Gustaf

När jag kom till Stenstugu 1961 levde ännu Åkes farbror Gustaf som föddes år 1888 och han bodde också på gården i Gustafs kammare, rummet som låg längst västerut i huset. Gustaf var lite eljest, väldigt snäll och försynt och rolig också och ganska finurlig. Han jobbade som hantlangare på sågen i Klintehamn, i hamnen, hos släktingar och så hemma på Stenstugu förstås. Svärmor fick ett paket kaffe när han fått ut sin pension, annars jobbade han för mat och husrum.

Han var alltså ogift, men på hans skrivbord stod det ett vackert inramat foto av en väldigt stilig flicka.

-Varför gifte du dig inte med henne Gustaf? frågade jag.
-Nej, jag var rädd för det där med barnaffärer, svarade han.

Han hade många roligt uttryck och  vad ordet åidn betydde lärde jag mig förstå av honom. På morgnarna sa han ibland att han var åidn, när han menade att han kände sig trött och klen och när han mådde riktigt dåligt sa han att han var yvaråidn. Och kom han ner sent till frukosten kunde han säga att han varit så yvaråidn att han fått bryt si upp.

Så satt han där vid frukostbordet och åt och drack och när han ville ha påfyllning i kaffekoppen, sa han ingenting, men han skramlade med den och slamrade med skeden och tittade ner i koppen tills någon fattade vad han menade.

När jag kom till Stenstugu var det mest enklare sysslor han höll på med. Han orkade inte så mycket, men det var han som hackade gångarna med skjuthacka och såg till att de var räfsade till helgen, han grävde trädgårdslandet och på våren sopade han gräsmattorna med piassavakvast. Det hade jag aldrig sett förut!

Han var väldigt duktig på många sätt och hade en skomakarsymaskin, läster och annat, så han måste ha jobbat som skomakare en gång i tiden. Han var en duktig snickare också och väldigt noga med alla redskap. Allting måste var vässat och i ordning. När han gallrade och hackade betor hade han en fil i varje ända av åkern, så att han kunde vässa eggen på hackan efter varje rad.

Och klurig var han på många sätt. Han var den enda (förutom Åke då) i familjen som drack sprit, och brukade köpa en back öl när drickabilen stannade till på gården. När han sedan fick  besök av någon bekant frågade han ibland: ”Kan du bjuda mig på en pilsner?” och så fick gästen betala 50 öre eller vad den där flaskan kostade och så tog han en av sina egna.

När det var julkalas på Stenstugu kände han sig tvungen att bjuda släktingarna på något starkt, eftersom han ju drack när han var vid dem, så han köpte hem en flaska Renat, så att han kunde bjuda karlarna på kaffehalva, och en liten flaska ”Maderia” till damerna.

Han var väldigt förtjust i Eva, men en aning blyg och tafatt med ett så litet barn. En dag höll jag på och kokade ett par potatisar för att göra potatismos till henne och när han fick se kastrullen på spisen lyfta han på locket för att se vad jag höll på med. ”Det var dock det minsta potatiskok jag har sett”, sa han förundrad.

Gustaf hade diabetes och bensår och distriktssköterskorna kom och la om hans ben regelbundet och när han inte längre kunde klara att ta sina insulinsprutor fick jag lära mig att ge honom dem. Gustav dog i mars 1965, så jag fick inte lära känna honom så många år.

Men han fick dock ett eftermäle, för när Eva blev gravid med Gaetano kallades magen för Gusten (Gustafs smeknamn) och när Claudio gick till kommunen i Gaggi och skulle anmäla födseln fick Gaetano tillnamnet Gusten – Gaetano Luca Gusten.