Månad: mars 2019

I dag, den 3 mars har Orsakullan gett oss uppgiften att skriva på temat Sådan var jag som  liten. Jag har nog erkänt de flesta av mina synder tidigare under de 15 år jag hållit på att blogga, men alla har ju inte hängt med under hela tiden, så för några kan det  kanske vara intressant att få veta hurdan jag var som barn.

Första stycket kopierar jag rakt av från min sida med rubrik Kroppen:

Jag var en liten rundkindad, mörk flicka med rosett i håret, ojämna fula tänder och utstående öron, så upplevde jag mig själv i alla fall. Dessutom hade jag ett rött födelsemärke på vänstra kinden, stort som en gammaldags tjugofemöring. Jag kände mig lite som den fula ankungen och tyckte alltid att mina systrar var mycket sötare än jag. Pappa sa att jag såg ut som Ruth Holm. Jag visste väl inte riktigt vad det innebar, men det kändes inte som om det var något positivt. En period när jag var riktigt liten var jag väldigt mager och blev undersökt på sjukhuset, men det var inget större fel på mig. Mamma fick extra ransoneringskort på socker och grädde, för att hon skulle kunna ge mig lite extra närande mat (det här var under under andra världskriget när det var ransonering på livsmedel).

Är jag lite av en osocial ensamvarg nu, så var jag helt annorlunda på den tiden . Jag sprang i stugorna, som mamma sa. Jag hade inte så många lekkamrater, kanske beroende på att vi var tre systrar födda med ett par års mellanrum och så hade vi kusin Göran och vi fyra lekte mycket tillsammans, men jag trivdes bra med vuxna och det fanns nog inte många i samhället som inte drabbades av mina besök. Det kunde gälla allt från att tigga till sig karameller till att sälja lotter för farbror Knut som var aktiv i Röda Korset och Hemvärnet.

Jag pratade mycket, till mammas stora fasa. Jag hade inga som helst hämningar! Jag stod på posten och rapporterade högt och ljudligt att vi hade haft en loppa hemma och att jag minsann också hade haft en bankbok en gång, men att pappa tatt ut pengarna. Stackars faster Nanny som var postmästare där! Hon, som var så fin i kanten, måste ha skämts hemskt och givetvis var det hon som rapporterade mitt uttalande till  mamma.

Jag gick in till tant Irma som drev ett bageri  och sa ”Min mamma hon säger, att förr var tant Irmas wienerbröd riktigt goda, men nu smakar de bara skit.”  Tant Irma rapporterade minsann till mamma hon också. Jag är säker på att mamma aldrig kan ha sagt att wienerbröden smakade skit, för så sa hon bara inte.

Jag var även på den tiden noga med att fullfölja mina uppdrag och när farbror Sune bad mig vakta hans vindruvor när han skulle åka bort, så gjorde jag det minsann. Farbror Sune kom hem och när jag fick se honom rusade jag ut skrikande: ”Farbror Sune, farbror Sune! Mamma har tatt så vansinnigt mycket vindruvor.

Min Margareta, en nallebjörn blev sjuk och jag tog med mig henne och gick till provinsialläkare och slog mig ner där med min älskling i knät. Nu var jag ju ganska känd, eller kanske man ska säga ökänd, så jag blev uppropad i vanlig ordning och fick komma in till doktorn, som undersökte Margareta och gav henne en spruta.

Och jag ägnade mig åt falskmynteri! Man la en smörpapper på en femöring och kned på det med baksidan på en blyertspenna och vips så fick man en ny slant. Den klippte jag ut och gick till tant Sippan på banken och bad att få växla till svenska pengar. Ibland gick det, ibland inte.

Och så gick jag på restaurang, eller snarare på Klinte Hotell och beställde in mat, helst fläskkotlett och sedan fick de ringa hem till mamma och säga att jag nog inte kom hem till middagen. Betala behövde jag inte, för pappa  kom och lösa ut mig.

Sån var jag!