Månad: december 2019

Din klara sol…

av Ingrid, publicerad i Nostalgi, Tänkt

När jag var barn började varje skoldag med en morgonbön, där fröken förutom bönen spelade orgel och vi sjöng en psalm och Din klara sol.. var en av mina favoriter och texten kan jag fortfarande utantill. Jag sjunger den ofta för mig själv när det är en så vacker morgon som i dag.

Din klara sol går åter upp,
Jag tackar dig min Gud,
för kraft och mod och nyfött hopp,
jag höjer glädjens ljud.

Det där med att lära sig psalmverser utantill var ett slit och ständigt fick vi nya att lära oss och dagen efter fick man ställa sig upp bredvid bänken och läsa upp dem. En pina för många och också för mig, men i dag är jag ändå glad över att de ännu sitter kvar i hjärnbarken någonstans och så här i efterhand inser jag att det säkert var nyttigt, men tänk så mycket det finns i huvudet ändå. Jag kan långa ramsor med tyska substantiv i maskulinum som jag i dag inte har en aning om varför jag lärde mig. Det borde gå att deleta en del hjärndata, så att man kunde få plats för lite nytt, för när- och arbetsminnet sviker ibland.

Dagens sol är så klar att jag ser att jag behöver putsa av vardagsrumsfönstret igen. All blåst och det evinnerliga regnandet har gjort att de är allt annat än rena, så det ska jag börjar med så fort solen slutat lysa rakt på dem. Sedan ska jag putsa kopparbunkarna som hänger på köksväggen, för äntligen har Konsum fått hem både silver- och kopparputsmedel och så tänker jag skriva julkorten, så att jag kan få skicka iväg dem. Jag köpte både kort och frimärken igår när jag var på Konsum och nu ligger de på köksbordet och blänger på mig så att jag inte ska glömma bort dem.

Dagens ordspråk:
Den som trampar på räfsan får slag av skaftet.

Glad måndag 9 december

av Ingrid, publicerad i Bloggteman, Glad måndag

Jag tog en promenad till Konsum i förmiddags, för jag hade ingen jäst hemma och bestämde mig i morse för att baka lussekatter i dag. Det är bäst att passa på när lusten infinner sig, för ingen vet när den gör det nästa gång. Det kanske inte blir förrän till nästa jul, men nu står i alla fall en liten deg på jäsning och det är bara att hålla tummarna för att bullarna blir ätbara.

Glada färger på Klinteskolans parkeringsplats.
Jag blir glad varje gång jag får se de här söta mopparna.

Det är Carita som tycker att vi ska förgylla måndagen med en glad bild.

Ett nödvändigt julgodis

av Ingrid, publicerad i Matprat, Nostalgi

För oss är Fudge någonting som verkligen hör julen till och utan det blir det ingen jul.

Första gången jag åt det var när jag låg på BB och hade fått Eva. Svärmor hade kokat fudge och när Åke kom och hälsade på mig hade han en ask med sig. Hon hade inte kokat den tillräckligt länge, så den var lite kladdig, men det följde med en liten silvergaffel att äta med. Åh, så gott det var! Jag hade nästan aldrig ätit något godare och innehållet i asken försvann snabbt.

Ett par dagar efter kom barnsköterskan in och spände ögonen i mig och undrade vad jag ätit för nånting? Eva hade blivit alldeles rödprickig! Jag erkände och grät en skvätt och sen passade jag mig för fudge så länge jag ammade.

Här kommer receptet

Ingredienser: 3 dl socker, 3 msk smör, 2 dl grädde, 1 msk vanilj, 3 msk kakao

Ingredienserna blandas i en vid* tjockbottnad gryta eller stekpanna och får koka tills smeten hårdnar när man lägger en liten kula av den i kallt vatten.

50 gr sötmandel hackas och tillsättes innan smeten hälles upp på en smord plåt.
Sedan skärs den i bitar innan den stelnat helt.

*Enligt Krister är det viktigt att pannan är vid och att smeten får koka livligt annars blir det bara som en vanlig chokladkola, den ska sockra sig och bli lite spröd.

När jag hade hällt upp den färdiga smeten skulle den ju svalna så att den gick att skära i bitar och då brukade jag ställa ut plåten i källaren och dit kunde det bli förunderligt många besök och besökarna brukade medföra kniv. 😉 Det gick ju inte att smyga med vad man gjort heller, för den härliga doften av kakao och vanilj spred sig i hela huset.

Ett år, medan jag ännu jobbade, kokade jag en plåt fudge en kväll och ställde som vanligt ut den i källaren och blev mäkta förvånad när jag kom hem dagen efter och fick se att plåten ännu var orörd, trots att den hade stått där ett helt dygn och ännu mera förvånad blev jag när den var orörd nästa kväll också! Till slut frågade jag barnen om de tröttnat på fudge och inte ville ha det längre och då kröp sanningen fram. De gjorden en ny plåt varje dag!

Dagens ordspråk:
Man får inte säga vad man vill, men man får tänka det.

Julen närmar sig….

av Ingrid, publicerad i Advent, Netflix

…och i dag är det den andra advent. Jag hoppas att det är trevligare på andra ställen i landet än här på Gotland, för här har det regnat ihärdigt hela morgonen och förmiddagen och det ser ut att fortsätta så resten av dagen.

Mörkret tätnar i advent och vårt andra ljus blir tänt.
Gud bevare dem som gråter.
Låt dem le och leka åter.

Igår tog jag mig samman och gick ut på en Klinterunda efter lunch och det var skönt att få röra på sig och få lite frisk luft. När jag kom hem hamnade jag framför tv:n. Jag ser en evighetslång serie på Netflix just nu, som heter Outlander och den tar jag till när ingenting annat passar. Jag läste om den i en blogg och skulle bara kolla vad det var, men fastnade.

En snabb presentation:
När Claire Randall är på smekmånad i Skottland med sin man Frank, transporteras hon tillbaka till 1700-talet där hennes frihet och säkerhet hotas. För att överleva gifter hon sig med Jamie Fraser, en skotsk krigare med ett komplicerat förflutet.

Sedan tar hon sig tillbaka till nutid och lever där i 20 år, men beslutar sedan att transporteras tillbaka till 1700-talet och leta reda på Jamie igen. Hon hittar honom och planerar för framtiden tillsammans med honom. Under åren i nutid har hon studerat till läkare och blivit kirurg, kunskaper som hon har både nytta och men av, för hon kan ju inte låta bli att lägga sig i när hon möter 1700-talets okunskap och vidskepelse. Nu börjar jag närma mig slutet av tredje säsongen, men det finns en fjärde, så ännu har jag mycket kvar.

Jag fattar inte vad det är med mig, men jag är så innerligen utled på alla fåniga lekprogram och såpor, så jag ser till och med sån här fantasy i stället för dem. Just fantasy har jag bara fnyst föraktfullt åt förut. 😉

Dagens ordspråk:
Säg inte allt vad du vet, men vet allt vad du säger.

Då blev jag upprörd!

av Ingrid, publicerad i Hälsan, TV

Jag satt och såg på På spåret igår kväll och det var sig väl i stort sett likt, förutom att Listan försvunnit, men det visste jag ju redan. Jag tycker att det är ett trevligt program, men attan så svårt det är att tyda deras kluriga ledtrådar till destinationerna. Det var tur att jag kunde svara på några av delfrågorna i alla fall.

Domaren gjorde dock en riktigt dundertabbe och jag blev så upprörd. Så upprörd att jag inte kunde låta bli att göra ett inlägg på På Spårets facebooksida.

Frågan gällde staden Bilbao och vad det är för speciellt med sammansättningen av spelarna i deras fotbollslag, Athletic Bilbao.

– De tar bara in folk som är basker, sa Jonatan Unge.

– Majoriteten av dem kommer från Baskien, sa Peter Magnusson.

– De kräver att alla som spelar är födda basker, sa domaren Fredrik Lindström – men godkände ändå Peters svar vilket gav laget 3 poäng, när de bara borde ha fått 1 för det rätta svaret på den andra delfrågan.

Nu spelade domarmissen kanske inte så stor roll, för det andra laget vann i alla fall, men är det så att fortsatt kamp i serien blir beroende av de poäng man fått ihop, så ska Inga-Britt och Peter absolut ha sina minskade med 2.

Det är en grå och mulen lördag och jag är lite besviken, för jag trodde att det skulle bli sol i dag och lite moloken är jag också för att jag har haft känning av mitt förmaksflimmer nu ett par dagar och jag är rädd att det har med den nya medicineringen att göra. Jag tänkte först låta bli att ta sprutan i morse, men gjorde det i alla fall och tänker ta den i morgon också. Kanske kroppen vänjer sig? Annars måste jag ringa och prata med Linda på osteoporosmottagningen på måndag, för så här vill jag inte ha det. Jag blir helt orkeslös!

Dagens ordspråk:
Det kan inte komma mer ur säcken än det som är i den.

Fem en fredag v49 – Flyttfågel

av Ingrid, publicerad i Bloggteman

Flyttfågel har Elisa valt som rubrik i dag. Jag är väl ingen flyttfågel precis, för jag har bott i, eller i närheten av, Klintehamn hela mitt vuxna liv. Visserligen är jag född i Stockholm, men flytten gick till Gotland och Klintehamn när jag var så liten att jag inte har några minnen från den. Nej, jag måste nog räknas som en stannfågel.

Jakaranda

Den enda gången jag har haft funderingar på att skaffa ett boende någon annanstans än i Klintehamn, var när jag fick för mig att jag ville köpa en lägenhet på Sicilien. Eva och jag åkte runt och tittade på olika projekt ett par dagar, men av de planerna blev det ingenting och så här med facit i hand var det nog lika bra.

Till frågorna:

1. Om du skulle migrera på hösten, var skulle du bo?
På någon varm och skön Kanarieö.

2. Hur länge har du bott i din nuvarande lägenhet/hus?
Sedan 10 september 2011.

3. Vad är något du skulle vilja förändra hemma?
Jag skulle vilja renovera badrummet och golven behöver också åtgärdas.

4. Hur många gånger i ditt liv har du flyttat?
Det måste bli 5 ggr om jag bara räknar med de adresser där jag varit mantalsskriven.

5. Bor du där du vill bo?
Jag trivs alldeles utmärkt och hoppas att jag får bo kvar här och slippa flera flyttar.

I dag är det mulet, blåsigt och regnigt men väldigt milt, för nu på förmiddagen har vi 7º varmt. När jag ändå sitter här vid datorn ska jag försöka skriva i ordning ett referat från gårdagens SPF-utflykt till Suderbys och sen får vi se om molnen lättar, så att jag kan ta mig en promenad.

Dagens ordspråk:
Den som går till brunnen med ett såll kommer hem utan vatten.

Julbord nr 2

av Ingrid, publicerad i Advent, Julbord, Matprat, SPF

Solen sken så vackert i morse också, men det har blåst otrevligt i dag. Fast det gör inte så mycket, för jag är oändligt tacksam över ljuset. Jag skulle ut på galej i dag, så det blev en stund extra i badrummet efter frukosten och sen åkte jag en vända till Konsum, dels för att handla och dels för att jag behövde få lite kontanter inför dagens aktiviteter.

För i dag har vi SPF:are från  Klinteorten varit på Suderbys Herrgård och ätit julbord, eller rättare sagt jultallrik. Vi var drygt 40 st som samlades vid ett-tiden och inledde eftermiddagen med glöggmingel och lottförsäljning och när alla kommit gick vi in i den vackra matsalen där en brasa sparkade så hemtrevligt och på borden var det uppdukat med läckra jultallrikar med allt möjligt gott.

Jultallrik

När innehållet på tallrik nr 1 var uppätet och tallrikarna dukats ut fick vi går och ta för oss av det småvarma; Janssons frestelse, prinskorv, köttbullar och rödkål. Jag var så mätt, så det blev minimalt med mat på tallrik nr 2; bara en prinskorv, en halv matsked rödkål och en matsked Jansson, så den var det inte mycket att ta kort på. Sedan fick vi kaffe och pepparkaka, det blev lottdragning och så avslutade vi med att sjunga ”Nu tändas tusen juleljus”. Ett par riktigt trevliga timmar. Och på hemfärden kunde vi njuta av en enormt vacker himmel och solnedgång.

Även igår blev det julmat, för då bjöd Bosse o Carina på lutfisk till lunch och det var jättegott. Förr åt vi alltid lutfisk på julaftonskvällen innan julklappsutdelningen, men nu är det inte så många som vill ha lutfisk längre, så nu är den utbytt mot Janssons frestelse. Det var i och för sig kanske inte så många som egentligen ville ha den där lutfisken förr i tiden heller, men då kunde man hota med, att den som inte åtminstone smakade på lutfisken, inte skulle få några julklappar och då gick det alltid ner några skedar. I alla fall säger Carina att det var så hon lärde sig att tycka om det. Hon hade aldrig ätit lutfisk förrän hon kom till Stenstugu och nu var det hon som beställt gårdagens lunch.

Lutfisk

Nu är det länge sedan man har sett till någon lutfisk på de julbord vi varit på, med förr brukade det finnas och när vi var på Warfsholms Pensionat och åt julbord brukade man få ett frågeformulär att fylla i om det var något man var speciellt nöjd med (Maries sillbåt!) och om det var något man saknat och varje år skrev vi ”gröna ärtor till lutfisken”. Men vad hjälpte det! Inte kom det med några gröna ärtor året där på. Bosse missade dem inte och han hade fått lutfisken helt perfekt i konsistensen, såsen var väl smaksatt med lite muskot i och potatisen var mjölig och god. Helt perfekt!

Dagens ordspråk:
Som man sår får man skörda.

Trevlig kväll!