Tack för kommentarerna till mitt förra inlägg, men jag håller mig nog till den här bloggen i alla fall och krånglar inte till det med någon annan. Jag kommer säkert att hitta något jag inte gillar hos wordpress.com också och jag har redan upptäckt en del begränsningar som jag inte gillar.
 |
| Av Ernst Haeckel – Kunstformen der Natur (1904) |
När jag var barn hade vi en granne som hade en sköldpadda. Det var nog ett väldigt exklusivt husdjur på den tiden och vi brukade stå uppe på balkongen och titta ner i deras trädgård, där den underliga varelsen, som var ganska stor, sakta gled fram över gräsmattan kedjad vid ett träd med andra ändan av kedjan fastsatt i ett hål i skölden. Det var en ganska sorglig syn och vi tyckte synd om den och hade lite svårt att förstå vad man egentligen hade den till.
Det var bra mycket bättre fart i min sköldpadda som for omkring här i natt. Den var så söt med sitt röda huvud och den lekte och sprallade och var så glad. Var den nu kom ifrån? Var i hjärnvindlingarna finns sånt här?
I dag skiner solen igen och det är någon enstaka plusgrad, men det blåser som attan. Det kunde jag konstatera när jag var ute i soprummet med lite skräp och så tog jag tagit fram bilen, för mågen ska låna den.
Själv ska jag till Kupan och jobba i eftermiddag och det räcker nog med promenaden dit som dagens motion. Annars hade jag kunnat ägna mig åt några sitårkar* fast jag är lite dåligt på det just nu. Stickat strumpor har jag inte gjort sedan jag stickade ett par till Åke av Luddeludd. Mina sitårkar tillbringar jag i tystnad framför dator- eller tv-skärm.
 |
| Han hade en präktig fäll, Ludde. Garnet var lite ojämnt och ganska stumt och strumporna blev inte speciellt hållbara. |
*Det är nu man skall sätta igång med sitårkar, arbete som utförs sittande. Förr lappade man fisknät, kardade ull och stickade strumpor. Nu finns många sitårkar att välja på och alla är bra, om man kan prata samtidigt.
Trevlig tisdag!
Livet efter 80 