Gårdagen med Gertrudsgillet blev väldigt trevlig, men upplägget var lite annorlunda i år än tidigare. Eftermiddagen började med kaffe, sedan blev det årsmötesförhandlingar och efter det underhållning och inte förrän fram mot halv fem blev det mat. Då var jag jättehungrig. Maten smakade mycket bra och allra bäst var Janssons frestelsen. Den var väldigt god. Några minuter före sex var jag hemma igen.
I dag har jag haft besök av två killar som skulle kolla ventilationen. Föreningen har beställt en OVK, Obligatorisk VentilationsKontroll och jag hade för dåligt flöde i min fläkt, så den ökade de på, plus att de öppnade ventilerna över fönstren, men dem har jag stängt till igen. Man kan ju inte släppa ut den goda värmen. Jag får öppna dem igen när det blir lite varmare, för ännu är det kallt ute och i dag blåser det som attan.
Så var det det där med den oanade talangen som Orsakullan vill ha reda på. Jag kan bara komma på en enda oanad talang! För övrigt är jag synnerligen ordinär och talanglös.
Nej, det enda som dök upp som en oanad talang var min goda hand med kor. När jag kom till Stenstugu var den totalt oanad inte bara för mig, utan även för omgivningen. Förutom mjölkning och det dagliga arbetet i ladugården, har jag hjälpt till att förlösa många kalvar och jag kunde till och med sätta dropp på kor när de fått kalvförlamning.
När en kossa är nykalvad och mjölken rinner till, kan hon får kalvförlamning. Kalciumhalten i blodet blir för låg och hon blir liggande och kan inte resa sig. Då fick man ringa efter veterinären och han kom och gav kossan dropp med kalciumlösning. Den sattes inte in i någon åder, utan tömdes sakta in under huden och där la vätskan sig som en bulle och sögs upp av kroppen. Efter någon halvtimme var kossan återställd och kunde resa sig. Jag fick lära mig att göra det själv och då ringde veterinären bara in ett recept till apoteket och så fick vi åka ner och hämta lösningen och sedan satte jag droppet.
Jag var till och med ute på andra gårdar och hjälpte till med det. Fast nu var det lite skryt, det hände nog bara en gång att veterinären ringde och frågade om jag kunde hjälpa en granne.
Nu regnar det igen!
Livet efter 80 