Det regnar i dag och även om det är uppehåll just nu ser det väldigt grått och trist ut. Jag har suttit och lyssnat på Ring så spelar vi och löst korsord och sen tog jag en skön dusch och efter nagelvård och hårföning känner jag mig ganska fräsch.
I dag fyller min HTC One M9 fem år. Den köpte jag från Netonnet den 10 oktober 2015 och ännu fungerar den tillfredsställande även om batteriet laddar ur ganska kvickt, men det är väl inte att undra på. År efter år har jag ju fyllt på med nya appar, foton och dokument. Fotona för jag dock över till datorn/USB-minne och sparar bara ett år i taget.
Vibrationsmotorn är det enda som lagt av och det gjorde den efter bara något år (men givetvis efter att garantitiden gått ut), men det har jag vant mig vid, så min kära HTC får nog hänga med ett tag till.
Vi fick vår första mobil i slutet på 80-talet. Det var Bosse som köpte en och gav sin far i julklapp, för att han skulle ha den med sig när han gick ensam i skogen. Det var en stor mobil i ett brunt läderfodral och med en antenn som man fick dra ut. Mobilnumret betalade Bosse extra för, så vi fick ett som stämde överens med vårt fasta telefonnummer och det har jag lyckats behålla. Ett tag var man tvungen att ringa med mobilen ett visst antal samtal under ett år för att abonnemanget (Telia) skulle fortsätta att vara giltigt och ringa med mobilen undvek man ju att göra för att det var så dyrt.
Det var så spännande och roligt att ha en mobil när det ännu inte var så vanligt. Jag minns att när Gaetano föddes 5 oktober 1989 åkte jag ensam till Sicilien fjorton dagar senare och på färjan till Nynäshamn gick jag till matsalen för att äta middag (det fanns en matsal med vita dukar och bordsservering på båten den tiden) och innan båten lämnat land blev jag helt plötsligt tvungen att ta upp min mobil och ringa hem till Åke. Den enda anledningen var nog att jag ville skryta med den, men jag skämdes nog samtidigt för mitt beteende, eftersom jag så väl kommer ihåg det. Ännu märkvärdigare var det att vara mobilägare när vi kom till Sicilien, för på den tiden var mobiler inte lika vanliga där som i Sverige. Bosse skaffade sig ju givetvis också mobil och han ville ju vara uppdaterad med de senaste modellerna, så efter hand som han bytte mobil skickades de avlagda ner till syster Eva.
Från den där stora klumpen i läderväska för över trettio år sedan, blev mobilerna sedan mindre och mindre och den minsta jag haft var en Ericsson. Nu blir de större och större, även om de blir allt tunnare. Funktionerna utökas också hela tiden och att ha körkortet i mobilen vore väl bra? Det har de i Norge och där fungerar det alldeles utmärkt, så varför skulle vi inte kunna ha det i Sverige också? Mobilen är ju alltid med!
Dagens ordspråk:
Kråkan är den bästa fågeln, där det inte finns några andra.
Trevlig lördag!
Livet efter 80 