Nu känns det otäckt

Jag har inte nämnt den här eländiga pandemin så mycket här i bloggen, utan bara låtit siffrorna från Livet efter 70 tala för sig själva, men den här gråa novembermorgonen kan jag inte låta bli i alla fall, för ökningen här på Gotland är förfärlig. I våras tyckte man att det var hemskt när rapporterna om 5-6 nya fall dök upp – nu är det 50-60 om dagen och från 1-11 november har vi ca 250 konstaterat nya smittade, vad blir det av det här? Visserligen var det säkert många fler i våras än vad siffrorna utvisade, eftersom man inte testade så många då, men nu känns det riktigt oroande.

Jag som lagom tuffat till mig lite och börjat handla själv vågar nog inte fortsätta med det, i alla fall inte förrän man ser en ordentlig trend på att det här eländet mattas av, eller att vi får ett vaccin. Eva och Bosse ställer upp och hjälper mig, men det är så fruktansvärt tråkigt och jag börjar nästan fundera på varför man ska leva över huvud taget. Gå här inne ensam och stampa, gå ut på ensliga promenader och sedan tillbringa större delen av tiden med en bok eller framför datorn och tv:n. Vad är det för mening med det egentligen?

Det är inte så att jag tänker ta livet av mig, om nu någon tror det, så desperat är jag inte, men så går tankarna då och då. Man tycker att man skulle vilja leva, inte bara överleva!

Julen nalkas! Hur blir det med den? Ska den ställas in, precis som vi fick göra med årets påsk- och midsommarfirande och inte kom syster Kerstin och hennes man på något sommarbesök heller.

Det lär varken bli några julbord eller någon julhandel i år, som det ser ut nu i alla fall.

Dagens ordspråk:
Att komma i rätt tid är bra, att gå i rätt tid är bättre.

Ha en skön torsdag!

45 reaktioner till “Nu känns det otäckt

  1. Ja nu börjar det bli otäckt… Jag ska ha ett möte ikväll med en förening, det blir via en uppkoppling nu. Vi tänker på att inte föra smittan liksom. Ja jullen ja… Blir max med våra två barn. Om ingen är sjuk förstås. Jag känner då mig verkligen för. Mycket tråkigt det hela.

  2. Har samma tankar och funderingar som du … det har gått för fort åt precis fel håll … och det känns verkligen skrämmande! Inget roligt alls!
    Vi kan inte göra annat än försöka hålla uppe humöret, vara försiktiga och hoppas att det vänder snart.
    Kram

    1. Så är det Anki! Men jag blev så deprimerad när jag i dagens GA läste en insändare som bannade 70+:are som vågar visa sig ute. Det är som om man tror att det är vi som är smittbärarna.
      Kram

      1. Vem som helst kan ju vara smittbärare. 70plussare såväl som yngre. Det är ju inte så att det bara är yngre än 70 som kan bära på smittan. Den som går ut bland folk kan bli smittad och därmed smittbärare. Men vi behöver ju inte banna varandra för det. Var och en bär ansvaret – för att skydda andra och sig själv.

  3. Det är verkligen otäckt med den snabba spridningen. Lilla Rottne har inte haft någon tidigare men nu är flera sjuka. 320 nya fall i Växjö på ett dygn.
    Va rädd om dej.
    Kram Anki o Minton

  4. Jag följer rapporterna som du visar på Livet efter 70 om pandemins framfart och jag har oroats länge.
    Men jag hoppas att dina dystra tankar släpper. Du har ju ändå mycket att vara glad över, dina barn och barnbarn finns på nära håll och du är rörlig och kan gå ute och njuta av naturen.
    Berra är ju ofta deprimerad, men det är ju hans ständiga värk som är orsaken till det.
    Även här i Dalarna ökar smittan oroväckande och det är ju också oroande.
    Jag har ju handlat själv hela tiden och kommer nog fortsätta med det, men jag håller så stora avstånd som det bara går.
    Kram/Kicki

    1. Det verkar som om FHM totalt har tappat greppet om den här pandemin och låter den rasa som den vill. I våras var man på hugget och satte in en massa åtgärder, men nu är man väldigt passiva.
      Kram

  5. Visst är det en skrämmande utveckling och situationen är mycket allvarligare än vad den var i våras. Det är verkligen lätt att känna sig deppig med tanke på att det just nu handlar mer och mer om att hålla sig undan alla sociala kontakter. Jul- och nyårsfirandet kommer garanterat att påverkas men är vi friska så kommer vi att träffa barn och barnbarn. Situationen är verkligen allt annat än rolig 😦

    Kram och ha det så bra som det går!

  6. Ja, jag har lika tråkigt som du. Det är Ensamheten som är ute och går.
    Idag ska jag få en gåva av en bekant, men jag får gå ut och hastigt säga hej, bara, sen swish iväg.
    Affärer har jag inte varit i på 2 v och det är också tråkigt.
    Jag kan inte säga att julen är räddad på något vis, ingen aning.
    Kram!

  7. Håller helt med dig. Det känns väldigt oroligt just nu. Strängare regler med böter som påföljd hade kanske hjälpt en del. Så hade min dotter det i Luxemburg för ett tag sen. Jag kan tycka att det är lite väl slappt här och många bryr sig inte heller. De tycks tro de är odödliga. Kram

  8. Jadu Ingrid nu är coronaskräcken djupt förankrad, och jag som snart ska återvända för flera lasarettsbesök, hur ska detta sluta?
    Försöker att hitta ljuspunkter. Idag ska vi 3 damer och 2 hundar åka till skogen i varsin bil. Utomhus känner jag mig trygg och vi alla lever försiktigt enl. regler.
    Håller på att baka muffins med äpple och valnötter, och så ska jag göra några goda mackor med lax o avokado som vi ska festa på i skogen. Hittar vi också lite svamp blir vi glada.
    Jag använder telefonen flitigt för att hålla alla kontakter vid liv.
    Ingen kontakt med barnbarnen , de har corona på förskola och skola, det är förfärligt att vara så nära men inte få träffas.
    Annars så är det en dag i taget som gäller och mina tankar är ständigt hos Moster på hemmet som kämpar, coronasjuk och mycket, mycket trött, smittad p.g.a. rent slarv inom vården.
    Vi får hålla ut och vi ses snart — utomhus.
    Varmaste kramen💞

    1. Tack Ann-Marie! Hoppas att ni får en riktigt trevlig utflykt till skogen.
      Jag förstår att det svider i hjärtat över att inte få träffa barnbarnen. Måtte de få fram det där vaccinet snart!
      Kram ♥

  9. Hej Ingrid, jag läser din blogg väldigt ofta. Idag vill jag skicka dig en STOR kram!
    Helena från Stockholm, som halkade in här när jag googlade på morgontidning, och då kom in på denna bloggen för ca 2 år sedan
    Allt gott till dig kära Ingrid!

  10. Hej Ingrid, läser fortfarande din blogg, men jag själv hinner inte alltid kommentera eller skriva själv. Idag håller jag med dig i det du skriver. Jag vet inte heller hur jag kommer att orka igenom den här kommande tiden. Det är inte över än på ett tag med pandemin har jag förstått. En professor, seriös sådan, säger att det dröjer till 2022 innan det kan bli normalt igen. Trots alla knep jag tar till, har många, känns det vissa dagar något tungt. Har inte fått träffa barnbarnen, några gånger ute i somras. I nästa vecka måste jag till tandläkaren för att göra en krona. Som tur är, är det en liten specialistmottagning med en tandläkare, en sköterska. Idag skrev jag ett inlägg i min blogg och länkade till Cecilia Hagens artikel.
    kram

  11. Visst är det tråkigt. Man har inte stora krav på nöjen men vattengympan saknar jag och julbord och konserten i kyrkan och julmarknader. I skåne är det värre än här och sonen kommer inte till jul. Kinabror skulle åka ner till sina barn och barnbarn och fira sin 70-årsdag och jul. Blev inget. Broder B med fru skulle åka ner och träffa hennes pappa och släkt och vänner och har inte varit ner på snart ett år så det blev väl trist. Vi i skogen får väl fira tillsammans så gott vi kan här hemma hos mig. Hoppas att det blir lite bättre hos er. Det har väl varit rätt lite förut. Här ökar det lite grann men mest i stan där ungdomarna far omkring och smittar varandra

  12. Det var väldigt, så många kommentarer du fått på detta inlägg! Det är nog många fler som läser, än som kommenterar! Och de flesta känner som du: En tilltagande rädsla och leda över pandemins utveckling. Det känns tungt för alla, men jag förstår att det blir väldigt ensamt för dig och alla andra, som bor i ensamhushåll.
    En liten ljuspunkt är ju i alla fall att vaccinet börjar närma sig, två olika företag har kommit långt! Det kommer inte att rädda julen, men kanske till våren…
    Stor tröstekram, Monica

    1. Det värsta är den långa mörka vintern som väntar. Det är bara att hoppas att vi tar igenom den och kan se fram mot en ny vår.
      Tack för kramen!

  13. Ja nu börjar det bli riktigt otrevligt, ett bekräftat fall på min arbetsplats i veckan här, känns inget bra alls.
    Hade ju helst isolerat mig men maten måste ju upp på bordet och hyran mm ska betalas.
    Förstår hur du känner det då min fru går hemma hela dagarna här, hon vill ju helst åka och besöka sina barn men det vågar vi ju inte.

    Ta hand om dig Ingrid.

    1. Jag har sån tur att mina barn kan jobba hemifrån nu när det är så besvärligt. Det måste vara hemskt att känna oro för att bli smittad på sin arbetsplats.
      Var rädd om dig du också!

  14. Håller helt med dig, det är väldigt tungt. Jag har visserligen min man att prata med, men i och med att han haft diverse trassligheter (icke corona relaterade, men det finns mycket annat att välja på), så har de senaste åtta månaderna varit värre än vanligt. Och mörkret. Och hög smittspridning här. Jag har inte handlat själv sen i mars, affären lär vara ombyggd sen dess.
    Kram

    1. Jag har ju handlat själv ett tag och det har känts så bra att se och möta folk i butiken även om man håller avstånd.
      Kram

      1. Jag ser verkligen fram emot att kunna göra det. Jag hämtade ett paket i sån där box vid ingången till affären och jag märkte hur ovant och misstänksamt jag tittade på folk jag mötte, så tråkigt.

  15. Oron och ledan lyser igenom hos alla – liksom för mig. Hoppas att alla inser allvaret nu och håller sig till reglerna. Visar sig väl om ett par veckor. Att vissa utser 70+ – are till parias ute i samhället är ju vansinne. Det är väl den åldersgrupp som sköter sig bäst anser jag. Få kontakter och håller sig hemma till allra största del, vilket inte de yngre som har skolor och jobb gör.
    Måtte vaccinet komma snart!
    Kram

    1. Jag håller med dig – är det några som är försiktiga så är det vi äldre. Vi får verkligen hoppas på det där vaccinet.
      Kram

  16. Det är verkligen förfärligt tråkigt! För alla, men speciellt för den som bor ensam och har lagt upp sitt liv på ett sätt som bygger på aktiviteter ute i samhället.
    Jag har ju mitt jobb och mina arbetskamrater, men i en miljö som bidrar till ökad oro. Att träffa patienter som man inte vet om de är friska eller sjuka ( i covid-19 alltså, sjuka är det ju förstås…) känns betydligt mer riskabelt än att jobba med skyddsutrusning direkt med covidpatienterna. Det jobbet är tungt på andra sätt, men man känner sig betydligt med skyddad.
    Någon jul lär det ju inte bli i år. Om vädret tillåter, väglaget menar jag, kör jag ner till Växjö på julafton. Jobbar natten mot 23:e och sover sedan. Vi har ju bestämt att vi ”bor ihop” där nere även om jag har en egen lägenhet, Det är lite gränsfall relaterat till FHM:s direktiv, men jag vet hur de lever och att de inte fladdrar omkring i offentliga miljöer. Nu är jag ledig från idag och tills jag reser ner den 19:e. Så jag hinner bli sjuk om jag smittats på jobbet, Jag har 4 arbetspass i Eksjö bokade sedan tidigare, men sedan blir det ”bara” KS-Huddinge ett tag.
    När pandemin lagt sig och vi fått ett vaccin ska jag komma och hälsa på dig. Då får du visa mig alla dina promenader.
    Var rädd om dig!
    Kram

    1. Ni har verkligen en tuff uppgift nu när det strömmar in folk på vårdavdelningarna igen.
      Tänk så trevligt det vore om du tog en tur till Gotland. Jag tar det som ett löfte!
      Kram

  17. För oss blir julen nog extra trist, vi har ju inga nära släktingar och dom två vänner som brukar komma hit på julafton och den vän som traditionsenligt firar juldagen med oss vågar man ju inte längre bjuda – och dom vill säkert inte heller! Jag är ju ständigt på både vc och på sjukan och utsätter mig förmodligen för smitta!! 😦
    I mina allra mörkaste stunder så har jag också funderat på om det inte vore lika bra att bröstcancern tog över så man slapp den här skiten….. 😦 😦 😦
    MEN – idag mår jag riktigt bra och efter att ha träffat den trevliga personalen på sjukan och haft några riktigt givande samtal samt pratat länge i telefon med min kusin, så känner jag mig riktigt pigg och glad. Dessutom så var jag lite trött när vi kom hem vid fem, så jag tog fram några djupfrysta köttbullar, gjorde en tomatsås och fixade lite couscous (till mig, Rolle åt naturligtvis potatis) – och jäklar vad gott det var!? 🙂 🙂 🙂
    Inte klokt, det mest simpla blev till en riktig lyxmiddag när mina smaklökar tydligen fungerade igen. Var otroligt trött på allt illasmakande, men i morgon är det nog samma igen…..
    KRAM/Susie

    1. Så skönt att du haft en bra dag i dag! Det är tuffa behandlingar du går igenom, men jag hoppas att de ska ha önskad effekt och att du snart mår bra igen.
      Kram

  18. Nej, det enda vi ska göra är att hålla i, hålla ut och hålla avstånd. Ibland är det så trist att jag inte vill gå ur sängen…och grått är det…usch.
    När den här skiten släpper, är vi då i sådant tillstånd, vi äldre, så vi orkar med det vi skulle vilja göra nu??? Ledsamt.
    Kramar Inger

  19. Jag förstår hur du känner och jag tror att vi är många som känner samma.
    Min tro är, fast märk väl, det är ingen fakta, att det är umgänget på nära håll och under längre tid inomhus som är problemet. Jag går inte in i någon annans hus och släpper inte in någon hos mig heller. Går inte till caféer eller pubar. Däremot tror jag inte att kontakt med 2 meters avstånd utomhus under kortare tid är så farligt. Men som sagt, inte fakta, bara mina egna tankar.
    Ja, det är en svår tid för många dessa dagar och ibland svårt att orka hålla ut, men det är värt det, trots allt.
    Sköt om dig och jättestora kramar!

    1. Jag pratar med mina grannar, men alltid utomhus. Det är ju så vi kan skydda oss själva och andra. De enda som varit inne hos mig är mina barn då har vi försökt hålla avstånd och jag hoppas att det ska kunna fungera så.
      Kramar tillbaka till dig Lena!

  20. Förstår att du blir deppig. Jag hade kommit igång med lite försiktigt men nu är det slut med det. Min äldsta dotter bor hos mig då hon är långtidssjukskriven så jag träffar henne. Men för hennes skull behöver jag hålla mig frisk också. Yngsta dottern bor granne med sin familj och dem har vi bestämt att vi fortsätter träffas om vi är friska. Saknar dock de små barnbarnen i Bålsta. Vi kommer nog inte träffas till jul heller. Det är många som har det jobbigt tyvärr. Tänker jag på det känner jag mig ändå privilegierad. Kram!

    1. Det är tufft att leva ensam under såna här förhållanden. Man vill inte bli smittad och man vill inte smittas, så det är hela tiden en avvägning om man ska våga träffas eller inte.
      Materiellt har jag det bra, men det sociala livet är det inte mycket med.
      Kram

Kommentarsfältet är stängt.