Jag har inte nämnt den här eländiga pandemin så mycket här i bloggen, utan bara låtit siffrorna från Livet efter 70 tala för sig själva, men den här gråa novembermorgonen kan jag inte låta bli i alla fall, för ökningen här på Gotland är förfärlig. I våras tyckte man att det var hemskt när rapporterna om 5-6 nya fall dök upp – nu är det 50-60 om dagen och från 1-11 november har vi ca 250 konstaterat nya smittade, vad blir det av det här? Visserligen var det säkert många fler i våras än vad siffrorna utvisade, eftersom man inte testade så många då, men nu känns det riktigt oroande.
Jag som lagom tuffat till mig lite och börjat handla själv vågar nog inte fortsätta med det, i alla fall inte förrän man ser en ordentlig trend på att det här eländet mattas av, eller att vi får ett vaccin. Eva och Bosse ställer upp och hjälper mig, men det är så fruktansvärt tråkigt och jag börjar nästan fundera på varför man ska leva över huvud taget. Gå här inne ensam och stampa, gå ut på ensliga promenader och sedan tillbringa större delen av tiden med en bok eller framför datorn och tv:n. Vad är det för mening med det egentligen?
Det är inte så att jag tänker ta livet av mig, om nu någon tror det, så desperat är jag inte, men så går tankarna då och då. Man tycker att man skulle vilja leva, inte bara överleva!
Julen nalkas! Hur blir det med den? Ska den ställas in, precis som vi fick göra med årets påsk- och midsommarfirande och inte kom syster Kerstin och hennes man på något sommarbesök heller.
Det lär varken bli några julbord eller någon julhandel i år, som det ser ut nu i alla fall.
Dagens ordspråk:
Att komma i rätt tid är bra, att gå i rätt tid är bättre.
Ha en skön torsdag!
Livet efter 80 