När jag var barn var jag mycket och hälsade på hos faster Nanny och farbror Knut. Faster Nanny var postmästare i Klintehamn och gift med farbror Knut, som var min pappas bror och folkskollärare. De gifte sig ganska sent och fick inga egna barn och hos dem gillade jag att vara. När mamma och pappa var bortresta fick jag bo hos dem och det var jättetrevligt.
Där blev jag behandlad som en vuxen. Jag fick dricka kaffe till exempel vilket jag inte fick göra hemma. Bokhyllorna var fulla av spännande böcker och det var ingen som hade synpunkter på vilka jag fick läsa.
Faster Nanny och jag bakade pepparkakor varje jul och då stansade vi ut stora figurer som efter gräddningen dekorerades med kristyr i olika färger och de blev helt underbart vackra. Farbror Knut var engagerad i Röda Korset och Hemvärnet bland annat och av honom fick jag i uppdrag att sälja lotter. Jag fick 10 öre för varje lott jag sålde och gissa om jag var flitig! Jag tror inte att det fanns ett enda hus i Klintehamn som inte drabbades av besök av mig.
Naturligtvis kunde jag inte låta bli att hälsa på när faster Nanny jobbade och fick vara med bakom disken och ”hjälpa till”. Det var spännande att få stämpla brev och sortera post. Men min frispråkighet ställde ju till det ibland förstås. Faster Nanny har berättat att jag en dag drog upp kjolen och kliade mig på rumpan medan jag sa. ”Vi har så hemskt med loppor hemma, det bara hoppar och hoppar!” Bakgrunden var den här: På den tiden fanns det loppor och varje gång mamma och pappa varit på bio var det undersökning om någon loppa slunkit med hem. Mamma var något av en loppmagnet och fanns det några loppor i biolokalen fick hon dem på sig. Förmodligen hade det varit någon loppjakt nyligen.
En annan gång kom det in en kund och skulle sätta in pengar på sin bankbok och då stod jag där och hängde och kollade när faster skrev i boken och så sa jag: ”En sån där bok har jag också haft, men nu har pappa tatt ut alla mina pengar!” Det kanske stämde, men var kanske inte riktigt lämpligt att tala om offentligt. Stackars faster Nanny, så hon måste ha skämts.
Men jag blev ju äldre och förståndigare och lärde mig vad man kunde säga offentligt och inte. På julloven fick jag vara med och sortera julpost och göra enklare registreringar, man kan nästan säga att jag började ta mina första stapplande steg ut i arbetslivet hos faster Nanny på posten.
Nu är faster Nanny och farbror Knut sedan länge borta, men jag tänker på dem med glädje och tacksamhet.
/Postat onsdag 26 augusti i Livet på Stenstugu
Livet efter 80 