Kärleken

En hette Hilding

Jag var fjorton år och gick på läroverket i Visby när jag för första gången blev bjuden på bio av en kille. Det var stort! Hilding hette han och vi var inte klasskamrater. Jag tror att han gick någon klass över mig, eller möjligen i en parallellklass.

Jag fick tillstånd av mamma och pappa och de ordnade så att jag fick övernatta hos syster Karin. Syster Karin var en distriktssköterska, som bott i Klintehamn tidigare och nu flyttat till Visby. Hon och jag var goda vänner, mest för att jag älskade hennes collie, Colliman. På den tiden fanns det inga bussar som gick sent på kvällarna, så det krävdes övernattning om man skulle ut och förlusta sig i stan någon kväll, om man inte kunde ordna bilskjuts förstås. (När jag blev lite äldre var det tummen som gällde.)

Den stora dagen, eller rättare sagt kvällen, kom och vi träffades utanför Röda Kvarn, Hilding och jag. Rödhårig var han och han hade inte blommor med sig utan en chokladask. Vad vi såg för film minns jag inte, men jag kommer ihåg att vi satt och höll varandra i hand, för det skulle man ju göra. Jag minns inte hur kvällen slutade, men jag kommer ihåg att han följde mig hem dit syster Karin bodde. Jag var inte speciellt förtjust i Hilding, så det kan möjligen ha blivit någon sval puss som avsked. Förmodligen var han lika besviken över kvällen som jag var. 😉 Vi träffades aldrig mer och jag har ingen aning om var i världen han befinner sig nu.

En hette Rudi

15 år och nästan okysst

Året var 1955 och jag var fjorton år, skulle fylla femton i september. Jag gick och läste och vi var en liten trevlig grupp på sju ungdomar som samlades i Kyrkskolan några timmar varje dag. Fyra av oss var från Klintehamn, men en tjej kom från Visby och de två killar som var med var barn till sommargotlänningar. Vi var med på ett bibelläger, där vi besökte Lilla Karlsö och vi satt ofta ute i parken utanför prästgården och hade lektion där. Det var en väldigt trevlig form av konfirmationsläsning.

Jag hade gjort mitt livs första permanent och håret var för det mesta alldeles krulligt, för jag badade flitigt och även om jag använde badmössa så blev håret fuktigt. Lite finnig var jag och det där röda födelsemärket på kinden som jag tyckte var så försmädligt var ännu kvar. Det fick jag ta bort många år senare för att det började blöda, men jag vet inte om ärret efter det är så mycket vackrare än märket var.

På södra sidan av hamnen i Klinte fanns det på den tiden en badbrygga med omklädningshytter och avskärmning mellan herr och damavdelningen, så att man kunde sola och bada näck om man ville, men där var inte vi. Det var mest äldre tanter och farbröder som använde den bryggan, men en bit därifrån, längre ut där det var ordentligt djupt, fanns det en hoppställning och där simmade och badade vi ungdomar. Det fanns två höjder  man kunde hoppa ifrån, Kandidaten och Magistern.

En kväll var några killar från en tysk båt, som låg längs Lanthamnskajen, med och badade och den här tjusiga tysken, Rudi Brede, börjar prata med mig. Jag läste tyska på läroverket, så även om jag inte förstod allt, gick det bra att prata med honom. Båten låg kvar i hamnen en vecka och vi träffades varje kväll. Mamma var mycket orolig, men pappa tog det med ro och tyckte att jag kunde bjuda hem Rudi, men så långt gick det inte. Och långt gick vi inte alls. Det blev bara lite pussar och kramar och det var mer än nog för mig som var totalt oerfaren.

Så seglade båten iväg, jag grät och vi lovade varandra att skriva och att försöka träffas igen. Rudi skrev fantastiska brev, som var avsända från olika hamnar i hela världen och jag försökte skriva så gott jag kunde på min skoltyska. Den tyska ordlistan var flitigt använd under några år.

En gång till träffades vi. Det var på vintern efter och då låg båten i Visby hamn. Mamma sa att jag inte fick gå dit, men pappa gav mig tillstånd och då blev det så, men mamma kunde känt sig helt lugn. Det blev bara stunds prat, en kram och ett farväl (för evigt).

Och så var det han som hette Åke