Överraskning

Det skramlade till hemskt i brevinkastet och dunsade hårt i golvet! Vad i hela friden kan det vara? Jag gick genast och tittade efter och det var en trevlig överraskning från Postkodlotteriet.

Kokböcker kan man aldrig få för mycket av

För första gången sedan Åke gick bort har jag kokat en fläsklägg och gjort rotmos i dag och när jag ändå var i farten, så blev den en kytsneipå också.  Jag ville utnyttja det goda kokspadet. De här rätterna klarar jag utan kokbok, men annars gillar jag att kolla olika recept när jag ska göra någonting. Det är aldrig fel med lite ny inspiration.

Åke älskade rotmos. Han ville helst ha rotmos varje dag och han åt den kall som smörgåspålägg, så jag har kokat många grytor rotmos i mitt liv. Ibland fuskade jag och köpte rotmos på rulle och den var också god, påstod han. Nu har jag alltså inte ätit rotmos och fläsklägg sedan januari 2012, så det var verkligen nymodigt och väldigt gott. Jag har smakat av och smakat av så rejält, så jag tror inte att jag behöver någon kvällsmat egentligen, men en liten portion av den ena eller andra sorten blir det nog i alla fall.

Och förrådet har blivit städat och de stackars pelargoniorna står nu i en låda utan jord i förrådet under trappan. Nu får vi se om de behagar överleva vintern där. Jag var väldigt nöjd med mig själv när jag städat färdigt och öppnade dörren och tittade in en extra gång, när jag gick förbi där då jag skulle gå till soprummet med komposten, för jag ville ta en extra titt på tjusigheten.  😉

Trevlig fortsättning på dagen!

Min 79-årsdag

Visst är väl även en 79-årsdag värd att fira, likaväl som en jämn årsdag. I den här ålder får man vara glad för varje år man får vara med. Inte för att det är speciellt roligt att bli gammal, men så länge man får vara någorlunda frisk både i kroppen och knoppen är tillvaron trots allt ganska behaglig.

Det regnade igår morse, precis som det gör i dag, men jag började årsdagen med att åka till Visby och lagom det var dags för att gå till bussen hade molnen skingrats och solen tittade fram.  Eva och Bosse är bortresta och de firade mig i förskott när vi var på Fröjel Resort på vinprovning, men Krister hade lagt upp ett väldigt lockande program för lördagen.

När jag kom till Visby var det ännu solsken och hos Krister o Thomas satte vi oss i uterummet och pratade, men som vi satt där hördes ett stilla smatter på taket och himlen öppnade sig och det kom en riktigt ordentlig regnskur. Det var faktiskt mysigt att sitta där och lyssna på hur regnet vräkte ner, men det blev inte så långvarigt och när det var dags för lunch, en härlig fisksoppa, sken solen igen.

Efter maten var det dags att åka till Roma och årets skördefestival på Lövsta. Den där regnskuren i Visby var tydligen väldigt lokal, för i Roma var det ett härligt väder och jackan, som jag tagit med mig för säkerhets skull, behövde jag aldrig använda.

När vi gått runt och tittat på allting fortsatte dagens aktiviteter med att vi åkte hem till mig och drack eftermiddagskaffe och tog igen oss lite inför kvällen, för Krister hade beställt bord på Djupviks hotell till klockan sex.

Ja det var en härlig kväll, men allt roligt har ett slut och det blev dags att åka tillbaka till Odvalds och för Krister o Thomas att fortsätta till Visby. Tack båda två för en härlig dag!

Fast dagens firande var inte riktigt slut, för utanför min dörr fanns det överraskningar som väntade.

För att inte tala om gratulationskort och alla hälsningarna på Facebook från vänner från både när och fjärran.

Varmt tack till alla som förgyllde min dag!

Mitt i juli

Nu går vi in i andra halvan av juli och igår kväll upptäckte jag att det börjar bli dags att tända lamporna fram mot kvällen. Det har jag inte gjort på ett tag, men nu börjar det märkas att dagarna blivit kortare och när man stänger av tv:n vid elvatiden upptäcker man att det är riktigt mörkt.

I dag är det lite mulet och fram mot eftermiddagen/kvällen lär det ska bli regn. På morgonen har vi haft ett strömavbrott igen, men GEAB har inte redogjort för vad det berott på. Det var tidigt på morgonen, så jag märkte det bara på att väckarklockan skenat. Jag har batteri i den, som slår till när strömmen går, men av någon anledning får den extra fart då den går på batteri, så nu har den fortat sig med 18 minuter. I och för sig är det lätt att rätta till, men nog är det konstigt!

Gårdagen på Stenstugu var jättetrevlig och som vanligt var det mycket mat och mycket god mat. Vi satt inne i salen och åt smörgåstårta, men när det blev dags för dessert och kaffe flyttade vi ut i solskenet.

Dagens ordspråk:
Som man bäddar får man ligga.

Så omtänksamt!

I dag är det riktigt vårväder och jag har varit på ute och farit nästan hela dagen och har just kommit hem efter en tur till kyrkogården. Nu står blåsipporna i fullt flor och i änget mellan kastalen och vägen, som man  röjde i vintras är det massor av dem och det finns minsann en och annan vitsippa också.

Det är härligt med omtänksamma vänner och i dag var det storslam på dörrmattan när jag kom hem.

Min syster Kerstin hade skickat mig ett påskkort och bloggvännen Kraka har haft tanke på min lilla enbenta påskkärring och skickat oss en liten katt, som heter Cassie, som hon kan ha som sällskap och försvar i morgon när de ska ge sig iväg till Blåkulla. Blir det jobbigt för henne kan hon säkert sitta på katten och det kanske behövs, för även kvasten är defekt, men nu  kan jag lugnt släppa iväg henne. Varmt tack till er båda två!

Ha en fin Dymmelonsdag!

 

 

Söndag eftermiddag

Det mulnade till fram på förmiddagen, men det gjorde inte så mycket, för det har varit nästan vindstilla och solen har brutit genom molnen då och då, så efter lunch gick jag ut en sväng och det blev Varvet runt i dag också.

Längs Barkan finns det en hel del blåsippor nu
Forsythian slår ut när som helst
Olvonet är också jättefint nu

Det finns minsann blåsippor på Warfsholmen också
Jag är så tacksam så länge jag kan få komma ut och röra på mig, för det är en lisa för själen att kunna lyssna på fågelsången och se allt vackert i naturen. När jag gick på Norra Kustvägen satt det koltrastar uppe på flera takåsar och tv-master och sjöng för full hals.

Trevlig fortsättning på dagen!

Det bästa med mina föräldrar är att…

Temat Orsakullan valt för den 7 mars är Det bästa med mina föräldra är att…

Även om det är många år sedan mina föräldrar gick bort minns jag dem med glädje och tacksamhet.

Mamma Runa

Mamma, Stockholmsbruden som hamnade på Gotland. Det låter så modernt med cykelsemester på Gotland, men det är inte alls något nytt påfund, för under just en sådan träffades mamma och pappa. Efter många kringelikrokar, så blev de ett par, men då i Stockholm, så där är jag född. Men jag var bara ett par år när vi flyttade till Gotland.

Mamma var en duktig sömmerska och hon sydde inte bara till oss barn utan även för andra, men inte i så stor utsträckning. Hon fick tre barn på mindre än sex år och så omodernt som vi bodde de första åren, hade hon nog full sysselsättning med barn och hushåll. Hon sydde allting till oss, till och med ytterkläder.

Det var roligt att ha en mamma som var från Stockholm, för då fick vi ofta åka dit och hälsa på släkten. Lite fintaliga blev vi också och ibland blev vi  retade i skolan för att vi pratade annorlunda än de andra barnen. ”Har du varit ute på hamnpiren?” kunde någon lustigkurre fråga.

Mamma blev ensam med oss tre tonårsflickor, när hon var bara 44 år och då fick hon jobb på Åvallegården (ett pensionärshem), där hon sedan blev kvar tills hon gick i pension. I dag kan jag inte göra annat än att ha dåligt samvete för att jag inte var ett bättre stöd för henne än jag var, då pappa gick bort, men jag får väl ursäkta mig med att jag just då hade fullt upp med att hitta min väg i livet.

När jag själv fick barn var mamma ett stort stöd, som jag alltid kunde vända mig till och nu sydde hon flitigt igen. Eva fick många fina klänningar.

Mamma med Eva i famnen, min syster Barbro och så jag.
Pappa Helge

Det bästa med pappa var allt han lärde oss om naturen. Han var en genuin friluftsmänniska, som i sin ungdom varit aktiv i idrottsföreningen i Klintehamn och spelat både fotboll och bandy. Vi hade inte bil, så det blev många och långa cykelturer och innan vi var så stora att vi kunde cykla själva, spände han fast en cykelkärra på sin cykel och där placerade han en låda, där vi barn fick sitta/ligga. Jag kan inte låta bli att jämföra de cykelturerna med bilutflykterna Åke och jag bjöd våra barn på när det blev söndag. Hur roligt kan det ha varit för dem att åka ut och se på åkrar? Jag önskar att de fått uppleva lite mer av det mina föräldrar gav mig och mina systrar.

Syster Kerstin har somnat

Pappa skrev underbara brev, brev som jag önskat att jag hade kvar i dag, men mamma var en kastare, så de finns inte kvar (tyvärr har jag nog ärvt det draget av henne). När jag gick på läroverket i Visby fick jag brev från pappa adresserade till ”Lindrigt studerande Ingrid Svanborg”. Han hade en härlig humor och det fanns väl nästan ingen i Klintehamn som han inte hade öknamn på. Landsfiskalen kallade han till exempel för Landsvägsgalen.

Jag sörjer över att pappa aldrig fick träffa sina barnbarn, för han hade varit en underbar morfar.

Bloggutmaning – Jag var den på högstadiet som…

Det är temat från Orsakullan den 4 mars.  Jag gick ju inte på högstadiet, för efter klass 6 gick jag över till Visby Högre Allmänna Läroverk, där jag gick i Realskolan i tre år och sedan tog Realexamen, men hur det nu var så motsvarar ju de där tre åren dagens Högstadie.

Jag var den på högstadiet som redan första skoldagen fick byta förnamn. Vi var så många Ingrid och Inger och det var flera som hade liknande efternamn, så jag blev raskt omdöpt till Elisabeth, vilket är mitt tillnamn. Hela min skoltid hette jag alltså Elisabeth i skolan och Ingrid på fritiden.

Första läsåret var jag inackorderad i Visby hos en målarmästare på Tranhusgatan som hyrde ut ett antal rum till skolbarn och där bodde jag i ett litet rum tillsammans med en klasskamrat från Klinteskolan. När det blev dags för mat tog vi trappan upp till matsalen där vi fick alla måltider. Det måste varit en stor uppoffring av mamma och pappa att kosta på mig den här skolgången, för det kan inte ha varit billigt att ha mig boende hos målarmästaren och de fick betala terminsavgift för mig i skolan också och alla skolböcker och allt annat material.

Jag längtade hem något fruktansvärt den första tiden. Hemlängtan hade jag alltid lidit av, men då blev det riktigt illa. Jag låg hemma på rummet och grät i flera dagar innan jag sansade mig och insåg att nu var det dags att skärpa till sig. Sen gick det riktigt bra och friheten att komma och gå som man ville var kittlande och spännande. Jag började röka! På vägen mellan skola och Trappgatan låg det en liten kiosk och där kunde man få köpa lösa cigaretter i en liten papperspåse. Där blev jag en trogen kund.

15 år

En del av fickpengarna slösade jag bort på cafébesök, för på den tiden var det fullt av caféer i Visby. Bara på min skolväg fanns det två stycken och där var jag stammis och så gick jag på bio ofta, ofta. Jag kunde charma pappa så att jag fick lite extra fickpengar ibland och de gick till biobesök.

Skolan då? Jo, jag var ganska duktig i skolan till att börja med i alla fall. Visst sjönk betygen, för jag hade höga betyg från klass 6 i Klinteskolan, men det enda som jag hade bekymmer med var matten och jag fick läsa extra en sommar, en brevkurs från NKI kämpade jag mig igenom och sedan fick jag tenta, för att få fortsätta nästa klass.

Efter det första året var det slut med lyxlivet som inackorderad och jag fick börja åka buss. Anledningen till inackorderingen var att jag alltid blev åksjuk, men på den tiden fanns det ett säte framme vid chauffören, där han brukade lägga paket som skulle levereras längs vägen, där fick jag sitta och då gick det bra och det tog inte så lång tid innan jag satt längst bak i bussen och busade och spelade kort tillsammans med de andra.

Så gick de där fyra skolåren i Visby och jag tog min examen iklädd en rosaröd linneklänning, medan de andra var klädda i vitt. Då var jag redan tillsammans med Åke och jag fick en hortensia av honom i examenspresent. Jo det är sant; en stor blå krukväxt! Och det var pappas sista fest, för  på hösten samma år avled han, bara 49 år gammal . Jag är glad att han fick uppleva min examen, men önskar att jag hade presterat lite bättre.

Det var min ”högstadietid”

Tack Eva!

Jag tog en sväng upp på kyrkogården efter lunch och hälsade på Åke och rosorna som jag satte på hans grav den 8 februari är fortfarande hur fina som helst. Rosor är det bästa man kan sätta ute när det är vinter, bara det inte blir alltför kallt.

IMAG0048

När jag kom tillbaka till Klintehamn gick jag in på Kupan och fikade. Jag tog inget vaniljhjärta utan valde en bit äppelpaj i stället. Varje torsdag samlas de som känner för det och dricker kaffe, spelar kort eller sitter bara och pratar.

Sedan när jag kom hem och öppnade dörren låg det ett paket på dörrmattan. Det kom från Åland det såg jag direkt på de vackra frimärkena. Och det kom från Eva, som lyckas pricka in den här dagen perfekt varje år.

IMAG0049

♥♥♥♥ Tack Eva ♥♥♥♥