Vi hade två katter på Stenstugu när vi flyttade till Odvalds, Grållen och Svarten, bröder ur samma kull, uppvuxna tillsammans, men ändå så olika. Var och en hade sina speciella hyss.
Grållen gick ut och in genom vårt sovrumsfönster på andra våningen på nätterna när det var sommar och fönstret stod öppet. Det gjorde aldrig Svarten! Han kanske helt enkelt inte ville.


Svarten hade andra egenheter. Han var specialist på ekorrjakt. Jag vet inte hur många ekorrar han släpade hem. Det enda som blev kvar av dem var ekorrsvansen, så den avslöjade honom. Den snälle Grållan höll sig till mössen! I alla fall såg jag aldrig honom med någon ekorre.
Man tycker att två katter uppvuxna under exakt samma förhållanden borde bete sig likadant, att de skulle lära sig av varandra, men tydligen inte.
Katter är egensinniga!