När jag satt och åt lunch fick jag se två örnar som seglade över Odvalds. Det var väldigt högt upp, så med mobilkameran blev det inga tjusiga bilder. Sen kom det en kråka och bråkade med dem, kraxade och gapade och skrek och örnarna försvann över hustaket och när jag gick till andra sidan huset för att se om de var där, var de försvunna.
Dags för kaffe!
I morse sov jag gott och när jag vaknade kvart över åtta, förstod jag att det måste vara mulet, för inga solstrålar letade sig in genom gliporna i persiennen.
Igår kväll satt jag och zappade mellan Morden i Midsomer och Melodifestivalen. Det är långa reklamavbrott på kanal 8 och det passade alldeles utmärkt att titta till Mellon då och då, men röstningen följde jag, för det tycker jag är spännande och så är Sarah Dawn Finer så himla bra i sin roll som Lynda Woodruff. Att John Lundvik skulle vinna visste jag redan efter deltävlingen, så rätt låt vann. Tycker i alla fall jag!
Till dagens bloggutmaning!
Orsakullan har fått i hop omväxlande uppgifter och i dag har hon valt; När jag mötte glädjen..
Jag tror att de flesta föräldrar känner, att den allra största glädjen och lyckokänslan i livet var, när man fick ta emot sitt nyfödda barn och så var det för mig också, men det finns mycket annan glädje i livet och jag har ett alldeles speciellt minne, som många av de som följt mig genom åren nog redan känner till. Jag mötte glädjen mycket tidigare och inte på förlossningen på Visby lasarett.
Som barn var jag väldigt förtjust i bebisar och hundar, men alldeles speciellt i hundar. I stort sett alla i Klintehamn som hade hund fick besök av mig och erbjudande om hundpromenader. Givetvis försökte jag övertala mina föräldrar att vi skulle skaffa hund, men pappa var stenhård på den punkten. Ingen hund!
En jul, jag kan inte riktigt komma ihåg vilket år det var, var det så konstigt när vi veckan före julen var och lekte hos kusin Göran, för hans mormor såg man aldrig till. Hon bodde tillsammans med familjen och hade ett rum i ena ändan av huset.
Men på julafton fick vi reda på orsaken; hon hade suttit där och försökt hålla en liten taxvalp tyst, så att inte den stora hemligheten skulle röjas innan julafton. De hade köpt en hund till oss. När jag fick se den där lilla hundvalpen uppfylldes jag av en sådan glädje så det går inte att beskriva. Jag ryser nästan ännu när jag skriver det här. Vi hade fått en hund!
Ruff blev en kär familjemedlem och pappa, som varit så mycket emot tanken på en hund i familjen, älskade honom. Ruff låg i hans rum och sov om nätterna och när pappa var bortrest och ringde hem för att förfråga sig om hur vi hade det, var alltid första frågan: ”Hur är det med min lille pojk?”
Sedan jag blev ensam har många undrat över varför jag inte skaffar mig en hund, jag som tycker så mycket om dem? Men nej! Omsorgen om djur har styrt så många år av mitt liv, så nu vill jag vara fri och kunna komma och gå som jag vill.
Trevlig söndag!
Livet efter 80 