Äntligen….

…fick jag se det spännande sista avsnittet på säsong 4 av Hemma igen och alla klarade sig helskinnade, men dramatiskt var det givetvis; med Anna som lämnade Gino och Gino som sålde gården och gav sig av tillsammans med Rose. Regina sitter i tvångströja på mentalsjukhus, men sir Richard, våldtäktsmannen, gaddar ihop sig med en advokat och ska försöka hjälpa Regina om hon blir åtalad för de mord hon begått.  Sarah och George gullar med lille David och  Jack och Caroline verkar vara riktigt lyckliga. Olivia har knutit en vänskapspakt med James och Henry. Harry har hittat en ny kärlek och Elisabeth Bligh heter numera Gordon i efternamn, eftersom hon gift sig med Douglas.  Häng med i det persongalleriet om ni kan!

Och i morgon kommer det första avsnittet av säsong 5.

Och här har det varit en grå och trist dag med regn från och till. Ett trevlig besök av en granne och några telefonsamtal blev avbrott i tristessen och i eftermiddag har jag suttit och  läst färdigt en bok av Karin Gerhardsen,  som jag började på förra veckan. Det som göms i snö heter den och den är riktigt bra och utspelar sig dessutom på Gotland. Det blev lite snabbläsning för jag upptäckte att jag läst den förut.

Trevlig kväll!

Bloggutmaning – Jag var den på högstadiet som…

Det är temat från Orsakullan den 4 mars.  Jag gick ju inte på högstadiet, för efter klass 6 gick jag över till Visby Högre Allmänna Läroverk, där jag gick i Realskolan i tre år och sedan tog Realexamen, men hur det nu var så motsvarar ju de där tre åren dagens Högstadie.

Jag var den i läroverket som redan första skoldagen fick byta förnamn. Vi var så många Ingrid och Inger och det var flera som hade liknande efternamn, så jag blev raskt omdöpt till Elisabeth, vilket är mitt tillnamn. Hela min skoltid hette jag alltså Elisabeth i skolan och Ingrid på fritiden.

Första läsåret var jag inackorderad i Visby hos en målarmästare på Tranhusgatan som hyrde ut ett antal rum till skolbarn och där bodde jag i ett litet rum tillsammans med en klasskamrat från Klinteskolan. När det blev dags för mat tog vi trappan upp till matsalen där vi fick alla måltider. Det måste varit en stor uppoffring av mamma och pappa att kosta på mig den här skolgången, för det kan inte ha varit billigt att ha mig boende hos målarmästaren och de fick betala terminsavgift för mig i skolan också och alla skolböcker och allt annat material.

Jag längtade hem något fruktansvärt den första tiden. Hemlängtan hade jag alltid lidit av, men då blev det riktigt illa. Jag låg hemma på rummet och grät i flera dagar innan jag sansade mig och insåg att nu var det dags att skärpa till sig. Sen gick det riktigt bra och friheten att komma och gå som man ville var kittlande och spännande. Jag började röka! På vägen mellan skola och Trappgatan låg det en liten kiosk och där kunde man få köpa lösa cigaretter i en liten papperspåse. Där blev jag en trogen kund.

15 år

En del av fickpengarna slösade jag bort på cafébesök, för på den tiden var det fullt av caféer i Visby. Bara på min skolväg fanns det två stycken och där var jag stammis och så gick jag på bio ofta, ofta. Jag kunde charma pappa så att jag fick lite extra fickpengar ibland och de gick till biobesök.

Skolan då? Jo, jag var ganska duktig i skolan till att börja med i alla fall. Visst sjönk betygen, för jag hade höga betyg från klass 6 i Klinteskolan, men det enda som jag hade bekymmer med var matten och jag fick läsa extra en sommar, en brevkurs från NKI kämpade jag mig igenom och sedan fick jag tenta, för att få fortsätta nästa klass.

Efter det första året var det slut med lyxlivet som inackorderad och jag fick börja åka buss. Anledningen till inackorderingen var att jag alltid blev åksjuk, men på den tiden fanns det ett säte framme vid chauffören, där han brukade lägga paket som skulle levereras längs vägen, där fick jag sitta och då gick det bra och det tog inte så lång tid innan jag satt längst bak i bussen och busade och spelade kort tillsammans med de andra.

Så gick de där fyra skolåren i Visby och jag tog min examen iklädd en rosaröd linneklänning, medan de andra var klädda i vitt. Då var jag redan tillsammans med Åke och jag fick en hortensia av honom i examenspresent. Jo det är sant; en stor blå krukväxt! Och det var pappas sista fest, för  på hösten samma år avled han, bara 49 år gammal . Jag är glad att han fick uppleva min examen, men önskar att jag hade presterat lite bättre.

Det var min ”högstadietid”