Jag vet inte….

…..varför morgonens tankar på skoltidens morgonsamlingar helt plötsligt dök upp i mitt minne och i samband med dem började den här psalmen surra i mitt huvud. Det är en av de psalmer man fick lära sig utantill och den och en rad andra sitter fortfarande kvar i minnet.

Min svärmor fick en liten skivspelare i julklapp ett år och hennes ”älskling” när det gällde religiös sång och musik var Artur Erikson och jag har lyssnat på hans version av Morgon mellan fjällen också, men tycker faktiskt att Roy Mikal gör den bättre.

Tänk så nervös man var när man fick ställa sig upp bredvid bänken och läsa upp en psalm utantill. Och stackars mamma som skulle förhöra och se till att man kunde sin läxa. Vi hade en snäll fröken, men man ville ju vara duktig och kunna läsa upp hela utan att staka sig. I dag kanske det klassas som värdelöst vetande, men jag tycker ändå att jag har haft glädje av att kunna åtminstone några av de vanligaste psalmerna i psalmboken utantill, även om mina besök i kyrkan numera inte hör till vanligheten.

Gårdagens vackra morgon förbyttes kvickt till gråväder fram på dagen, så jag ställde in den planerade promenaden, men i dag ska jag i alla fall gå ut. Jag ska ta en vända ner på samhället nu på förmiddagen och gå in till min ordinarie frissa och beställa en klipptid.

Trevlig onsdag!

Nostalgiska tankar på ”Sitårkars dag”

Sitårkar – Vad är det nu för ett konstigt ord? Allnakku förklarar:

Det är nu man skall sätta igång med sitårkar, arbete som utförs sittande. Förr lappade man fisknät, kardade ull och stickade strumpor. Nu finns många sitårkar att välja på och alla är bra, om man kan prata samtidigt.

När jag läste beskrivingen kom jag att tänka på en sitårke som man höll på med vintertid – lappa sädsäckar.

Vi hade travar med jutesäckar, liknande dem på bilden, på magasinet och de användes under tröskningen innan det kom modernare tröskor där säden samlades i en tank. När det var säcktröskor slets säckarna väldigt och varje vinter sorterade Åke dem och kom in med travar av säckar där det fanns hål som skulle lagas.

Man kunde inte hålla på med det i köket, för det var ett jobb som skräpade väldigt, utan vi; svärmor och jag, satt ute i pannrummet med stoppnålar och garn och fyllde i hålen så att säckarna skulle kunna användas en gång till.

Och inte ett foto från den tiden har jag, som kan bekräfta att det jag skriver om har hänt, men många ”källingar” från landet har nog varit med om att lappa säckar. Tänk om man varit så klok att man tagit lite flera bilder från vardagen på Stenstugu. Jag är så glad över de få vardagsbilder som finns!

Det är en solig och fin lördag och efter lunch ska jag ta mig en promenad och om planerna håller ska jag gå och hälsa på en ”oldis” på Åvallegården också.

Trevlig lördag!

Den som söker ska finna…

….även om man inte finner just det man söker.

Jag ägnade mig åt strykning av dukar i går förmiddag och det är roligt när man står där och funderar på varifrån de olika alstren kommit och vem som broderat dem.

Den har mamma sytt, och den där har jag borderat själv, den där köpte jag på en syföreningsauktion och den där kommer från Mulde…….

I strykhögan fanns även duken på bilden och den köpte jag första gången vi var i Las Palmas någon gång i början på 80-talet. Varje gång jag ser Sällskapsresan tänker jag på det där första besöket på Gran Canaria, för det var ju så det var.

Vi bodde på ett litet hotell som hette Eldorado, frukost ingick, men hotellet hade ingen egen servering, utan man fick gå till en bar en bit bort på gatan. Vi var också med på en utflykt där man vandrade runt i en by med tanter som satt ute längs husväggarna och handarbetade, men jag tror inte att jag köpte något av dem, utan den här duken kommer nog från en butik i Las Palmas. Tankarna löpte iväg och jag började leta efter foton från den resan, men hittade inga. Vart kan de ha tagit vägen?

Men helt lottlös blev jag inte i alla fall, för när jag letade efter dem hittade jag ett par gamla kort av oss systrar; Ingrid, Barbro och Kerstin, som jag tror att jag inte sett förut. På bilden till höger sitter vi på trappan vid Strands där vi bodde fram tills pappa och mamma köpte hus i Vallekvior. På Strands var hela söderväggen klädd av vindruvsrankor och om man gick upp på torkvinden kunde man öppna fönstergluggarna och plocka klasarna därifrån.

I dag är det en grå och regntung dag och jag lär hålla mig inomhus, för i eftermiddag ska vi ha ett styrelsemöte med SPF här i Lokalen, så till att börja med ska jag gå i badrummet och se om jag kan snygga till mig lite.

Trevlig torsdag!

Jag slapp köra….

…igår kväll, för Eva kom och hämtade mig redan på eftermiddagen och hem fick jag skjuts av Carina o Bosse. När det blev dags för matlagning gjorde jag degen och fyllde kroppkakorna och Eva skötte kokningen, så det gick hur smidigt som helst.

I dag är det en helt vanlig söndag och samma gråväder som igår, men gårdagens snöskottning kunde jag ju ha struntat i, för snön försvann i ett huj och i dag har vi blåst och nästan fem plusgrader. Få se om jag tar mig samman och går ut en vända i eftermiddag.

Jag tog en sovmorgon i dag och gick inte upp förrän strax efter nio och sedan satt jag länge vid köksbordet, lyssnade på SöndagsMorgan och löste söndagskrysset. Jag sparar alltid ett kryss i lördagstidningen till söndagem, så att jag har något att pyssla med vid morgonkaffet då också.

När jag var barn var söndagsmorgnarna ofta väldigt sena, men det gällde att vara klädd och i ordning till klockan ett i alla fall, för då serverades söndagens middag, om vi inte skulle ut på något speciellt förstås. Söndagen var ju den enda lediga dagen i veckan, för vi gick i skolan på lördagarna också (5-dagarsvecka i skolan infördes först år 1968), så det gällde verkligen att få njuta av söndagarna.

På Stenstugu däremot åt vi ofta en timme tidigare än i vardagslag och det var för att vi skulle kunna få en extra timme på eftermiddagen om vi ville åka iväg på en söndagsutflykt. Djuren krävde sitt och det skulle de ha i samma tid vardag som söndag.

Speciellt mjölkkorna blev upprörda om vi inte kom i vanlig tid.

Trevlig söndag!

Visst ville man ha lockar!

Det var tur att jag gick ut på en promenad igår, för i dag faller det en blandning av snö och regn från den blygrå himlen och det är bara någon enstaka plusgrad, så jag håller mig nog inomhus den här onsdagen. Igår var det ganska skapligt väder, så jag tog en runda på Barkan efter lunch och där är det alltid trevligt att gå.

När jag kom hem hade jag lite pyssel vid datorn och sen såg jag en dansk serie på SvtPlay som heter Carmen Curlers:

Den entusiastiske entreprenören Axel och den handlingskraftiga bondhustrun Birthe drar på 1960-talet igång Danmarks största arbetsplats med hjälp av en liten elektrisk papiljott. Serien är inspirerad av verkliga händelser.

Ingrid 15 år

Carmen Curlers är väl egentligen en ganska banal historia, men trots allt ett tidsdokument från 60-talet.

I verkligheten lanserades den där papiljotten 1963, så jag tycker att man borde känna till den, men det gör jag inte.

Det jag däremot minns är när man permanentade håret genom att frissan rullade upp det på spolar och på dem satte hon en klämma som via en kabel värmdes upp med elektricitet. Du milde tid så krulligt det blev!

Första gången jag fick göra en permanent var nog till konfirmationen för då skulle man ju vara fin och sista gången jag såg en sådan teknik för permanentning var på en damfrisering i Riga någon gång i slutet på 80-talet.

I dag har jag bäddat rent i sängen och tvättmaskinen har fått årets första uppdrag och det har den snart klarat av. Nog är det en välsignelse att ha en egen tvättmaskin och slippa boka tvättstugan. Det kostar en slant, för elen får jag ju stå för själv, men det är det värt.

Jag har varit runt en vända med vattenkannan också, men julgruppen från Bosse o Carina fick jag ta ut i köket och vattna, för jag är rädd om bordet där den står.

Trevlig onsdag!