Premiär – Hope Valley

Visserligen är det bara lite drygt fyra grader varmt i skuggan, men solen skiner så vackert och det blåser inte så mycket i dag, så i morse tog jag med mig min kaffemugg och gick ut och satte mig och det var riktigt skönt. Blåmesar och talgoxar lockade på partners och på avstånd hörde man måsar som skränade, spireorna och schersminhäcken börjar grönska och dvärgsälgen är full av små luddiga knoppar. Det våras!

IMAG2274
Årets första morgonkaffe på terrassen

Jag tillbringar mycket tid i Hope Valley just nu tillsammans med lärarinnan Elisabeth, mounti Jack, borgmästare och kafeägaren Abigail och många andra. When hope the heart heter serien som tydligen gått på Hallmark från början, men jag har hittad den på Netflix. Det är en lång serie med många avsnitt, men jag ransonerar dem. Det får räcka med tre stycken om dagen, för det mesta i alla fall.

Hope Valley är en kanadensisk gruvort och alla som bor där ställer upp för varandra och hjälper till för ingen ska bli utanför eller lida nöd. Elisabeth är en otroligt duktig pedagog, älskad av sina elever och hon löser alla problem både när det gäller barnen och deras föräldrar. Sen finns det ju skurkar förstås, riktiga fulingar som stjäl och rånar och begår alla möjliga brott, men dem tar montie Jack och hans medhjälpare hand om och förpassar till häkte och fängelse.

Men den största skurken av dem alla är Henry Gowen, representant för gruvan och borgmästare i Hope Valley när serien börjar. Hans slarv med säkerhetsföreskrifterna gör att gruvan exploderar och 47 arbetare omkommer och han förskingrar stadens kassa. Men även han får efter många vändor ge sig för godheten och vid pass avsnitt 40 är även han en god samhällsmedborgare.

När spänningen börjar mattas och ett äventyr går mot sitt slut kommer diligensen och ur den kliver det någon spännande man med ett okänt förflutet, eller en vacker kvinna och så är det full fart igen. Det är en riktig feel-good serie!

Nu ska jag skriva ett protokoll från gårdagens möte, för min ersättare dök inte upp. Trevlig torsdag!

Dagens ordspråk:
Det har aldrig funnits ett bra krig eller en dålig fred.

 

Frisk luft har ingen dött av

Solen skiner fortfarande, men det blåser som attan, det upptäckte jag när jag gav mig iväg på min förmiddagspromenad  och när jag kom ut på Donnersgatan och tog kursen upp mot Klinte kyrka ångrade jag mig nästan, men som sagt, lite frisk luft har ingen dött av, så jag fortsatte.

Jag hade tänkt gå runt Bönders, men kortade ner min promenad och genade över Wallins åkrar, så att jag kom ut i Vallekvior strax ovanför Vallegårdarna. Jag gick ju inte på åkrarna förstås, om nu någon trodde det, utan på en åkerväg.  Och det var inte bara vinden som fick mig att lämna landsvägen, för det var en hemsk trafik och otroligt slabbigt och otäckt när man hela tiden måste hålla sig precis vid vägrenen.

De vackra Vallegårdarna
När jag kom hem fick jag se de här snödropparna i en rabatt hos närmaste grannen.

Jag kom hem precis lagom till lunch (Ugnsgratinerad blomkål med ostsås och falukorv) och sedan har jag uppdaterat hemsidan för Italiens vänner Gotland och lämnat in ett referat på helagotland.se från SPF:s månadsmöte i måndags.

När jag har uppdaterat det här inlägget ska jag se de två sista avsnitten på säsong två av You.
Det börjar se kärvt ut för Joe Goldberg, men jag tror inte att jag behöver bekymra mig så mycket för honom, för nu ska säsong tre spelas in, så han måste ju överleva de här sista avsnitten av säsong två i alla fall.

Trevlig fortsättning på dagen!

 

Fredagsmys? – The Irishman

Fredag i dag, vad är fredagsmys för dig?

Det är frågan som Orsakullan ställer i dagens bloggutmaning 31 dagar i januari.

Som ensamstående pensionär får man kämpa lite för att få till någon mysfaktor på helgerna. Det gäller verkligen att anstränga sig för att inte alla veckans dagar ska vara en enda räcka av vardagar, men jag tycker att jag lyckas rätt bra. Lördagar och söndagar är t ex mobilens morgonpip avstängt och jag sover så länge jag vill.

Den här fredagen ska jag försöka göra det lite mysigt för några grannar som jag bjudit in till kvällen.

Det är väl inte så svårt att gissa vad jag tänker bjuda på.

Untitled 1Igår kväll satt jag och såg på The Irishman, Martin Scorseses gangsterfilm där Joe Pesci, Robert DeNiro och Al Pacino spelar de tunga huvudrollerna. Det är en lång film, närmare bestämt tre timmar och 29 minuter, så det var ju tur att jag började se den tidigt på kvällen. Har man sett Gudfadern-filmerna känns mycket igen, även om den här handlar mer om fackföreningsrörelsen i USA under Kennedys tid och speciellt Jimmy Hoffa (Al Pacino), än rena maffiastrider. Skådespelarna har givetvis åldrats och det känns nästan lite vemodigt att se  när deras rollkaraktärer till slut hamnar i fängelse, på sjukhus och slutligen dör. Inte blev de här tuffingarnas ålderdom så mycket bättre än någon annans.

Dagens ordspråk:
Tomt huvud ger trötta fötter.

Julen närmar sig….

…och i dag är det den andra advent. Jag hoppas att det är trevligare på andra ställen i landet än här på Gotland, för här har det regnat ihärdigt hela morgonen och förmiddagen och det ser ut att fortsätta så resten av dagen.

Mörkret tätnar i advent och vårt andra ljus blir tänt.
Gud bevare dem som gråter.
Låt dem le och leka åter.

Igår tog jag mig samman och gick ut på en Klinterunda efter lunch och det var skönt att få röra på sig och få lite frisk luft. När jag kom hem hamnade jag framför tv:n. Jag ser en evighetslång serie på Netflix just nu, som heter Outlander och den tar jag till när ingenting annat passar. Jag läste om den i en blogg och skulle bara kolla vad det var, men fastnade.

En snabb presentation:
När Claire Randall är på smekmånad i Skottland med sin man Frank, transporteras hon tillbaka till 1700-talet där hennes frihet och säkerhet hotas. För att överleva gifter hon sig med Jamie Fraser, en skotsk krigare med ett komplicerat förflutet.

Sedan tar hon sig tillbaka till nutid och lever där i 20 år, men beslutar sedan att transporteras tillbaka till 1700-talet och leta reda på Jamie igen. Hon hittar honom och planerar för framtiden tillsammans med honom. Under åren i nutid har hon studerat till läkare och blivit kirurg, kunskaper som hon har både nytta och men av, för hon kan ju inte låta bli att lägga sig i när hon möter 1700-talets okunskap och vidskepelse. Nu börjar jag närma mig slutet av tredje säsongen, men det finns en fjärde, så ännu har jag mycket kvar.

Jag fattar inte vad det är med mig, men jag är så innerligen utled på alla fåniga lekprogram och såpor, så jag ser till och med sån här fantasy i stället för dem. Just fantasy har jag bara fnyst föraktfullt åt förut. 😉

Dagens ordspråk:
Säg inte allt vad du vet, men vet allt vad du säger.

En fin söndag

Det har varit ljust i dag och även om solen bara lyst lite blekt har det varit helt otroligt trevligt jämfört med igår. Det kändes riktigt bra att sitta vid köksbordet och lösa korsord utan att behöva tända några lampor. Och det blev en söndag i gammal god stil!

Carina och Bosse
var här och hjälpte till med kycklingen och efter maten åkte vi ut på en biltur, precis som man gjorde förr i tiden, då en tur med bilen var det stora söndagsnöjet. Men vi hade ett mål med den här bilturen, för Carina skulle till Roma och köpa ägg och givetvis köpte jag ett fack jag också. Och jag kom att tänka på när vi hade höns och sålde ägg till vänner och bekanta. De hönsen var också frigående och sommartid och för övrigt när vädret så tillät, var de utehöns också. På den tiden tog vi 30:-/fack.

sondag
Nu kan jag sätta igång och julbaka precis när som helst.

Carina hade läst att Sanda café var öppet i dag, så på hemvägen körde vi dit. Sanda Café ligger i den gamla ICA-affären mitt i samhället och caféet är öppet en söndag i månaden. Det var rätt mycket folk där och brödet var på upphällningen när vi kom dit, men Bosse fick sig en julstjärna till kaffet och Carina och jag åt varsin bit hallonpaj med vaniljsås.

I dag startar tio nya spännande avsnitt av den här fantastiska serien

Dagens ordspråk:
Skatan flyger aldrig så långt att inte stjärten följer med.

Tell me who I am

I går kväll satt jag och såg en dokumentär om två tvillingbröder, Alex och Marcus Lewis, på Netflix. Titeln, Tell me who I am, syftar på vad som hände när Alex i 18-årsåldern förlorade minnet vid en motorcykelolycka. När han vaknade upp var allt bara blankt, den enda han kände igen var sin andra halva, sin tvillingbror Marcus.

Marcus var sedan den som försökte ge Alex livet tillbaka och bit för bit bygger han upp vad Alex tror är sanningen om deras familj och hur tillvaron sett ut innan olyckan, men det är egentligen rena fantasier. Föräldrarna dör, båda bröderna gifter sig och får två barn var, de lever sina liv mer eller mindre sida med sida, men det är något Marcus inte berättat för Alex och det utelämnar jag också, för annars tar jag bort en hel del av spänningen i filmen, där handlingen går ut på att man lyssnar på vad den ena eller den andra brodern har att berätta. Det låter kanske tråkigt, men är väldigt gripande och spännande.

avdelare42

I dag då? Det finns ingen anledning att ändra header i alla fall, för den överensstämmer helt med vad jag ser om jag tittar ut. Jag har pysslat lite med mina krukväxter på förmiddagen och i kväll är det ett styrelsemöte med bostadsrättsföreningen. Få se om det blir någon ”Klinterunda” efter lunchen.

Dagens ordspråk:
Den som alltid säger sanningen är en god rådgivare, men ett tråkigt umgänge.