Det är en blåsig och gråmulen novembertorsdag, men det har inte regnat speciellt mycket i alla fall. I dag kom min svärson Claudio och hämtade mig vid halvtiotiden och körde mig till Hemse vårdcentral, där jag hade en tid inbokad hos en fysioterapeut. Så nu har jag fått nya övningar att göra och sedan ska jag på återbesök om ett par veckor. Hon tyckte allt såg bra ut och tror att jag har förutsättningar att komma i form igen, om jag bara är flitig både med övningar och promenader.
Någon promenad blev det inte igår, för det regnade till och från hela dagen, utom en stund på eftermiddagen, då till och med solen var framme och visade sig en kort stund.
Jag gjorde väl inte så många knop, men jag tog hand om en liten hög strykning, pysslade med mina krukväxter och löste korsord och såg på tv. Sen blev det en liten stund tillsammans med Eva när hon var och lämnade av Golfen. Och så läste jag om Klinteboherrar.
Jag måste få återberätta hur författare till Klinteboherrar, Pelle Sollerman beskriver Klintehamn på 1850-talet, då samhället bestod av ett 70-tal hus med runt 300 invånare. Han beskriver samhället så vackert och poetiskt.
Klintehamn med sina rader av små bulhus, vitrappade och tjärsmorda, avbrutna av präktiga köpmansgårdar, sina ekdungar och aspdungar, ängen och hagar, och vars vägar skuggades av stora kastanjer, almar och askar, var likt en frodig bukett, sammanplockad av Vår Herre på ett godmodigt humör. I hamnen slet skutorna i sina förtöjningar, bräder och plank klapprade i brädgårdarna och havet låg ständigt på, än leende och än fräsande i häftig storm, sopande undan kvalm, så att idyllen aldrig blev unken.
Trevlig torsdag!
