Rut och Adolf

4 Januari  har Rut namnsdag och min svärmor, på kortet här till vänster, hette Rut.
Hon var från Deje i Värmland född år 1895 och hon åkte i unga år till Amerika tillsammans med sina systrar Hanna och Bertha. De bosatte sig i Boston, där Rut arbetade som kokerska och där träffade hon Adolf, som var gotlänning och kom från Stenstugu i Fröjel. Adolf var född år 1894 och han hade åkt till Amerika blott 18 år gammal tillsammans med två bröder, Reinhold och Helmut. Kanske träffades de i Baptistkyrkan, för de var båda medlemmar av den kyrkan. Rut och Adolf gifte sig i Boston och fick två barn, Natalie född 1918 och Harry född 1919. Efter några år ville Adolf åka tillbaka till Gotland för att ta över föräldrahemmet, som höll på att gå familjen ur händerna och Rut, som egentligen inte alls ville lämna Boston, fick packa ihop tillhörigheterna och så åkte de.

Enligt min svägerska Barbro åkte inte Rut med till Stenstugu med en gång, utan hon åkte först hem till sina föräldrar i Deje i Värmland, för att de skulle få träffa sina barnbarn. Hur länge hon blev kvar där vet vi inte riktigt, men sedan reste hon vidare till Gotland och Stenstugu.

På Stenstugu bodde på den tiden Åkes faster Amalia, Amli kallades hon, och farbror Gustaf och det var nog inte roligt för Rut att komma från ett bra hem i Amerika till ett ganska fattigt och fallfärdigt Stenstugu. Säkerligen kände hon sig inte heller välkommen för Amalia och Gustav såg henne nog mer eller mindre som en inkräktare.

Svärmor har berättat att de välkomnades med gotlandsdricka som serverades i stop som skulle gå laget runt och hon var ofin nog att be om ett glas. ”Ha’ lär nuck få annat veite!”,  fräste Amli. Det bådade inte gott för framtiden.

Adolf började rusta upp gården, men det var svårt att få ihop pengar till allt som behövde göras och Rut trivdes inte alls här, så de beslöt att han skulle åka tillbaka till Amerika för att i första hand få ihop pengar, så att Rut och barnen skulle kunna komma efter, för just då fanns det inte pengar till biljetter för dem alla fyra. Han gav sig iväg till Göteborg för att ta båten därifrån, men i sista minuten ångrade sig Rut och ringde till rederiet för att försöka få tag i Adolf och säga att han inte skulle åka, men det var för sent, båten hade redan gått iväg.

Tre år var hon och barnen ensamma på Stenstugu innan Adolf fått ihop så mycket pengar, så att han hade ett litet kapital och kunde åka tillbaka till Sverige och fortsätta att få ordning på gården. För Ruts drömmar om att få åka tillbaka till Amerika gick i kras, då hon insåg att det var  Stenstugu som Adolf ville satsa på. Hur hon hade det här under de åren hon var ensam med barnen och Adolfs två syskon kan man verkligen fundera över? Jag frågade nog ibland, men hon beklagade sig aldrig i alla fall. Tre barn till fick hon och Adolf: Åke född 1928 (Amerikagodis, kallades han  för ibland på skämt) och så ett barn som avled tidigt och sedan Barbro född 1936. Natalie och Harry dog båda år 2001, Åke 2012 och Barbro 2020.

De var ganska olika Rut och Adolf, han hade framtidsvyer för gården och familjen och var inte rädd för att sätta sig i skuld. Han lät bygga ny ladugård, byggde till och om huset och satte in toalett och värmeledning innan någon annan i grannskapet hade såna nymodigheter. Han köpte mera mark och dikade åkrarna, han skaffade traktor  och han,  som varit chaufför i Amerika, köpte givetvis bil.

Rut jobbade och slet från tidig morgon till sen kväll och försökte få ekonomin att gå ihop. Hon var otroligt sparsam och tog vara på allting, lappade och lagade och försökte på alla sätt göra vad hon kunde för att få de små medel de hade att räcka till.  När det var dags för omsättning av växlar och lån vågade hon inte svara i telefonen, för hon var så rädd för att det var banken som ringde. Adolf hade för vana att vänta med betalning tills han fick en påminnelse.

Adolf gasade och Rut bromsade. De kompletterade varandra ganska bra och deras samarbete var ett framgångskoncept, för gården utvecklades verkligen under deras vård.

När vi gifte oss 1961 och jag flyttade till Stenstugu var svärmor Rut 66 år, hon var alldeles vithårig och hon var märkt av hårt arbete och ganska sliten. Åtminstone uppfattade jag henne så, men jag var då 21 år och en 66-åring tycker man nog är väldigt gammal när man är i den åldern. Idag ser jag ju på 60/70-åringar med lite annat perspektiv.

Vi bodde ihop och delade hushåll under många år och visst hade vi vår duster då och då, men i stort sett gick det bra. Hon var en underbar farmor till våra två äldsta barn och hon var väldigt öppen för nyheter och tyckte alltid att det var roligt när jag kom med förslag till nya maträtter till exempel. Genom sina år i Amerika hade hon ju lärt sig mycket som inte annars förekom på landet här på Gotland. Det var väl ingenstans häromkring som det åts så mycket sallad och grönsaker som på Stenstugu och hennes donuts (munkar) och pajer var berömda och alltid lika populära på kalasen.

Uppdaterad 25-03-2022