Dag: 13 mars, 2019

Vårsådd och andra vårtecken

av Ingrid, publicerad i Dagbok

Det klarnade upp vid ett-tiden, så då gick jag ut på en Klinterunda. Jag gick ner genom skogen och det märks att det har kommit en hel del regn, för det var väldigt blött på stigen. Jag tittade efter blåsippor, men fick inte se en enda en.

På hemvägen gick jag in på Konsum och handlade och den här gången kom jag ihåg att jag skulle ha frön, så nu har jag sått; Blomman för dagen, hänglobelia, klockranka och rosenskära blev det i år. Alla frön gick inte åt, så nu ska jag gå in till min granne och erbjuda henne överskottet.

Jag fick några plantor ormöga från goda bloggvännen Monica förra våren, så när jag höll på med vårsådden gick jag ut och kollade dem och jag är så glad att de ser ut att ha klarat vintern bra.

De är plockade hos Konsum
Dags för sådd
Vårisen vid Rondos vägg tittar upp
Och den här också
Plantorna med ormöga ser ut att ha klarat vintern


Ha en fin fortsättning på dagen!

Jag mötte Lassie…

av Ingrid, publicerad i Bloggteman, Nostalgi

Gårdagens solsken har förbytts i regn och rusk, så ändras vädret inte blir det nog en innedag. Jag köpte hem mjölig potatis häromdagen när jag var på Konsum, så i dag tror jag att jag ska ta och göra lite kroppkakor. Jag fick så mycket fyllning över sist jag gjorde det, så den är det bara att ta fram ur frysen.

I dag är Orsakullan nyfiken på hur vi kommer att tolka dagens uppgift – Jag mötte Lassie
Jag drar till med hela tre versioner:

1.

2.

De första filmerna om Lassie kom i början på 40-talet och givetvis var jag och mina systrar på Klinte bion och satt där och grät över den tappra hundens äventyr.

Fotot av Klinte bio har jag lånat av kusin Göran.

 

3.

När jag var barn (nu är vi där igen) hade vi en distriktssköterska i Klintehamn som hette Karin och hon hade en collie, som i och för sig inte hette Lassie utan Colliman. Han var en stilig svart/vit hund med lång vacker nos. Det sägs att hundägare ofta väljer hundar som harmonierar med deras eget utseende, men i det här fallet stämde det inte, för syster Karin borde ha valt en betydligt mera trubbnosig hundras.

Givetvis hemsökte jag henne och Colliman mer eller mindre dagligen och han och jag fick åka med henne när hon åkte runt på landsbygden och gjorde omläggningar, gav sprutor och vägde bebisar. Vi satt oftast i bilen, men ibland fick jag följa med in och ibland  fick jag följa med när hon ställde upp med Colliman i Brukshundsklubbens tävlingar.

Colliman hade matproblem – han åt inte med mindre än att han matades med sked. Jag var duktig på det, så jag fick ofta mata honom. Konstigt nog har jag inga minnen av att jag var ute och gick med honom. Syster Karin kanske tyckte att han var en för stor och stark hund för mig….

Det var min version av Jag mötte Lassie…

Trevlig onsdag!