….korv, men till en del rätter krävs det faktiskt ett par skivor. I dag blev jag akut sugen på ostsåsgratinerad blomkål och falukorv, så fram på förmiddagen tog jag en promenad genom skogen och vek sedan av till Konsum. Det är ruskigt halt nu; rena isgatan faktiskt, men på skogsstigen gick det bra att gå och så hade jag givetvis broddar.
Egentligen skulle jag köpa dammsugarpåsar också, men det är ju rena vetenskapen nu och jag visste bara att de skulle heta S-bag, vilket givetvis inte fanns på Konsum, så jag får leva med dammråttorna ett tag till. Nu har jag analyserat dammsugaren och skrivit upp modellbeteckningen, så får vi se om jag kan hitta något alternativ till den där S-bagen nästa gång jag åker och handlar.
Nu har jag ätit lunch och det smakade väldigt gott. Jag hade tur och fick tag i ett litet fint blomkålshuvud och när jag kom till kassan tyckte den trevliga kassörskan att det fanns en fläck på ena sidan av det, så jag fick det för halva priset. Det blev med andra ord en billig lunch och halva huvudet är kvar tills nästa gång jag blir hungrig.
Om Arriba får Gotland att växa låter jag vara osagt, men de ska få Konsum i Klintehamn att växa i alla fall.
SMHI pratar om stora snömängder i dag och under morgondagen och det har börjat komma någon typ av nederbörd. Det är milt, så det ser ut som regnblandad snö just nu i alla fall. Eftersom dagens promenad är avklarad sätter jag mig och läser en stund nu. Boken jag började på igår är riktigt bra den också.
En sommardag i juli 2008 separerar Alex Schulman från kvinnan som han levt tillsammans med i sex år. Med en resväska i vardera hand lämnar han förvirrad deras gemensamma lägenhet och beger sig ut på Stockholms gator. Han inser att han står inför en ny tillvaro, framför en ny sorts resa – han ser inte alls fram emot den.
På dagen ett år efter separationen föds hans dotter Charlie på BB i Visby.
Det här är den brokiga, underbara historien om allt som hände däremellan.
Alex Schulman har återvänt till sina gamla blogginlägg och krönikor från den tiden och utifrån dem skrivit en bok om att förändras, om att bli omkullkastad, tilltufsad och tvingas resa sig upp igen. Men framför allt har han skrivit en bok om kärlek. När han första gången träffar Amanda Widell förändras allt. Tillvaron förvandlas till en kamp med bara ett enda avlägset mål: att få henne.
Det var kallt i morse, nästan -6º och det har varit mulet i stort sett hela dagen. Nu far det någon slags nederbörd i luften och temperaturen ligger runt nollan.
Igår läste jag färdigt Alex Schulmans bok om sin alkoholiserade mamma Lisette. Det är en bok som berörde mig mycket. De tidigaste minnesbilderna i boken är försiktigt ljusa med två bröder i en lägenhet i Farsta, sommarhus i Värmland och solsemestrar i Spanien.
Men sedan förändras mamman. Hon stänger in sig i sovrummet, ligger till sängs och dricker i dagar, blir krävande och elak. Pappa Allan ser till att barnen är tysta, så att mamma får sova. ”Mamma är så sjuk, ni måste vara tysta.” Får hon inte lugn och ro kommer hon utrusande och gapar och skriker. Säger Alex något som hon inte gillar, straffar hon honom med att göra honom osynligt. Hon ser honom inte och hon svarar inte på tilltal. Om hennes missbruk är det förbjudet att tala. När släkten samlas för att titta på den vuxne Alex nyfödda dotter kommer mamman berusad, äter tårta med händerna och vägrar att ge barnet en enda blick. Efter det utvecklar Alex panikångest och han inser att 30 års tystnad måste brytas.
Genom 250 sidor kämpar Alex sig igeom det han har gemensamt med många barn till alkoholister, att försöka förstå hur en förälder kan välja alkoholen framför en själv och kanske också framför sig själva. Lisette Schulman gick till slut med på att läggas in på ett behandlingshem och blev nykter, men förgäves väntade Alex på en ursäkt, ett tecken på att hans mamma var medveten om vad hon utsatt honom och hans bröder för. Ett förlåt, som han aldrig fick höra.
I dag laddade jag hem Skynda att älska, där Alex Schulman skriver om sin pappa och det är en helt annan bok. Så kärleksfull och så ömsint och med många anekdoter från den store tv-producentens liv.
Jag skrattade så att tårarna rann när jag läste beskrivningen av hur det gick när familjen fick den första ordbehandlaren och Allan skulle försöka använda den i stället för sin gamla Facit skrivmaskin. Han hamrade på tangentbordet till den stackars ordbehandlaren, så att tangenterna lossnade och det flög bokstäver över hela rummet och han svor och förbannade. Det slutade med att han återgick till sin Facit.
Jag har hunnit med halva boken; det har gått fem år sedan Allan Schulman dog och för första gången sedan han dog har Alex besökt sommartorpet, där de tillbringade alla sommarlov, men han har inte kunnat förmå sig att gå in i faderns rum. Han har stått på tröskeln, men inte kunnat gå över den. Efter ett par dagar åker han därifrån och kontaktar då en terapeut. Det ska bli spännande att se vad terapeuten Leo drar för slutsatser.
Uppdatering kl 17.00: Nu har jag läst ut Skynda att älska också och Leo gjorde nog ett bra jobb med tanke på slutraderna i den. ♥
I dag för 11 år sedan
Måndagen den 21 januari 2008, mycket växlande väder med risk för en skur då och då, ca 5º varmt.
Det är väl att vara optimist i överkant om man kallar den här tappra lilla vintergäcken, som jag hittade i trädgården idag, för ett vårtecken.
Men även om det nog kommer både kyla och snö innan det går att prata om vår, så ger den hopp om livet.
Det har varit ännu en solig och fin dag med temperatur runt nollan. Jag vaknade till ganska tidigt, gick upp en vända, drack lite vatten och gick och la mig igen. Det är ju lördag och då larmar inte mobilen förrän klockan halvnio.
Nu har jag just ätit en sen lunch, för när jag städat färdigt gick jag ut på en promenad. Det blev inte så långt i dag heller, för det var inte speciellt trevlig ute, men jag tog en vända in på Kupan och pratade med dem som jobbade i dag och så fick givetvis Konsum ett besök.
Titta så vackert de här tulpanerna åldras
Förmiddagen ägnade jag åt fredagsstädning, för igår blev det ingenting gjort och jag måste säga att det verkligen behövdes. Jag hann med det mesta innan Eva kom, för vi hade kommit överens om att genomföra en flytt i dag.
Jag har tröttnat på mammas doftranka och annonserat efter någon som vill ta över den och det ville Eva, så nu har den flyttat igen. Den börjar bli riktigt berest.
Jag köpte den till mamma i november 1996 när hon hade flyttat till Åvallegården och hon blev så glad över den. ”Men Ingrid”, sa hon. ”Har du köpt en doftranka?” Hon älskade dem och hade alltid något exemplar i sina fönster. Där, i det lilla rummet på Åvallegården som bara hade ett fönster, stod den tills hon gick bort i juli 2002 och då fick den flytta hem till oss på Stenstugu.
När vi sedan flyttade till Odvalds på hösten 2011 fick den givetvis följa med hit. Här har jag ju inte så många fönster och den tar väldigt stor plats, även om jag försökt beskära de då och då, för att den inte ska bre ut sig allt för mycket. Så jag har som sagt blivit rätt trött på den. Nu får Eva ta hand om den, men vem vet, den kanske hamnar på Åvallegården igen? För kanske blir det min slutstation också …….
Nästa generation tar över
Nu ska jag sätta mig och läsa i boken jag laddade hem igår, Alex Schulmans Glöm mig. Jag började på den igår innan jag gick till Lokalen och den verkar också vara bra och den berör mig verkligen. Hans beskrivning av hur han och hans syskon upptäcker att mamma är konstig ibland och hur de rättar in sig och förhåller sig till den nya situationen, kan nog alla som haft en förälder som missbrukat känna igen sig i och när det är en mamma måste det vara extra svårt.
När jag gick till Lokalen igår kväll var det +6º och det regnade och det har regnat i dag också, men det har inte varit riktigt lika varmt. Just nu, klockan fyra på torsdagseftermiddagen är det 0-gradigt, så jag hoppas att gästerna som lämnade mig för en stund sedan kommer hem utan olyckor.
I eftermiddag har jag haftfem damer från SPF på kaffe. De är sammankallande i våra kaffekommittéer och vi skulle gå igenom listorna och prata lite om verksamheten. Det är en grannlaga uppgift att fördela arbetet inför mötena, så det fanns en hel del att diskutera.
När jag höll på och städade inför mötet i förmiddags plockade jag bort den här boken från soffbordet. Den fick jag i julklapp och jag tycker att den är väldigt bra. Jag har aldrig läst något av Alex Schulman förut och blev verkligen glatt överraskad. Vilken författare han är!
Om boken kan man läsa:
Efter ett uppslitande gräl inser Alex att han bär på en vrede, ett odefinierbart mörker. Besatt av att ta reda på dess ursprung följer han ledtrådar som tar honom tillbaka till sommaren 1932 och vintern 1988, och de ödesdigra händelser som kom att förändra allt.
I BRÄNN ALLA MINA BREV väver Alex Schulman samman tre perspektiv till en berättelse som överskrider både tid och rum. Med hjälp av autentiska brev och dagboksutdrag avtäcker han inte bara århundradets kärlekshistoria, utan även dess tragiska konsekvenser. Det är en gripande och djupt personlig skildring av passion och svartsjuka, och hur ett möte i det förflutna kan skapa svallvågor över årtionden
Han skriver om sina morföräldrar Karin och Sven Stolpe, om deras äktenskap och om Karins kärleksaffär sommaren 1932 med Olof Lagerkrantz. Jag blev alldeles fascinerad av historien och kunde nästan inte släppa boken. Två eftermiddagar underhöll den mig och jag kan inte låta bli att jämföra min lästakt med Sven Stolpes. Han läste tre böcker före frukost i stort sett varje dag. Han satte pekfingret högst upp till vänster på sidan och förde det diagonalt över den ner till höger hörn. Tio sekunder tog det för honom att läsa en sida och memorera den. Alex skriver i sin bok, att morfadern själv sade sig ha läst fyrtiofemtusen böcker.
Nu ska jag försöka få tag i boken Alex skrivit om sin alkoholiserade mamma, Karin och Sven Stolpes dotter Lisette. Glöm mig heter den.
10 december – Nobeldagen är det i dag och nog känns det lite konstigt att man inte har utsett någon pristagare i litteratur, men Svenska Dagbladet har en artikel om Elena Ferrante i dag och de skriver bland annat:
Elena Ferrantes romansvit ”Min fantastiska väninna” har en sådan konstnärlig kvalitet att den vore värd ett Nobelpris i litteratur. Dessutom skulle Svenska Akademien på så sätt dessutom gottgöra försummelsen att inte ha tilldelat Ferrantes förebild Elsa Morante priset.
Elena Ferrante är en italiensk författare som valt attt vara anonym, men i oktober 2016 spreds ett ej bekräftat rykte att författaren är översättaren Anita Raja. Elena Ferrante har skrivit ett 10-tal böcker och blev internationellt känd genom Neapelkvartetten. Jag blev medveten om henne i samband med Italienska föreningens Primavera våren 2017, då den svenska översättaren Johanna Hedenberg var här och presenterade böckerna. Hon satt då på Författarcentrum på Klinten i Visby och höll på med översättningen av den fjärde och sista boken.
Neapelkvartetten följer de två väninnorna, Elena och Lila, genom livet från deras uppväxt i ett fattigt kvarter i Neapel på 50- och 60-talen. Första delen skildrar barndom och tonår, andra ungdomsår, tredje åren mitt i livet och fjärde delen skildrar medelålder och åldrande.
Min fantastiska väninna I en hyreskasern nära landsvägen i femtiotalets Neapel växer de båda flickorna Elena Greco och Lila Cerrullo upp och blir vänner för livet. Det är efterkrigstid, nödår och våldet präglar fortfarande Italien i form av lönnmord och godtyckliga avrättningar. Lila är den självklara ledaren, den snabbfotade, den våghalsiga, den kvicktänka och den elaka. Det är också Lila som slår Elena ur brädet som skolans bästa elev, hon har lärt sig läsa själv och kommer etta på alla prov. Skolgången utgör ett löfte om en bättre framtid för dem båda, men Lila, dotter till skomakaren Fernando och hans hustru som…
Det här var alltså den första boken jag läste av Elena Ferrante och den var verkligen fängslande. Elena och Lila växte ju upp under ungefär samma tid som jag gjorde, så jag kunde inte låta blir att jämföra förhålladena i Neapel mot de erfarenheter jag har från den tiden. Jag läste de tre första böckerna sommaren 2017 och då kändes det nästan som om jag befann mig i Neapel.
Min fantastiska väninna är nu filmad också, men på HBO, som jag inte har tillgång till, men det kommer väl att gå att se den på något sätt så småningom.
Hennes nya namn Del två i Elena Ferrantes romansvit om de båda barndomsvännerna Lila och Elena tar vid där den första delen slutade. Lilas äktenskap med charkuterihandlaren Stefano Carracci visar sig redan på bröllopsnatten katastrofalt och Lila försöker att med alla medel ta sig ur det. När hon av hälsoskäl skickas till ön Ischia för en sommarvistelse övertalar hon Elena att följa med som betald sällskapsdam, men vistelsen får oanade följde för dem båda och inverkar drastiskt på deras framtida liv.
Den som stannar, den som gårElena stöter under ett författarframträdande på Nino Sarratore som hon i hemlighet varit förälskad i under hela sitt liv. Lila har efter sitt misslyckade äktenskap börjat ett nytt liv med Enzo Scanno och bor med honom och sin son Gennaro i en förstad till Neapel. På kvällstid lär sig Lila allt hon kan om datorer och programmering för att på så sätt skapa sig en ny och bättre tillvaro.
Det förlorade barnet I den fjärde och avslutande delen i Neapelkvartetten flyttar den numera etablerade romanförfattaren Elena Greco tillbaka till Neapel för att kunna komma närmare sin älskare Nino Sarratore. Hon tvekar att ta upp kontakten med Lila, som numera är framgångsrik egenföretagare i databranschen, eftersom hon är rädd för att Lila ska ta över hennes liv. Men de träffas igen när de blir grannar för ett tag och hjälper varandra med barnen. Deras vänskap blir mer jämbördig i vuxen ålder, men än en gång tar båda deras liv dramatiska vändningar och allt kullkastas.
En dag i mars 2018 var jag i Visby och då fick jag tag i den fjärde boken och den var precis lika bra som de tre första och den knöt ihop säcken på ett utmärkt sätt. De här böckerna är inte svårlästa, men de kräver att man läser dem med lite eftertanke. Det går inte att skumma förbi någonting, för då förlorar de sin mening. Jag kan varmt rekommendera dem och visst är Elena Ferrante värd ett nobelpris för sin romansvit.
Livet efter 80 