Jag missade ju….

…att det är den Tobaksfria veckan startar i dag. Sedan i mitten av 70-talet har vecka 47 varit den Tobaksfria veckan. Den är en del av det nationella arbetet Tobacco Endgame – ett rökfritt Sverige 2025 och ett tema i år är en tobaksfri skoltid.

Nog vore det önskvärt, men jag tror att det är en utopi, för när man ser sig omkring röks det lite varstans och i alla åldersgrupper och även om man jobbar just för en tobaksfri skoltid, så är det många unga som röker. Jag har väldigt svårt att tro att vi om 7 år har ett rökfritt Sverige.
 
Jag ska inte förhäva mig, för jag började röka när jag var 13 år. Jag gick på läroverket och var inackorderad i Visby och på vägen till skolan låg det en kiosk där man kunde få köpa cigaretter per st och få dem i en liten påse. Där hamnade en del av mina veckopengar. När jag sedan var 15 fick jag röka hemma, med viss tvekan visserligen, men det viktigaste var att man inte fick stå ute på gatan och röka. Det skulle liksom ske i smyg inomhus, så lite fel var det tydligen i alla fall.

När våra äldsta barn var små rökte vi, både Åke och jag och de flesta i vårt umgänge också. Begreppet passiv rökning fanns inte då, men det var precis det vi utsatte våra barn för. På den tiden var det de som inte tyckte om rökning, som fick dra sig undan. Hemmen pryddes med fiffiga cigarettändare och vackra askkoppar och man hade fina askar på soffbordet där man förvarade cigaretterna. Jag fick ett silveretui av Åke i present där jag kunde ha mina cigaretter.

I mitten på 60-talet, började man bli mer medveten och nu var det rökarna som fick gå ut och det var inte ok att röka överallt. När jag blev gravid med Eva och Bo och under tiden jag ammade dem rökte jag inte, så mycket vett hade jag i alla fall, men så fort den perioden var över började jag igen. Annat var det när jag blev gravid med Krister 1972, då slutade jag röka för gott och har inte tagit ett enda bloss sedan dess  och Åke slutade ett år senare.

Nog är det konstigt att vi är så självdestruktiva att många av oss förgiftar våra kroppar med en massa knark, sprit och tobak. För att inte tala om matmissbruk som gör att vi äter ihjäl oss. Lever vi så miserabla liv att vi ständigt måste få någon typ av tröst?

Förresten läste jag någonstans, att om kaffet vore en nyhet i Sverige i dag, skulle det säkert förbjudas. Tänk så uppiggad man blir av koffeinet! Hur skulle det gå då? Sverige utan fikapauser – Det är väl ändå ganska otänkbart!

Trevlig kväll!

Kanelbullens dag….

…är det alltid den 4 oktober och i Allnakku står det att det är Stråibullns dag i dag.

En stor vetedeg kan räcka till många sorters bröd. Först en plåt med längder, som kan bli skeivkakå och skårpar. Därnäst rullar man runt bullar, så fletne eller läggd bullar och till slut kavlas resten av degen ut och formas till stråibullar med god fyllning.

Här har jag varit flitig och bakat stråibullar

Jag skulle verkligen behöva baka bullar, för det är alldeles tomt i frysen, men det får nog vara ett tag till. Ska man kunna göra så många olika sorters bullar som Allnakku föreslår vill det nog till att det är en riktigt stor deg. Jag gör det ena eller det andra med de små degar på ½ l mjölk som jag brukar sätta och oftast blir det just stråibullar med fyllning av antingen smör/socker/kanel eller smör/socker/mald mandel.

I dag är det riktigt skönt väder och efter en stunds daterande på morgonen  tog jag fram bilen och åkte till Suderviljan och köpte några plantor ljung och nu har jag varit uppe på kyrkogården i Fröjel och satt dem. De flitiga Lisorna som har stått i lådorna under sommaren var ingen större prydnad längre. Det var så grönt och fint på kyrkogården och där gräset gått bort har man har kört på ny jord och sått gräsfrö. Klockaren gick och blåste löv och inne i kyrkan lät det som om en pianostämmare var i farten, annars var det stilla och lugnt.

Det är en vacker plats!