När jag satt och daterade igår blev det helt plötsligt ett förfärligt oväsen från en röjsåg eller motorsåg och när jag tittade ut fick jag se vaktmästaren, som massakerade schersminhäcken och efterhand som han röjde dök en helt ny utsikt upp.
Det regnar i dag igen, så jag har inte så stor glädje av utsikten, men det blev väldigt ljust och fint utanför vardagsrumsfönstret. Jag gillar annars den här häcken som gör att jag känner mig ganska obesvärad när jag sitter på min uteplats. Nu blir det givetvis mera insyn, men häcken växer förhoppningsvis till sig igen. Jag har för mig att förra gången häcken klipptes ner var precis när Åke och jag hade flyttat hit.
Gårdagens kurs då? Ja, jag vet inte jag! Kupan får inte heta Kupan längre, utan nu ska den heta Röda Korsets Secondhandaffär, det ska byggas om och lokalen ska målas i ”Konceptets” färger. Vi ska var kreativa och skyltningen ska vara färgkoordinerad och vi ska bygga upp den på höjden med flera bord ovanpå varandra och stolar hängande på väggarna. Nu är jag ju inte av den kreativa sorten, så jag får väl hålla mig till kassaarbete och städning. Det duger jag till i alla fall.
Hänga kleboningarna* frontade på väggarna får andra göra.
*Allnakku i dag: Kleboningg är en gammal benämning på klädedräkt. Har man gamle kleboninggar kan det nu vara dags att hänga ut dem till vädring, så att inte kledsmakken, malen, förstör dem.
Även om det är många år sedan mina föräldrar gick bort minns jag dem med glädje och tacksamhet.
Mamma Runa
Mamma, Stockholmsbruden som hamnade på Gotland. Det låter så modernt med cykelsemester på Gotland, men det är inte alls något nytt påfund, för under just en sådan träffades mamma och pappa. Efter många kringelikrokar, så blev de ett par, men då i Stockholm, så där är jag född. Men jag var bara ett par år när vi flyttade till Gotland.
Mamma var en duktig sömmerska och hon sydde inte bara till oss barn utan även för andra, men inte i så stor utsträckning. Hon fick tre barn på mindre än sex år och så omodernt som vi bodde de första åren, hade hon nog full sysselsättning med barn och hushåll. Hon sydde allting till oss, till och med ytterkläder.
Det var roligt att ha en mamma som var från Stockholm, för då fick vi ofta åka dit och hälsa på släkten. Lite fintaliga blev vi också och ibland blev vi retade i skolan för att vi pratade annorlunda än de andra barnen. ”Har du varit ute på hamnpiren?” kunde någon lustigkurre fråga.
Mamma blev ensam med oss tre tonårsflickor, när hon var bara 44 år och då fick hon jobb på Åvallegården (ett pensionärshem), där hon sedan blev kvar tills hon gick i pension. I dag kan jag inte göra annat än att ha dåligt samvete för att jag inte var ett bättre stöd för henne än jag var, då pappa gick bort, men jag får väl ursäkta mig med att jag just då hade fullt upp med att hitta min väg i livet.
När jag själv fick barn var mamma ett stort stöd, som jag alltid kunde vända mig till och nu sydde hon flitigt igen. Eva fick många fina klänningar.
Mamma med Eva i famnen, min syster Barbro och så jag.Pappa Helge
Det bästa med pappa var allt han lärde oss om naturen. Han var en genuin friluftsmänniska, som i sin ungdom varit aktiv i idrottsföreningen i Klintehamn och spelat både fotboll och bandy. Vi hade inte bil, så det blev många och långa cykelturer och innan vi var så stora att vi kunde cykla själva, spände han fast en cykelkärra på sin cykel och där placerade han en låda, där vi barn fick sitta/ligga. Jag kan inte låta bli att jämföra de cykelturerna med bilutflykterna Åke och jag bjöd våra barn på när det blev söndag. Hur roligt kan det ha varit för dem att åka ut och se på åkrar? Jag önskar att de fått uppleva lite mer av det mina föräldrar gav mig och mina systrar.
Syster Kerstin har somnat
Pappa skrev underbara brev, brev som jag önskat att jag hade kvar i dag, men mamma var en kastare, så de finns inte kvar (tyvärr har jag nog ärvt det draget av henne). När jag gick på läroverket i Visby fick jag brev från pappa adresserade till ”Lindrigt studerande Ingrid Svanborg”. Han hade en härlig humor och det fanns väl nästan ingen i Klintehamn som han inte hade öknamn på. Landsfiskalen kallade han till exempel för Landsvägsgalen.
Jag sörjer över att pappa aldrig fick träffa sina barnbarn, för han hade varit en underbar morfar.
Livet efter 80 