Går det att säga vad som har varit det allra svåraste? Egentligen tycker jag inte det, för det man upplever som svårt är helt beroende på var i livet man befinner sig. För svårigheter möter vi livet igenom och även om jag tycker att jag haft ett lyckligt liv, så har även jag haft motgångar och mött svårigheter.
När jag var barn var det allra svåraste kanske när jag inte fick den där efterlängtade hundvalpen, eller att jag blev osams med någon lekkamrat, eller att jag inte fick åka med mamma och pappa till Visby. Att jag inte fick åka och hälsa på moster Greta i Stockholm var också något av det allra svåraste. Jag har ännu ett svagt minne av hur jag sprang efter bussen och grät, för hade jag fått något i huvudet gick det inte att rubba mig.
Som tonåring var nog det allra svåraste när man väntade och väntade på den där killen som aldrig kom, eller när skrivningen i matte gått totalt åt pipsvängen, när man blev sittande som panelhöna när det var klassfest och när bästa kompisen svek. Bland det allra svåraste den tiden var också att försöka finna sin plats i tillvaron, att komma underfund med vem man var och vad man skulle göra av livet.
Begravningar är något av det allra svåraste att vara med om och jag var tio år när jag var på den första. Det var pappas moster Lina som dött och hon var en väldigt älskad person. Hos henne var jag ofta och jag brukade vara med när hon hade syjunta och satt där tillsammans med de andra tanterna med min stickning. Sedan har raden av begravningar varit oändlig. På landet går man verkligen på begravningar och i början av vårt äktenskap kändes det som om begravningsklänningen var den man använde mest, när man skulle var finklädd. De allra svåraste har givetvis varit mina föräldrars och Åkes.
Eller var det allra svåraste när svärfar krockade med en tankbil, så att han och hans gode vän, som satt bredvid honom i framsätet, omkom? I baksätet satt Eva 6 år gammal, eller man tror att hon låg och sov när den blåa PV:n dundrade rakt in i tankbilen, för man hittade henne under framsätet och det blev nog hennes räddning. Hade hon suttit upp hade hon säkert åkt ut genom vindrutan. Hon var svårt skadad och låg länge på sjukhuset. Det var absolut det allra svåraste, just då i alla fall.
Till det allra svåraste hör givetvis också det som ligger nära i tiden. Flytten från Stenstugu, att behöva ta bort de älskade katterna och det värsta av allt – Åkes stroke, som ledde till hans död. Det var verkligen en tuff period när han låg på sjukhuset och jag såg hur han försvann mer och mer för varje dag och när jag insåg att han aldrig skulle komma hem igen.
Att skapa sig en dräglig tillvaro i ensamhet, när man alltid levt tillsammans med någon annan, hör också till det allra svåraste. Innan Åke och jag gifte oss bodde jag och mamma tillsammans, så ensamheten efter hans död är en alldeles ny erfarenhet. Egen tid, som förr kändes väldigt eftersträvansvärt och lyxigt, har jag mer än gott om nu och charmen med den har bleknat betydligt.
Livet efter 80 