Månad: november 2020

Ett ljus i mörkret

av Ingrid, publicerad i Netflix, Nyhetskommentarer, Tänkt, TV, Väder

Det är en mörk och dyster onsdagsmorgon och i dag får vi nog inte se någon sol och dessutom varnar SMHI för oväder med mycket hårda vindbyar, men det finns dock ett par ljus i mörkret. För det första kan man  i dag läsa på helagotland.se att det vid hälso- och sjukvårdsnämndens sammanträde igår, togs beslut om att etablera en Trygghetspunkt på Åvallegården i Klintehamn.

Trygghetspunkterna är sjukvårdsinrättningar för enklare åtgärder. Provtagning, såromläggning, blodtryckskontroll och vissa injektioner ska göras där. Burgsvik, Fårösund, Katthammarsvik och Roma har redan trygghetspunkter.

Det blir säkert jättebra, för det har ju varit för galet att alla klintebor och folk runt samhället varit tvungna att köra till Visby eller Hemse för ett enkelt blodprov och en bra avlastning för vårdcentralerna måste det ju också bli. (Vän av ordning kanske undrar hur många vi klintebor är?  Det rör sig om ca 1550 personer.) Till Trygghetspunkten kan man komma oberoende av var man annars är listad och man bokar tid via sin vanliga vårdcentral, privat eller regionens.

För det andra tycker jag att den fjärde säsongen av The Crown också är ett ljus i mörkret. Jag har sett fyra avsnitt och tycker att den är väldigt bra och jag förstår mer än väl att brittiska kungahuset inte är överförtjusta.

Mindre trevligt är det att portot för brev upp till 50 gram höjs med en krona, från dagens 11 kronor till 12. Höjningen kommer att gälla från årskiftet och är ett svar på det intäktsbortfall som följer av minskade brevvolymer, det kan man läsa i DN i dag. Jag tror att de biter sig själva i svansen!

Det här kanske blir sista året man får några julkort, för de har blivit färre och färre de senaste åren. Kanske beroende på att jag inte heller skickat så många som jag brukat göra.

Dagens ordspråk:
Mötas och skiljas är livets gång, skiljas och mötas är hoppets sång.

Ha en behaglig onsdag!

En vacker tisdagsmorgon

av Ingrid, publicerad i Promenader, Väder

Jag sov gott i natt, även om en varg bet mig i handen fram på morgonsidan. Jag kände alla tänderna, men som tur var nafsade den bara lite lätt. Någon sa att hon var snäll, hon var bara rädd om sina valpar.

Klockan var strax efter sju när jag vaknade på allvar och jag tror inte att jag har varit uppe någon gång i natt. I alla fall kommer jag inte ihåg det.

Det var SOL ett par timmar i förmiddags!

I dag hade jag tänkt fortsätta med min julstädning direkt efter frukost, men först gick jag ut på en förmiddagspromenad, så det fick anstå till efter lunch. Visserligen hade solen hunnit gå i moln innan jag kom iväg, men det var härligt väder i alla fall. Jag gick inte ner till samhället utan nöjde mig med att gå i skogen på Barkan.

Upphittat
Kastat
Konstig svamp på en stubbe
Bilvrak

Jag läste en artikel i GA där man skrev om att gotlänningarna är ovanligt kära i sina gamla skrotbilar. Man har haft som mål att samla in 1 000 av de 5 000 skrotbilar som står avställda på ön, men resultatet blev 100. Var fjärde bil på ön är en avställd bil. Det här tycks gälla bilägare av alla åldrar.

Nu har jag ätit lunch, fläskpannkaka med lingonsylt och ett stort gott Ingrid Marieäpple, så nu är jag redo för dammsanering av bokhyllan. Det är den som står på dagens program. Jag stod och tittade på den igår och såg att fotoramarna börjar bli väldigt fula…..

Dagens ordspråk:
Skatan flyger aldrig så långt att inte stjärten följer med.

Glad måndag!

av Ingrid, publicerad i Bloggteman, Corona, Glad måndag, Klintehamn

Jag var betydligt gladare när jag vaknade i morse än jag är nu, för då såg det ut som om det skulle bli en ljus dag och när jag bläddrat igenom GA gick jag och släckte lampan som jag tänt för att kunna läsa, men säg mig den fröjd som varar någon längre stund, nu är det mörkt igen och så här ska vi ha det i dag.

Det enda man kan glädja sig åt en sån här dyster måndagsförmiddag är att det inte är kallt. Vi har runt 10º i dag också. Igår gick jag ut på en förmiddagspromenad och det var riktigt behagligt även om det kom några droppar regn då och då.

Det är Carita som tycker att vi ska muntra upp oss lite så här på måndagarna med en bild och den där rosenknoppen utanför Cedergrens verkstad, som jag tog ett kort av igår,  kan man väl bli glad över.

Vad gör jag i dag då? Jag tror att jag ska ge mig på vardagsrumsfönstret. Putsa det på insidan, snygga till blommorna och byta gardiner kan man ju göra även om det är inte är solsken och om det inte börjar regna går jag väl ut en vända fram på dagen.

Sedan väntar jag med spänning på region Gotlands måndagsrapport över coronaläget. Hur många nya smittade har man hittat sedan i fredags? För säkerhet skull, ifall jag skulle behöva gå in i någon affär, så lämnade en morgonfågel av en kasse innehållande munskydd häromdagen.

Munskyddet är utprovat och det ska väl kunna funka, men attans vad glasögonen immar igen kvickt. Ska jag kunna använda skyddet får jag får nog treva mig fram i butiken utan brillor. Alternativet skulle ju kunna vara att ta hjälp av ett förstoringsglas.

Ha en glad måndag!

Det räckte med en Ingrid

av Ingrid, publicerad i Nostalgi, Stenstugu, TV

Igår kväll tipsade Kraka mig om att det finns en serie på SvtPlay som heter I vår Herres hage och efter några avsnitt av Velvet Colleccion såg jag det första avsnittet och det var verkligen ren nostalgi.

Serien är en nyinspelning av en populär 1970-talsserie om en ung veterinärs liv i Yorkshire och när serien startar är året 1937.  Jag antar att jag såg den då på 70-talet, men jag har inget större minne av den.

I gårdagens avsnitt var veterinären bland annat ute på en gård och drog fram en kalv och när jag lagt mig tog det ett bra tag innan jag kunde somna, för jag låg och tänkte på alla kalvar jag har varit med om att hjälpa till livet.

Vi hade som mest 25 kor och vi hade höstkalvning, så då var det en jobbig period och full koncentration på ladugården och vad som hände där.  Men vi hade friska och sunda kor och jag kan inte påminna mig om att vi förlorade varken någon ko eller kalv just i samband med kalvning, men en gång var det lite kritiskt.

En ko lyckades inte klämma fram sin kalv och det hjälpte inte hur Åke än drog och slet. Ingenting hände! Om en kalv ligger rätt, kommer den ut med frambenen och huvudet först och benen var framme och han kände huvudet, men kalven satt fast.

-Jag måste hämta Tryggve, sa Åke och gav sig iväg.

Tryggve var räddningen så fort det skulle göras något tungt och besvärligt på Stenstugu. Tryggve hjälpte till när det skulle plockas sten, när kalvstior skulle göras rena, när hönsen skulle ha nytt strö och när trädgårdslandet skulle grävas. Han var stark som en oxe och han skulle säkert få fram kalven.

Åke gav sig av och jag var kvar hos kon. Då fick hon en kraftig värk, jag tog tag i kalvbenen och drog för allt jag var värd och där kom den.

Det behövdes varken en Åke eller en Tryggve, det räckte med en Ingrid

Nåja, jag somnade till slut och vaknade till en slätmulen söndagsmorgon, men det blåser lite så det kanske ljusnar fram på dagen. Igår blev det bara en kort promenad, få se om jag kan ta mig samman och gå ut på en längre vända i dag.

Dagens ordspråk:
Man må fara hur långt man vill, aldrig kommer man ändå ifrån sig själv.

Ha en skön söndag!

Den sista i syskonskaran har lämnat oss

av Ingrid, publicerad i Sorgligt

Solen tittar fram lite då och då i dag, men det känns lite vemodigt ändå, för i morse fick jag veta att Åkes yngsta syster, min svägerska Barbro, har somnat in. Hon blev lika gammal som Åke. Han dog bara ett par veckor efter att han fyllt 84 år och Barbro skulle fylla 84 år om tre veckor. De andra syskonen, Natalie och Harry var 83 respektive 82 år när de avled, så Åke var faktiskt den som levde längst av syskonskaran.

Barbro träffade vi senast för ett år sedan när Eva och Claudio och jag var i Endre och hälsade på. Sen blev det inga fler träffar, för i mars bröt pandemin ut och alla sattes i karantän i sina hem, men vi pratades vid i telefon då och då. Stenstugu var ju Barbros föräldrahem och hon hade många funderingar kring vad som hänt på gården de senaste åren.

Vila i frid Barbro!

 

Fem en fredag v 46: Hjälp

av Ingrid, publicerad i Bloggteman, Klintehamn

Det är ett typiskt novemberväder i dag också, men jag ska försöka gå ut en vända i alla fall, bara det inte börjar regna. Igår putsade jag fönstret i sovrummet och satte upp rena gardiner och sen gick jag en Klinterunda och det var riktigt behagligt.

Först ska jag i alla fall försöka att besvara elisamatildas fredagsfrågor:

1. När behövde du senast hjälp med något?
Senast i dag ringde Eva och vi kom överens om att jag ska skicka en lista på det jag behöver ha hem från coop till helgen.
2. Inom vilket område är du den som hjälper andra?
Jag kan ha hjälpt en och annan som haft frågor på it-området.

3. Vad skulle gå bättre om du inte gjorde det själv?
Jag vet inte riktigt vad det skulle vara….

4. Brukar du ta hjälp av dina grannar?
Inte direkt hjälp, men mina goda grannar betyder mycket, speciellt i dessa tider.

5. Vad hjälpte du oftast till med hemma som liten?
Vi fick hjälpa till med lite av varje. Bland annat fick fick vi sticka maskrosor i gräsmattan och för det fick vi 1 öre per planta.
Dagens ordspråk:
Den som alltid säger sanningen är en god rådgivare, men ett tråkigt umgänge.

Trevlig fredag!

Nu känns det otäckt

av Ingrid, publicerad i Corona, Jobbigt, Tänkt

Jag har inte nämnt den här eländiga pandemin så mycket här i bloggen, utan bara låtit siffrorna från Livet efter 70 tala för sig själva, men den här gråa novembermorgonen kan jag inte låta bli i alla fall, för ökningen här på Gotland är förfärlig. I våras tyckte man att det var hemskt när rapporterna om 5-6 nya fall dök upp – nu är det 50-60 om dagen och från 1-11 november har vi ca 250 konstaterat nya smittade, vad blir det av det här? Visserligen var det säkert många fler i våras än vad siffrorna utvisade, eftersom man inte testade så många då, men nu känns det riktigt oroande.

Jag som lagom tuffat till mig lite och börjat handla själv vågar nog inte fortsätta med det, i alla fall inte förrän man ser en ordentlig trend på att det här eländet mattas av, eller att vi får ett vaccin. Eva och Bosse ställer upp och hjälper mig, men det är så fruktansvärt tråkigt och jag börjar nästan fundera på varför man ska leva över huvud taget. Gå här inne ensam och stampa, gå ut på ensliga promenader och sedan tillbringa större delen av tiden med en bok eller framför datorn och tv:n. Vad är det för mening med det egentligen?

Det är inte så att jag tänker ta livet av mig, om nu någon tror det, så desperat är jag inte, men så går tankarna då och då. Man tycker att man skulle vilja leva, inte bara överleva!

Julen nalkas! Hur blir det med den? Ska den ställas in, precis som vi fick göra med årets påsk- och midsommarfirande och inte kom syster Kerstin och hennes man på något sommarbesök heller.

Det lär varken bli några julbord eller någon julhandel i år, som det ser ut nu i alla fall.

Dagens ordspråk:
Att komma i rätt tid är bra, att gå i rätt tid är bättre.

Ha en skön torsdag!