Bröllop Pingsten 1961

Åke och jag blev ett par när jag bara var sjutton år och vi förlovade oss julafton 1959. Då var jag nitton och Åke trettioett (han skulle fylla trettiotvå i januari) och min ena faster sa med gråten i rösten:”Men lilla barn, vad har du gjort”. Hon var säkert övertygad om att jag var med barn, men se det var jag inte. Inte då i alla fall, men fram på vårkanten 1961 blev det lite bråttom för då upptäckte jag till min stora glädje att jag var gravid.

Här ett foto från möhippan som mina väninnor och mamma ordnade. Jag var utklädd till brud i guldpapperskrona och min bästa väninna var utklädd till brudgum, med ett litet pipskägg och allt. När jag ser på den här bilden blir jag lite melankolisk, vi är åtta stycken och av de åtta är det bara jag och två till som lever. Att mamma inte är i livet längre är inte så konstigt, men fyra av mina väninnor gick bort alldeles för tidigt.

Vi ville ha ett enkelt bröllop, för även om jag var glad över att vi väntade barn, så var det ju då i början på sextiotalet lite skamfyllt att ha gått händelserna i förväg. Vi kontaktade Gustav Sjöberg, min gamla konfirmationspräst som var pensionerad då och bodde i Visby, och han lovade att viga oss i ett mindre rum i Visby domkyrka. Vi skulle bara ha med ett par bröllopsvittnen och det blev Åkes bror Harry och hans fru Mejan som fick vara det.

På bröllopsdagens morgon, som också var pingstafton, körde vi tidigt in till Visby för jag skulle ju till frissan och blir bröllopsfin. På vägen in till Visby stannade Åke bilen och gav mig ett litet spännande paket, det innehöll ett vackert hängsmycke. Sedan körde han mig till frissan och själv åkte han hem till sin bror och hans fru medan han väntade på att jag skulle bli färdig. Det var så härligt att få sitta där och för första gången bli sminkad av någon annan och få manikyr. Jag hade en vit dräkt som en sömmerska i Klintehamn sytt och med det lilla diademet i håret kände jag mig absolut som en prinsessa.

Prosten Gustaf Sjöberg som vigde oss i Visby Domkyrka

 Efter vigseln var vi och fotograferade oss och sedan var det middag på Klinte Hotell för de närmaste släktingarna. Och det samlades en hel del folk utanför hotellet för att ”se brud”. Jag, som väl led av lite hormonsvängningar, fick för mig att jag inte alls ville gå ut och visa upp mig och låste in mig på toaletten och grät en skvätt i ren nervositet, men jag blev snart övertalad att sluta upp med såna dumheter och gick ut tillsammans med min nyblivne make på hotellets trappa och tog emot ”folkets jubel”.  

 

När vi sedan kom hem till Stenstugu, ganska trötta efter en lång dag, hade någon skojfrisk person bäddat säck och hällt risgryn överallt. Till och med i garderoben hittade jag risgryn i alla byx- och klänningsfickor. Men det fick vara, för vi skulle upp tidigt på morgonen och iväg på vår bröllopsresa.

 
Vi åkte till Stora Karlsö på bröllopsresa och där var vi i två dygn. Det blev en kort resa, men hemma vid Stenstugu hade betorna växt till sig, så det var dags för betgallring och den kunde ju inte vänta, men även om bröllopsresan blev kort var ju inte smekmånaden slut för det!

På Stora Karlsö hade vi varit mycket, för sommaren 1959 jobbade jag där och bodde också därute. Åke kom givetvis ut och hälsade på mig. Läs gärna om Stora Karlsö sommaren 1959.

Här följer några bilder från vårt bröllop, de är samtliga tagna av vår svåger Bengt Glifberg.