Vårt Odvaldsbibliotek har lånat ut Karins Sminoffs trejde bok om Janakippo till mig och eftersom den ska lämnas tillbaka snarast läste jag halva boken igår.
Jag tycker ju att hon är väldigt bra och det speciella sätt hon skriver på gör att det blir ett väldigt driv i texten. Att inte använda kommatecken gör att det blir korta kärnfulla meningar. I den tredje boken dör Bror och Janakippo lämnar Smalånger för att delta i en utställning i Stockholm. Där kommer hennes förflutna åter i kapp henne, samtidigt som nya möjligheter öppnar sig.
Ett kapitel fick mig att först skratta så att tårarna rann och sedan fortsatte de rinna ett bra tag till av saknad efter min egen eldare. Det var kapitlet om fadrens kärlek till pannan. Fadren, som annars var en väldigt elakt man, hade denna enda kärlek, värmepannan och han lärde Janakippo och bror att sköta den. Janakippo berättar:
Just nu var jag tacksam för de oändliga lektionerna i en vedpannas mystik. Rattar som skulle vridas två millimeter. Varken mer eller mindre. Spjäll som först skulle öppnas helt. Och efter trettiotvå sekunder stängas med en fjärdedel. Och sedan en fjärdedel till varannan minut tills draget var perfekt. Inte för snålt så att det blev skorsstensbrand. Men inte heller för kråkorna. Vi turades om min bror och jag. Att lyssna på fadren när han sjöng sin herres lov. I pannrummet var han aldrig arbetselak. Höjde inte ens rösten. Det sista han gjorde innan vi gick ut var att klappa pannan på plåten……
Det räckte inte med sotarens regelbundna besök, här är det några kanaler i pannan som ska ses över och då var det bra att vara utrustad med pannlampa. Det var något som jag aldrig gjorde under de år som eldandet var på min lott. Under alla år jag var hemma skötte jag pannan utan några större problem. In med ved – ut med aska och den brann dygnet runt, visserligen med ett par skorstensbränder som följd, men de redde upp sig.
Sen började jag först plugga och sedan jobba och eldningen tog Åke över. Helt plötsligt blev en enkel syssla rena vetenskapen. Bosse installerade ackumulatortankar, så att man kunde braselda och att kolla alla manometrar och hålla koll på värmen i tankarna blev väldigt viktigt.
Under min tid som eldare använde jag en DN som tändmedel om det skulle råkat slockna i pannan, men nu dök det upp tjärved, tändved och andra sorters ved som skulle matas in i pannan vid vissa tillfällen. Jag vågade nästan inte lägga in en vedbit för gjorde jag det tog jag säkert fel sort. Är det inte typiskt hur karlar kan komplicera saker.
Ser du manometrarna på väggen? När alla tre stod på nästan 100º kom Åke triumferande in och rapporterade det. Jag hoppas att du känner kärleken till honom i min text och inte tycker att jag driver med honom.
Dagens ordspråk:
Göm när du har, så har du när du behöver.
Trevlig torsdag!
Efter lunch (rester från igår) hade jag tänkt gå ut på en promenad, men fortsatte läsningen och sen kom en granne och föreslog att vi skulle fika tillsammans och på den vägen är det. Nu har jag dragit mig inomhus, för jag är rädd att det blir för mycket sol på näsan.
Livet efter 80 