1940-2024

Jag heter Ingrid Levander fd Svanborg och jag bor på Gotland och där har jag bott i större delen av mitt liv. Jag är född i Stockholm, för år 1940, när jag kom till världen bodde mamma och pappa där, men de flyttade till Gotland när jag var något år gammal. Pappa, Helge Svanborg, och hans bror Bertil tog då över Klinte Järn&Redskapshandel som farmor Ebba drivit under många år sedan hon blev änka.

Vi bodde till att börja med på Strands i Klintehamn i en flygel till det hus som i dag är bibliotek. Jag fick två systrar, Barbro och Kerstin och vi tre är födda 1940, 1942 och 1944, så mamma, som var utbildad sömmerska hade full upp. Hon var hemmafru, men sydde lite till bekanta och givetvis till oss flickor .

I början på 50-talet köpte mamma och pappa en villa i Vallekvior i Klintehamn.

Pappa dog 1957 och mamma blev änka bara 44 år gammal och lämnad med ansvaret för oss tre flickor, 13, 15, och 17 år gamla. Alla som har haft tonårsdöttrar kan nog tänka sig hur tufft det var. Mamma fick nu söka ett arbete för att försörja sig och oss och hon fick en tjänst på Åvallegården, ett pensionärshem i Klintehamn, där hon arbetade som vårdbiträde fram till sin pensionering. Vi flickor fick börja att jobba tidigt och den enda som fick gå på läroverket var jag. När jag slutade där, fick jag först arbete som hembiträde hos provinsialläkaren i Klintehamn, Barbro fick jobb hos en familj i Martebo och Kerstin hamnade som barnflicka i Stockholm innan hon ens fyllt 15 år.

Mamma dog 7 juli 2002 och då bodde hon på just Åvallegården. Hon flyttade dit efter att hon den 9 oktober 1996 ramlat och brutit lårbenet och inte längre kunde klara sig ensam i sin lägenhet. I fem år bodde hon på sin före detta arbetsplats. Hon hade lite problem att identifiera sig i sin nya roll som boende och trodde ibland att hon ännu jobbade som vårdbiträde, men hon fick en väldigt god vård där.

När jag var barn ville jag bli lärare, jag ville lära mig spela piano, och jag ville gifta mig med min kusin Göran. Inget av det gick i uppfyllelse. Jag blev först bondmora och sedan kontorist, jag lärde mig aldrig spela något instrument över huvudtaget och i stället för att gifta mig med min kusin, gifte jag mig 1961 med Åke, en bonde från Fröjel och det har jag aldrig ångrat, för under de 51 år vi var gifta fick jag nog nästan dagligen höra hur älskad jag var.

När vi gifte oss flyttade jag till Åkes föräldrahem, gården Stenstugu i Fröjel. På gården bodde då också Åkes föräldrar och en gammal farbror. Jag, som alltid tyckt om djur, men aldrig tidigare varit i en ladugård, började snart hjälpa Åke med kor och kalvar och det blev min uppgift de år jag var hemma då barnen var små.

Åren rullade på, med jobb både ute och inne, men så upptäckte staten att det producerades för mycket mjölk i landet och mjölkbönderna fick möjligheten att få mjölkpension, vilket innebar att de fr o m 60 års ålder kunde få 5000:-/månad i fem år, om de gjorde sig av med korna. Det passade oss perfekt, för Åke började bli lite trött och det räckte bra med ungdjur och jord och skog att ta hand om, men vad skulle jag göra och hur skulle vi få pengarna att räcka till?

Då började jag plugga på Komvux och fick studiebidrag under tiden. Jag var då 44 år och mycket tveksam till en början. Hur skulle det gå? Men det gick jättebra! Det var så roligt. Jag läste ekonomi med redovisning och revision på heltid i 3 terminer och efter det fick jag genast jobb. Det var en arbetsam tid för oss båda två, men hösten 1987 sålde vi korna och den 12 januari 1988 började jag på en redovisningsbyrå i Burgsvik. När deklarationssäsongen var över och jobbet där var slut, fick jag ett barnvikariat på Mälarskog i Klintehamn. När sedan även det tog slut sökte jag olika jobb via arbetsförmedlingen, men skickade också intresseanmälningar till Faktab Finans (nuvarande Payex) och till Föreningsbanken i Klintehamn och jag blev kallad till anställningsintervju till båda företagen.

Foto från juli 2010 – Då hade Faktab Finans redan bytt namn till Payex

Jag fick båda tjänsterna och valde Faktab, men jobbade bara där ett halvår, för efter några månader fick jag ett erbjudande om en tjänst på kontoret på Gotlandsflis i Klintehamn. Egentligen var det bara en halvtid, men när jag tackade nej av den anledningen, ringde de ett par dagar senare och erbjöd mig heltid och det kunde jag inte motstå.

Så hamnade jag då i sågbranschen igen och trivdes mycket bra och jag jobbade där från 17 oktober 1988 till 8 januari 1993 nästan fyra och ett halvt år. På Gotlandsflis satt jag inte bara och skrev mätnotor utan där skötte jag även lönerna för alla anställda både för sågen och för Snicken i Visby. Det passade mig alldeles utmärkt och Agda Lönesystem och jag trivdes bra ihop. På kontoret hade jag och den kvinnliga kamreren varsitt rum och våra två manliga chefer varsitt.

Jag cyklade ofta ner till jobbet på morgnarna och så cyklade jag hem på lunchen och tog bilen till jobbet på eftermiddagen. På så sätt kunde Åke ha bilen på förmiddagarna och jag kunde uträtta ärenden på Klintehamn på eftermiddagarna när jag slutat. Det var ju egentligen helt idealiskt.

Gotlandsflis hade en tid ett sågverk i Dannenberg i Tyskland och 1991, precis efter muren hade fallit blev samtliga anställda med respektive bjudna på en bussresa dit i samband med Kristi Himmelsfärdshelgen. Det var Åkes och min första bussresa och den gav mersmak, även om den var nog så jobbig. Vi hade ingen övernattning på resan ner, utan fick sitta i bussen och sova.

Dannenberg är bara en liten stad och där kom vi 60-70 gotlänningar och invaderade (vi hade två bussar), men det var några fantastiska dagar. Vi hade så roligt och vi såg så mycket, både vackert och mindre vackert. En dag var vi inne i det före detta Östtyskland och det såg för hemskt deprimerande, grått och trist ut.

Efter några år på Flisen ville jag ha högre lön! Under de tidigare åren hade jag alltid lyckats förhandla mig till lite högre lön varje gång jag bytt arbetsplats, men nu var det inte så lätt att få någon löneförhöjning. Jag pratade med min chef, men det var nobben. Skulle jag sitta där resten av mitt arbetsliv och titta ut på deras brädstaplar och dushögar. Jag var 53 år! Ville jag inte det, var det hög tid att göra något.

Jag skickade in en intresseanmälan med lönekrav till Faktab Finans (numera Payex). Och jag fick svar, jag var så välkommen tillbaka och mina krav gick de med på. Så jag sa upp mig från Flisen och gick hem lagom till en lugn och skön jul.

Den 11 januari 1993 började jag på Faktab igen och där blev jag kvar i nästan tio år. Den 1 augusti 2002 jobbade jag den sista dagen och sedan gick jag i pension.

Det är tio år av mitt liv som jag ser tillbaka på med glädje. Det var ett arbete där jag fick utvecklas och lära mig mycket nytt och jag fick vara med i it-utvecklingen, något som jag haft och har stor nytta och glädje av. Jag tänker också på resorna vi gjorde; Nyårsresan 1994 till Saalbach och kryssningen längs Turkiska kusten fem år senare, jag tänker på alla härliga julfester, teaterföreställningar och annat trevligt som vi anställda fick ta del av.

Jag gick alltså i pension bara 62 år gammal. Det kostade lite i pensionspoäng, men å andra sidan fick jag några fina år tillsammans med Åke. Åke som var tolv år äldre än jag, hade pensionerat sig han också; Han hade sålt djuren och marken var utarrenderad, så nu kunde vi få åka på trevliga resor med buss och charterflyg både en och två gånger om året, så det var det mer än väl värt.

När jag varit hemma ett par år började jag jobba extra som kontorist på Värme&Sanitet där Bosse jobbade, för deras ordinarie kontorist behövde ha extra ledighet eftersom hennes man var svårt sjuk, så under nästan ett års tid jobbade jag där, ibland någon dag då och då och ibland på heltid under längre perioder. Sista gången var nog som semestervikarie 2006. Det blev lite lagom avtrappning av arbetslivet.

Vi har 3 barn:

Eva född 2/12 1961, Bo född 4/12 1963 och Krister född 22/12 1972. Alla tre har vi alltså lyckats pricka in i december. Till min stora glädje har jag sedan 2012 alla tre boende i närheten, för då kom Eva och hennes familj hem från Sicilien och nu bor hon och Claudio på Stenstugu, Bosse med sambo Carina bor i Klintehamn och Krister med sambo Thomas i Visby.

Vi har 2 barnbarn:

Evas och Claudios söner; Gaetano född 5 oktober 1989, han bor i Visby och jobbar på Svenska spel och Edoardo född 12 augusti 1994, han jobbar som tennistränare på Visby tennisklubb och är tillsammans med Matilda Johansson. 2022-10-24 köpte de sig ett hus på Banvallsvägen i Klintehamn.

Jag har ett barnbarnsbarn också, för 2024-01-29 fick Matilda och Edoardo en dotter, som fick namnet Alba.

HÄR finns äldre foton av familjen Foti och främst barnbarnen.

Flytt från Stenstugu:

I september 2011 lämnade vi över gården till vår äldste son Bo och köpte oss en lägenhet vid Odvalds i Klintehamn. Hit flyttade vi för gott den 10 september 2011 och här hoppades vi att få många fina år tillsamman i lugn och ro utan att behöva bekymra oss för snöskottning, eldning och gräsklippning. Tyvärr blev det inte som vi tänkt oss, för nu sitter jag här ensam utan min Åke.

Den 8 februari 2012 lämnade Åke mig och somnade in för alltid efter en kortare tids sjukdom. Jag har gjort en sida till till minne av hans bortgång. Jag är trots allt glad att flytten blev av, för att vara ensam kvar på Stenstugu skulle varit för outhärdligt.

Nu försöker jag finna en mening i livet som ensam och jag som egentligen aldrig varit någon föreningsmänniska har varit engagerad på olika håll. Nu har jag dragit ner på uppdragen och i dagsläget (2024-02-20) är jag bara aktiv i SPF Seniorerna Klinteorten, där jag är data- och medlemsregisteransvarig och webbredaktör.

Stenstugu sålde Bosse sommaren 2019 till Eva och hennes äldste son Gaetano, så ännu finns gården i släktens ägo.

Sidan uppdaterad 2024-02-20