Jag hade tänkt börja det här inlägget med sedvanligt vädergnäll, men det får vara, i stället ska jag vara lat och utnyttja wp:s skrivförslag i dag.
Jag var på Sicilien ensam, vilket innebär att Åke inte var med, men ensam var jag definitivt inte, för vi var ett helt gäng från ”Italiens förening Gotland”, som åkt dit på en charterresa. Men hur det nu var så var jag ute själv en kväll och gick till en bar som heter Sikelia. Det var inte så mycket folk där, så jag fick ett bra bord och fick beställa snabbt.
Jag ville bara ha en caprese och ett glas vin och tänkte att det skulle de väl fixa till kvickt. Men icke!
Vinglaset kom in, men ingen sallad?
Jag väntade och väntade och under tiden började jag sitta och lyssna lite på ett par, som satt vid bordet intill. De lät som de var norrlänningar och efter en stund vände jag mig till dem och frågade om det hade tagit lång tid för dem också att få sin mat.
-Nja, inte speciellt, sa mannen, men jag tror att det är kocken som kommer där på moped, han har nog varit och handlat. Och det stämde nog, för han kom småspringande in i restaurangen och försvann ut i köket med en kasse i handen. Sen kom salladen kvickt.
Vi fortsatte att sitta och småprata, för de hörde givetvis att jag är gotländska och undrade var jag kom ifrån och det visade sig att mannen i sällskapet varit kompanjon med vår grannes svärson, så de hade minsann varit på Gotland de också. Det blev verkligen en trevlig kväll och nog är världen bra liten ibland.
Trevlig torsdag!