Plånboken

-Har du sett min plånbok, sa Åke, jag la den där på bänken.
Det var senhöst och Åke hade varit på Klinte på förmiddagen och handlat och då hade han naturligtvis haft plånboken med sig. Efter lunch hade han varit och plöjt och det var när han kom hem från plöjningen, som han började fundera på vart plånboken tagit vägen.
-Nej, jag har inte sett den, sa jag, och sedan vidtog ett febrilt letande. Vi letade i fickor, i skrivbordslådan och i andra lådor också, men ingen plånbok dök upp.
-Jag är säker på att jag la den på bänken, sa Åke, har du inte lagt undan den någon annanstans?
Det hade jag ju inte gjort och nu började små fula misstankar dyka upp. Bosse hade några kompisar hemma, skulle möjligen någon av dem varit framme. Nej, ungar knycker möjligen en sedel, inte tar de hela plånboken? Av någon anledning hade vi hantverkare i huset och misstankarna snuddade vid dem ett tag också, men nej, så illa kunde det ju inte vara.
-Är du verkligen säker på att du tog ur plånboken ur fickan och la den på bänken? frågade jag.
Nu började Åke bli lite osäker och började fundera på vad som kunde ha hänt om han trots allt gett sig iväg i åkern med plånboken kvar i bakfickan.
-Ja, var den kvar i fickan kan den ju har åkt ur och hamnat i åkern!
Det här var på den tiden när det inte var hytt på traktorn, inte på vår i alla fall.
Snabbt kommenderades valda delar av familjen ut på skallgång i en lerig och nyplöjd åker och återvände efter någon timme utan att ha gjort något fynd.

Dagen efter tillkallades svåger Martin, som jobbade som civilanställd vid P18 och där hade tillgång till metallsökare. Åke var säker på att han hade haft mycket växelpengar och det skulle kanske det gå att hitta plånboken med hjälp av en metallsökare. Det pep hela tiden i sökaren när de scannade av åkern. Den var smockfull av spik, skruvar, muttrar och gamla hästskor, men inte en enda plånbok gav sökaren utslag för. Det var bara att bita i det sura äpplet och inse att pengarna, cirka 1000:- trodde Åke att det var, var förlorade och sedan gå till polisen och anmäla en borttappad plånbok och ett borttappat körkort. En tur till Visby måste han också göra för att skaffa ett nytt körkortsfoto.

Vintern gick och det blev vår till slut och snart var det dags för vårbruk. När Åke harvade den där åkern spanande han hela tiden efter plånboken, men såg den naturligtvis inte. Efter harvningen skulle det plockas sten. Stenplockning är det mest träliga jobb som finns, men vi plockade sten på varenda åker varje år. Den här gården gör verkligen skäl för namnet Stenstugu. Jag brukade sitta i traktorn och köra sakta, sakta fram och tillbaka över åkern och så gick Åke efter och plockade sten och kastade på vagnen. Så fort barnen lämnat koltstadiet kommenderades de också ut på stenplockning och det var inte speciellt populärt, det kan jag lova.

Som vi gled fram där över åker fick jag plötsligt se plånboken.
-DÄR ÄR DEN, skrek jag. Stannade traktorn och rusade fram till plånboken. Den var helt oförstörd och innehöll mycket riktigt en hel del växelpengar och så sedlar. Sedelbunten hade blivit som en hård kaka, men man kunde se att den innehöll hundralappar, femtiolappar och tiokronorssedlar, för Åke har alltid sedlarna noggrant sorterade.

Lyckan var fullkomlig och dagen efter lämnade vi in bunten till banken, som skickade upp den till Riksbanken. De analyserade den och vi fick ut 1200:-. Vi berättar ofta den här historien som en bekräftelse på det gamla talesättet som säger att det som inte är stulet kommer igen.