Grattis Margareta och Greta

Det är sol i dag också och alldeles vindstilla och det ser ut att bli en härlig dag. Få se om jag tar mig en promenad eller om jag bara häckar här hemma i trädgården. Sara lyckades inte ordna något regn igår och jag tror inte att Margareta kommer att göra det heller. Däremot ser det ut som om Johanna tänker ställa till med något i morgon. Vi får väl se?

Här ligger Margareta med näsan i vädret. I bakgrunden finns det en lillasyster, vilken av dem det nu är?

Margaretor har det funnits många i mitt liv och den viktigaste av dem alla var nog min älskade nalle, som följde mig i vått och torrt när jag var liten. Jag gjorde allt för Margareta och ett riktigt traumatisk minne är från när hon blev sjuk, men jag visste på råd. Jag tog med mig henne till distriktsläkarmottagningen och slog mig ner där i väntrummet och väntade på vår tur. Fru Stenberg, så kallades mottagningssköterskan, undrade varför jag satt där och när jag förklarat anledningen bad hon mig vänta lite och efter en stund blev vi inkallade till läkaren som noga undersökte Margareta och slutligen gav henne en spruta. Nu var jag lycklig igen och Margareta var botad!

Jag hade en Greta också som betydde en hel del! Moster Greta var gift med mammas bror och hos dem, på Birkagatan 10, bodde vi ofta när vi var i Stockholm. Moster Greta spelade piano och sjöng frikyrkosånger med en vacker sopran och bjöd på leverpastejsmörgåsar med inlagd gurka och morbror Olle bjöd på sockerdricka ut flaskor med patentkork. Tänk vilka detaljer man kan komma ihåg. En gång var de och hälsade på hos oss när vi bodde på Strands. Något som jag däremot inte har ett enda minne av, så det är tur att det här fotot finns kvar fortfarande.

Min syster Barbro, morbror Olla, jag, pappa och så moster Greta med min yngsta syster Kerstin i knät. Vilka enorma rosetter vi har alla tre!

Dagens ordspråk:
Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg.

Åter till vardagen

I dag har Kerstin o Hassine varit här och tagit adjö, för nu åker de hem till Lidingö igen och det känns lite vemodigt, för det har varit väldigt trevliga dagar medan de varit här.

Igår var det mycket på gång, för Kerstin o Hassine var här och åt lunch och lite senare på eftermiddagen hade SPF en utflykt till Valbyte i Västergarn. Det var inte så många som var med, men vi som var där hade det trevligt. Det var en härlig kväll och vi satt i lä, så vinden störde oss inte heller. Vi började med att äta tillsammans och sedan blev det en tipspromenad och lite Mölkky-träning. Vi ska nog ta och byta ut kubben mot Mölkky några måndagar. Det är trevligt med lite omväxling. Klockan var över åtta när jag kom hem och då hamnade jag givetvis framför tv:n, så även den här dagen fick datorn vila.

Anita, med bloggen Det ska vara lätt att leva påminde mig om att det är 8 år i dag sedan hon och Pappersbeda åkte hem efter ett besök här på ön och jag var ju tvungen att leta fram inlägget jag skrev när de varit och hälsat på hos mig och Åke på Stenstugu.

Det skulle kunnat vara igår, åtminstone om man ser på min klädsel, men det är 8 år sedan.
Anita vid en runsten på Klinteberget – En riktig snygging!

Dagens ordspråk:
Bättre ett vittne som har sett än tio som har hört.

Jävla Ålesund

Har du sett den norska serien Hemmaplan? Den finns på SvtPlay och nu går säsong 2 på Svt1. Egentligen borde ju ämnet inte alls intressera mig, det handlar nämligen om fotboll, men intrigen med de kvinnliga tränaren, som kommer till nedflyttningshotade laget Varg IL, och hennes kamp för att få laget på fötterna är mycket bra. Ett av Vargs ärkefiender är fotbollslaget Ålösund, av samtliga kallat för Jävla Ålesund.

Jag har varit på bussresor i Norge två gånger och när jag såg det här programmet satt jag och funderade över om jag kanske rent av har varit i Ålesund och ju mera jag tänkte på det desto mer övertygad blev jag om att det nog var så. Det är ju tur att man har bloggen när minnet sviker, för 2012 var jag där och kunde konstatera att Ålesund ligger väldigt vackert och är en mycket fin stad. Vi gick runt i staden med en lokalguide som berättade om de vackra husen.

 

I dag är det en typisk svensk sommardag med blåst och moln som seglar fram i rasande fart över himlen. Solen bryter igen molnen då och då, men det är inte speciellt skönt ute, för det är bara 14,5º i skuggan.

Dagens ordspråk:
Den som inte tycker om någon är olyckligare än den som ingen tycker om.

Min egen sommarpratare

Det blåser lite friska och svala vindar i dag, men jag ska i alla fall gå till Sicklingsparken efter lunch och se om det är några som vill spela kubb, så jag hinner bara höra lite av dagens sommarvärd Caroline Farberger, men jag känner att jag nog kommer att lyssna färdigt på henne när jag kommer hem. Hon ska prata om den könskorrektion från man till kvinna, som hon gått igenom. Jag har just sett färdigt den nya serien om Anna Madrigal på Netflix, Tales of the city. Anna Madrigal, som först i 90 års ålder vågade berätta för sina vänner på Barbery Lane, att hon egentligen var född som man. En helt fantastisk serie, så ämnet känns väldigt aktuellt.

På förmiddagen har jag suttit och lyssnat på min egen sommarpratare, eller kanske snarare vårpratare; en intervju, som Marie Winarve på Gotlandsradion gjorde med Eva onsdag 4 mars 2015, och en och annan tår har trillat nerför kinderna.

Från en ö till en annan.

Dagens ordspråk:
Det är bättre att leva av sin egen styrka än av andras svaghet.

Otäckt minne

En rubrik på Helagotland.se väckte otäcka minnen till liv:
Drunknande dör tyst och omgivna av badare

Det är ungefär 70 år sedan, men jag minns det ännu, den där dagen jag var med familjen och badade i Djupvik. Jag vet ju inte om det hände den dagen då det här fotot togs, men varje gång jag ser det tänker jag på händelsen.

Här sitter vi i Djupvik Tant Lisa och hennes son Roland och pappa och så jag och lillasyster Kerstin

Det blir fort djupt när man badar i Djupvik och jag var nybörjare på att simma och jag simmade rakt ut och när jag inte orkade simma längre skulle jag ställa mig upp, men då bottnade jag inte. Jag minns en kamp och sedan ingenting förrän jag vaknade till liv uppe på stranden. Pappa, eller mamma eller någon annan hade sett mig, men det var pappa som räddade mig. Hade jag inte blivit uppmärksammad, hade jag dött den dagen!

 

Glad midsommar!

Det är lite småmulet i dag, men varmt och skönt och jag tror att det kommer att bli en fin midsommarafton för alla som vill fira utomhus med midsommarstång och ”Små grodorna”.

Jag har varit ute en sväng med bilen, för det var lite som skulle kompletteras inför helgens firande.

Först körde jag till Stenhuse och köpte jordgubbar – Så goda!

Nu gäller det att behärska sig så att det blir några kvar till kvällens gäster, men vi blir inte så många, så de ska nog bli nöjda, även om jag tjuvstartar lite på läckerheterna.

Sedan till Fröjel kyrka för att titta till gravarna

På hemvägen körde jag in till Stenstugu, där de håller på med hö i dag. Eva höll på att lasta av det sista lasset med småbalar och ute på storåkern låg höet i strängar, som ska förvandlas till storbalar senare i dag. Undrar hur många midsomrar man har hållit på med höskörd. Det har inte varit mycket midsommarfirande precis, under de åren vi var aktiva bönder.

Jag glömmer aldrig det året vi hade hållit på med hö både midsommarafton och midsommardagen och när söndagen kom stod det två vagnar med höbalar i ladan och ett på gården.

-Nej, så Åke, i dag tar vi ledigt och åker ut och ser oss omkring lite.  Höet kan vi lasta av i morgon, det står bra där det står.

Vi åkte hemifrån efter lunchen och jag vet inte hur länge vi var borta, men det måste ha varit ett bra tag. När vi kom hem förstod vi ingenting; Hölasset på gården var borta och där stod bara en tom vagn.

Det var Bosse, som tillsammans med en kompis, lastat av alla balar utan några andra hjälpmedel än en högaffel, för det här var före elevatorns tid. De måste ha slitit något oerhört för att få upp alla balar på loftet. Hur gamla kan de ha varit? 13-14 år kanske! Barn kan verkligen när de vill.

Dagens ordspråk:
Om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt, så måste man se upp.

Soleldns dag

I Allnakku kan man läsa förklaringen till ordet soleld:
Soleld är ett kort men uttrycksfullt gutamålsord som betyder första gradens brännskada av alltför mycket sol. Täckande kläder är det bästa och billigaste solskyddet.

Förr kunde jag ligga som en flundra och sola hur länge som helst och i ungdomens dar var det inte tal om något solskyddsmedel utan snarare tvärtom. Man smorde in sig med feta kokosoljor så att solen skulle bränna riktigt ordentligt.

Berra får hjälp med vändningen

När jag var ung och dum, brukade jag ha en väckarklocka med mig när jag var på stranden, så jag vände mig med jämna mellanrum. (Du har väl sett sällskapsresan) Som tur var tålde jag solen bra, så någon riktig soleld fick jag nog aldrig.

Krister däremot var riktigt illa ute en gång. Han skulle åka med sin klass på cykelutflykt med övernattning i Kvarnåkershamn. Det var vår och det blev en riktigt solig och fin dag och jag gick därhemma och funderade över om ”fröken” hade koll på barnen. På kvällen ringde hon och jag fick åka och hämta honom. Tala om soleld! Han blev sängliggande hela nästa dag och jag fick smörja in hela ungen med kalkpasta för att dämpa svedan.

Numera solar jag inte så mycket. Jag älskar värmen och solen, men har inte tålamod att ligga med näsan i vädret i flera timmar, så det blir korta pass. Det bästa är att sitta i skuggan under ett äppelträd, eller i brist på träd, ett parasoll, då mår man som bäst.

Fast när Sommar i P1 startar vill jag alltid lyssna på programmet ute i solstolen. Det är sommar för mig och en kär tradition. Och det är där och då jag vill höra på det. Det är ytterst sällan som det blir av att lyssna i efterhand. Då ska det vara något alldeles speciellt. Så midsommardagen ligger jag förhoppningsvis där och lyssnar på årets första värd – Fares Fares.

Dagens ordspråk:
Problemet är att om man inte riskerar någonting alls så riskera man ännu mer.