Nu ska vi spela bingo

Solen lyste så vackert i morse när jag vaknade, men nu är det mulet igen. Det verkar vara varannandagsväder. Mitt sovrumsfönster vetter åt öster, så nu är det snart dags att ta ner de tunna gardiner jag har där på vintern och sätta upp de täta mörka sommargardinerna. När jag fäller ner persiennerna kikar solen in genom alla hål och sprickor och det stör min sköna morgonslummer, men drar jag för gardinerna också, så blir jag inte så störd.

IMAG0089
Gårdagens bild på vintergäck

I eftermiddag väntar ett månadsmöte med SPF och i dag ska vi spela bingo. Det har vi aldrig gjort förut, så det ska bli spännande att se hur många som låter sig lockas till Skolgården i Fröjel i dag. De flesta har väl spelat bingo någon gång, men det kan ju vara ett trevligt alternativ till lotterierna som vi annars har varenda gång vi träffas.

Glad Pussldag!

Pussldagen kan handla om att lägga pussel men annars finns det en massa tidskrävande småsysslor som skulle ha varit gjorda för länge sedan. Tänk så skönt att det äntligen blev gjort!

I vått & torrt

Igår var jag på revy på Rondo på eftermiddagen och det var ett par trevliga timmar, även om årets upplaga av Gotlandsrevyn, I vått & torrt, inte riktigt går att jämföra med de tidigare. Fast man kanske ska strunta i att jämföra och ta den för vad den är! Den nya ensemblen kan ju knappast bli en kopia av de ”gamla rävar” som lämnat stafettpinnen vidare till dem. Ungdomarna presterade en hel del fina sång och dansnummer och även om en del sketcher blev lite för långa och uddlösa, så fanns det en hel del bra också.  Jag tror att om de vässar pennan lite till nästa år, så kommer det här att bli ett bra koncept.

När revyn var slut och vi skulle hämta ut våra ytterkläder blev det lite kaosartat. Det fanns bara två personer som tog emot nummerlapparna och delade ut kläderna. Bredvid mig stod ett äldre par, som blev enormt upprörda över att ingen tog emot deras nummerlapp. Mannen hängde sig in över disken och viftade med den och och kvinnan sa att: ”Den här disken kan dom riva. Här är det ju ingen idé att stå.”
”Men ni står ju på fel ställe” sa jag, ”ert nummer är ju  inte här, utan längre åt höger.”
”Det var här vi lämnade in kläderna och det är här vi ska ha ut dem” sa kvinnan, ”men det är ju ingen som bryr sig om oss. Den här disken kan dom riva.”
”Ni får vara snälla och lugna er”, sa en av de som lämnade ut kläder när han passerade oss. ”Vi är bara två stycken, vi hinner inte riktigt med.”

Jag hoppas verkligen att jag inte såg lika hysterisk ut som de andra två. De fick ju sina kläder till slut och jag också och när jag kom ut upptäckte jag att det hänt en hel del på väderfronten sedan jag gick iväg till Rondo. Det blåste och snöade och var väldigt otrevligt. Det är tur att jag bara har en liten bit hem.

Det fortsatte att snöa under kvällen och vid tiotiden funderade jag på att gå ut och skotta, men latmasken slog till och det blev ingenting av med det. I dag gick det inte att få upp ytterdörren, men grannen ovanpå ryckte ut och tog bort snödrivan som låg framför den och sen hjälptes vi åt att skotta vår uppfart och vaktmästaren har plogat vägarna.

Igår var det kallt, men nu är det blidväder och det fortsätter att komma nederbörd, som enligt SMHI ska gå över i regn senare i dag. Då lär det bli halt, så det är skönt att man inte behöver ut och köra.

Svansträck passerar över Odvalds varje dag

Trevlig måndag!

Totalt förvirring…..

…uppstod på nyårsdagen och inte klarnade det så mycket igår. Jag talar om Jonas Gardells senaste mästerverk De dagar som blommorna blommar, för som ett mästerverk beskrivs det av några recensenter i alla fall. Jag var ju tvungen att ta reda på vad kultureliten tycker om serien och jag fick inte speciellt mycket medhåll.

Jag fattar ingenting! Efter två avsnitt är i stort sett Torbjörn, som har en tydlig karaktär, den enda person jag fått något grepp om. De andra är som några konstiga skuggfigurer. Jag har fattat att det är tre olika familjer, men vem som hör till vilken familj lyckas jag inte reda ut.

Man rör sig i flera tidzoner. Det är 70-tal i den ena scenen och 90-tal i nästa, så  ena gången är de barn, i nästa scen är de vuxna och så är de barn igen. Man får inget grepp om någonting. Eftertexterna där de tre familjerna presenteras rullar så fort, så dem har man inte heller någon hjälp av. Jag kollade rollistan på Wikipedia, men där finns inte familjekonstellationen med, så det blev jag inte mycket hjälpt av.

Förmodligen är det jag som inte fattar det fina i kråksången, med en sorglig historia verkar det vara och det är onekligen synd om människorna. Sorgligheterna ska visst eskalera i sista avsnittet som går på måndag.Hoppas att det klarnar då, för lite synd är det om mig som sitter där och känner mig som en dumskalle, som inte kan uppskatta  sådant som andra klassar som mästerverk. Serien finns på SVTPlay, så jag får väl försöka se den i repris, så kanske jag fattar vad Jonas Gardell vill med sin tv-serie.

Nu glimtar solen till!

Finns det några snälla barn?

Jag sov lite länge i dag, för lördagens gäster blev till min glädje ganska sena, så klockan var nästa över midnatt innan jag plockat undan och kommit i säng. Och jag kunde lugnt ligga kvar i sängen, för i dag skulle jag ju bara roa mig och inte göra någon nytta alls.
 

Jag hade lyckats få tag i en biljett till dagens och årets sista  föreställning av Marie Nilsson Lind´s julshow Finns det några snälla barn? 

Fem i tolv tog jag därför bussen till Visby och från busstationen gick jag hem till Krister och Thomas där lunchen väntad. Thomas föräldrar är på besök nu, så då fick jag träffa dem också. Krister bjöd på en härlig soppa med vitlöksbröd till och så saffranspannkaka  till efterrätt.

När vi ätit och pratat en stund var det dags för mig att gå till Länsteatern, för föreställningen började klockan tre. Jo, då! Krister och Thomas erbjöd sig att köra mig dit, men jag kände för att gå. När jag åkte hemifrån plockade jag för säkerhets skull ner mössa, paraply och broddar i väskan, men inget av det behövde jag använda. Vägarna var torra och fina, det var uppehållsväder och ganska behaglig temperatur.

Det var fullsatt på teatern och jag fick en jättebra plats. Och föreställningen var precis så bra som jag hoppats. Marie´s texter, som hon läser så väldigt bra och som ömsom är så roliga att man skrattar så att tårarna rinner och ömsom så öppenhjärtligt, personliga och rörande så att tårarna rinner då också, blandat med underbar musik och sång av Erik Törner, Lee Gotvik och Joel Kant. Vacker dekor och vacker ljussättning. Det kan inte bli bättre!

Det var ödsligt på Adelsgatan

Föreställningen slutade vid halvsextiden och när jag fått min jacka var det bara att gå till busstationen och sitta i väntsalen  en stund tills bussen till Klintehamn gick. Hur smidigt som helst!

Nu är det hög tid att gå till sängs, för i morgon gäller det att vara i form inför nyårsafton, som vi ska fira här hos mig. Det blir knytisvarianten då också och jag har inte så mycket på min lott, så det blir säkert bra, men eftersom jag nog inte kommer att ha datorn på under nyårsafton, så passar jag på att önska ett trevlig slut på 2018 och ett riktigt Gott Nytt År!

Fjärde söndagen i advent – Svart sundagen

Det är mulet och nollgradigt i dag, men det har kommit ett litet tunt lager snö i natt, så lite hjälper det upp i vintermörkret. Det kunde gärna få komma lite till, så att vi får en vit jul.

I dag är det fritt fram att städa och göra vad man vill trots att det är söndag. Man ska ju helga vilodagen, men på Svart sundagen är det ok att inte följa det budet.  Det fick jag lära mig av mamma, men hon fått det ifrån vet jag inte. Mamma kom  från Stockholm, men kan ju ha lärt sig det här med Svartsöndag när hon kom till Gotland. Min svärmor var värmländska och hon ”köpte” min tolkning när jag kom till Stenstugu och fick på det sättet en extradag i julstöket. Annars var det helt otänkbart för henne att göra något utöver det nödvändiga på en söndag.

Allnakku säger: Det traditionella namnet på den sista söndagen före jul är svart sundagen, svarta söndagen. Till den söndagen städades det inte, men man gjorde julrent i den kommande veckan. 

Den tolkningen stämmer alltså inte helt in med vad jag har fått lära mig och när jag googlar har jag bara hittat ett par artiklar på ämnet. Jämtlands tidning hade en och den överensstämmer med ett inlägg i  en facebooksida som heter Skrivbua:

”Fjärde advent” på svenska – ”Svårttsånn(u)da(gje)n” på jamska. Den sista söndagen före jul kallas på jamska för ”svårttsånndan”, ”Den svarta söndagen”, den sista advent:Svårttsånn(u)da(gje)n, Sorttsånn(u)da(gje)n

Jag har ju bloggvänner och läsare från stora delar av Sverige – Vad säger du som läser det här? Känner du till uttrycket Svartsöndag?  Tycker du att det är bökigt att kommentera i bloggen, så finns det en mejllänk i sidfoten eller använd kontaktformuläret till höger.

När det nu (enligt mig) är tillåtet, så ska jag ta fram strykjärnet och ta hand om en liten hög kläder, trots att det är söndag.

Trevlig Svartsöndag!

Luciadagen

Ute singlar några lätta snöflingor i luften och det ser ganska kylslaget ut, men solen bryter igenom molnen då och då. Jag har tittat på Luciamorgon på tv, druckit kaffe och ätit en lussekatt, i stället för den sedvanliga smörgåsen. Nu ska jag gå i badrummet och se om jag kan snygga till mig lite, för i eftermiddag ska jag ta bussen till Visby. Jag är bjuden till  Ann-Marie o Baxter på julgröt och skinksmögås i kväll och tänkte passa på att fixa lite jullklappar innan jag ska till dit.

Någon Lucia fick jag aldrig vara när jag var barn, för jag var liten till växten och mörkhårig, så jag passade inte alls in i den rollen, men jag sjöng bra, så jag har varit med i många Luciatåg. Känner du till legenden om Lucia, om inte, så kommer den här:

Lucia – legend och historia
Lucia anses ha varit en historisk person och datumen för hennes födsel år 283 och hennes död år 303 är sannolika.
I Luciatraditionen ingår många element som smält samman till en helhet. Hon är blandning av både Sankt Nikolaus, julbocken, Jesusbarnet och Lucifer, menar traditionsforskarna.Legender och berättelser om Lucia går tillbaka till antiken och staden Syrakusa år 283 efter Kristus. Då föddes Lucia i en adlig och välbärgad familj. Fadern var av romerskt ursprung men dog tidigt och Lucia uppfostrades av sin mor Euthycia. Moderns namn antyder att hon hade grekiskt påbrå. Lucia ville helst av allt förbli jungfru och leva ett helgat liv i Guds tjänst. Modern Euthycia hade lidit av en svår sjukdom i många år och hon blev övertalad att företa en pilgrimsfärd till Catania där helgonet Agatas grav fanns. Pilgrimsfärden och besöket vid den helige Agatas grav botade henne. I glädjen över att ha blivit botad gick Euthycia med på Lucias önskan om att skänka all egendom till de fattiga.

Fästmannen hämnades
Enligt tidens sed hade Lucia blivit bortlovad som fästmö. Den blivande fästmannen kände sig lurad på den hemgift han hade väntat sig. Han insåg nu att Lucia var kristen. Det här var under den tid då den romerska kejsaren Diolectanius förföljde de kristna. Fästmannen angav Lucia som kristen för myndigheterna. Enligt legenden stack Lucia då ut sina ögon eftersom hon tänkte att det var hennes vackra ögon som fått fästmannen att intressera sig för henne. För sin trohets skull belönade Gud Lucia genom att genast ge henne tillbaka ögonen.

Lucia prövas
För att pröva om Lucia var kristen anmodades hon nu av prefekten i Syrakusa att offra till de romerska gudarna. På det svarade Lucia att: ”Ett rent offer till Gud är att besöka änkorna, de föräldralösa och pilgrimerna som behöver hjälp, och det är redan tre år sedan jag gav ett sådant offer till Jesus Kristus genom att dela ut all min egendom”. Prefekten beslöt att straffa Lucia genom att skicka henne till en bordell men hon vägrade blankt. Då tände man en eld runt henne, men elden rörde inte henne. Till slut kallade man fram bödeln som stack en dolk i hennes sida. Det påstås att det var fästmannen som fungerade bödel. Efter sin död år 303 blev Lucia snart ett av den katolska kristenhetens största helgon. På den tiden var vi i Norden ännu hedningar. När Norden kristnades på 1000-talet kom Lucia till oss som ett av många katolska helgon.

Den längsta natten
Seder är långlivade och det hedniska firandet av årets längsta natt satt djupt i folksjälen. Natten mellan den 12 och 13 december upplevde man traditionellt som den längsta och det hör ihop med den tidigare julianska kalendern. Den långa mörka natten var full av all slags troll och annan ondska som till exempel Lucifer. Härifrån var inte steget långt till Lucia. Det var också denna natt som julefastan inleddes och därför gällde det att proppa i sig så mycket man kunde just innan. Man festade och söp. Ännu för hundrafemtio år sedan var det bara i Västsverige som man brydde sig om Lucia. År 1927 skapade Stockholms Dagblad det första offentliga Luciatåget, en helt ny sedvänja.

Luciasången
Den italienska versionen är ingen luciasång som vi tänker oss den, utan en folkvisa från Neapel, sjungen av en neapolitansk fiskare och Santa Lucia är en stadsdel i Neapel. Melodin är det enda som överensstämmer mellan den italienska och svensk versionen. Här sjunger Elvis en vers av ”Sul mare luccica”. Jag har haft en så fin inspelning med Caruso, men den är inte tillgänglig längre.

Sul mare luccica
l’astro d’argento.
Placida è l’onda;
prospero è il vento.
Venite all’agile
Barchetta mia!
Santa Lucia, Santa Lucia

Ha en fin Luciadag!

Nobeldagen 2018 – utan Nobelpris i litteratur

10 december – Nobeldagen är det i dag och nog känns det lite konstigt att man inte har utsett någon pristagare i litteratur, men Svenska Dagbladet har en artikel om Elena Ferrante i dag och de skriver bland annat:

 Elena Ferrantes romansvit ”Min fantastiska väninna” har en sådan konstnärlig kvalitet att den vore värd ett Nobelpris i litteratur. Dessutom skulle Svenska Akademien på så sätt dessutom gottgöra försummelsen att inte ha tilldelat Ferrantes förebild Elsa Morante priset.

Elena Ferrante är en italiensk författare som valt attt vara anonym, men i oktober 2016 spreds ett ej bekräftat rykte att författaren är översättaren Anita Raja. Elena Ferrante har skrivit ett 10-tal böcker och blev internationellt känd genom Neapelkvartetten. Jag blev medveten om henne i samband med Italienska föreningens Primavera våren 2017, då den svenska översättaren Johanna Hedenberg var här och presenterade böckerna. Hon satt då på Författarcentrum på Klinten i Visby och höll på med översättningen av den fjärde och sista boken.

Neapelkvartetten följer de två väninnorna, Elena och Lila, genom livet från deras uppväxt i ett fattigt kvarter i Neapel på 50- och 60-talen. Första delen skildrar barndom och tonår, andra ungdomsår, tredje åren mitt i livet och fjärde delen skildrar medelålder och åldrande.

 Min fantastiska väninna
I en hyreskasern nära landsvägen i femtiotalets Neapel växer de båda flickorna Elena Greco och Lila Cerrullo upp och blir vänner för livet. Det är efterkrigstid, nödår och våldet präglar fortfarande Italien i form av lönnmord och godtyckliga avrättningar. Lila är den självklara ledaren, den snabbfotade, den våghalsiga, den kvicktänka och den elaka. Det är också Lila som slår Elena ur brädet som skolans bästa elev, hon har lärt sig läsa själv och kommer etta på alla prov. Skolgången utgör ett löfte om en bättre framtid för dem båda, men Lila, dotter till skomakaren Fernando och hans hustru som…

Det här var alltså den första boken jag läste av Elena Ferrante och den var verkligen fängslande. Elena och Lila växte ju upp under ungefär samma tid som jag gjorde, så jag kunde inte låta blir att jämföra förhålladena i Neapel mot de erfarenheter jag har från den tiden. Jag läste de tre första böckerna sommaren 2017 och då kändes det nästan som om jag befann mig i Neapel.

Min fantastiska väninna är nu filmad också,  men på HBO, som jag inte har tillgång till, men det kommer väl att gå att se den på något sätt så småningom.

Hennes nya namn
Del två i Elena Ferrantes romansvit om de båda barndomsvännerna Lila och Elena tar vid där den första delen slutade. Lilas äktenskap med charkuterihandlaren Stefano Carracci visar sig redan på bröllopsnatten katastrofalt och Lila försöker att med alla medel ta sig ur det. När hon av hälsoskäl skickas till ön Ischia för en sommarvistelse övertalar hon Elena att följa med som betald sällskapsdam, men vistelsen får oanade följde för dem båda och inverkar drastiskt på deras framtida liv.

Den som stannar, den som gårElena stöter under ett författarframträdande på Nino Sarratore som hon i hemlighet varit förälskad i under hela sitt liv. Lila har efter sitt misslyckade äktenskap börjat ett nytt liv med Enzo Scanno och bor med honom och sin son Gennaro i en förstad till Neapel. På kvällstid lär sig Lila allt hon kan om datorer och programmering för att på så sätt skapa sig en ny och bättre tillvaro.

Det förlorade barnet
I den fjärde och avslutande delen i Neapelkvartetten flyttar den numera etablerade romanförfattaren Elena Greco tillbaka till Neapel för att kunna komma närmare sin älskare Nino Sarratore. Hon tvekar att ta upp kontakten med Lila, som numera är framgångsrik egenföretagare i databranschen, eftersom hon är rädd för att Lila ska ta över hennes liv. Men de träffas igen när de blir grannar för ett tag och hjälper varandra med barnen. Deras vänskap blir mer jämbördig i vuxen ålder, men än en gång tar båda deras liv dramatiska vändningar och allt kullkastas.  

En dag i mars 2018 var jag i Visby och då fick jag tag i den fjärde boken och den var precis lika bra som de tre första och den knöt ihop säcken på ett utmärkt sätt. De här böckerna är inte svårlästa, men de kräver att man läser dem med lite eftertanke. Det går inte att skumma förbi någonting, för då förlorar de sin mening. Jag kan varmt rekommendera dem och visst är Elena Ferrante värd ett nobelpris för sin romansvit.

Hör ni det, Svenska Akademien!

Kvinnorna är ett av hoppen om en bättre värld

Igår kväll blev det faktiskt av att jag körde till Visby och gick på Almedalsbibilioteket. Eva ville också lyssna på Jan Eliasson, så jag hämtade henne på tennisklubben och så åkte vi dit. Vi kom i ganska god tid, men det var redan fullt av folk.  Eva släppte av mig utanför entrén och medan hon parkerade bilen lyckades jag hitta två sittplatser. Vi hamnade dock ganska långt bak, så vi kunde nästan inte se någonting. Jag såg precis Jan Eliassons huvud, men Eva såg nästan ingenting.

Jan Eliasson och journalisten Katarina Hedström samtalade om krig och konflikter och om hopp och möjligheter. Jan Eliasson, f.d. utrikesminister och tidigare vice generalsekreterare i FN, berättade också om sin uppväxt i ett arbetarhem i Göteborg, där familjen bodde i en liten etta. För att understryka hur enkelt de levde, talade han om att han var tio år innan han såg ett badkar. Vi är faktiskt årsbarn, för även han är född år 1940 och dessutom i september precis som jag, så jag kände en viss gemenskap med honom och även jag var i 10-årsåldern innan vi hade en bostad där vi hade  badkar. Jag hade visserligen sett ett badkar innan vi fick ett eget, men aldrig fått prova på det.  Innan vi fick en bostad med ett riktigt badrum med badkar fick  vi bada i en balja i tvättstugan och det gick bra det med.  Undrar om Jan Eliassons familj också hade dass på gården?

Han talade om de stora problemen i världen och där var Syrienkriget det han ansåg mest bekymmersamt just nu och även i andra konflikter har det blivit allt svårare att medla och få till överenskommelser. Skrämseltaktik och härskanda, genom att göra folk rädda och oroliga, växer sig allt starkare och så är det ju det där med vårt jordklot och hur vi ska göra för att spara på resurserna, så att kommande generationer ska kunna leva här. Och  så är det Trump och hur förhållandena  i USA utvecklas! Det finns mycket som är oroväckande.

Men allt är inte nattsvart; Hoppfullt är att se att kvinnorna börjar ta över makten allt mer och mer. I land efter land i t ex Sydamerika är ledarna nu kvinnor och så är det ju även på sina håll i Europa.  

Samtalet, som jag tycker var givande och intressant, avslutades med en frågestund och inramades med sång och musik av Sara Boström. Jan Eliasson fortsätter noga att vara en av mina idoler länge till känns det som.

I dag är det tisdag och dags för ett pass på Kupan, så nu ska jag äta en tidig lunch och sen är det dags att ta en promenad dit. Det är soligt, men blåsigt och ganska kallt. Här är det inte 10º ens, så jag får nog plocka fram en tjockare jacka.

Ha en skön dag!