Fem en fredag är ett bloggtema hos elisamatilda och i dag är temat Ursäkter. HÄR hittar du elisamatildas inlägg.
1. Vad hade du för ursäkt sist du hoppade över ett socialt sammanhang?
Det var nog Röda Korsets årsmöte i förra veckan. Jag hade jobbat på eftermiddagen och när jag fick frågan om jag skulle komma till årsmötet sa jag att jag inte orkade. Det var väl i och för sig en vit lögn, för jag hade inte lust.
2. Vad var din ursäkt senaste gången du kom sent till någonting?
”Jag är hemskt ledsen, men jag hade precis glömt bort mötet, men så tittade jag i kalendern och fick se att jag skulle vara här klockan sex”.
3. Vad är något du önskar du kunde bli ursäktad från just nu?
Att jag inte har läst igenom alla instruktioner angående GDPR ordentligt.
4. Vilken ursäkt har någon gett dig på sistone?
”Vi skulle ha satt igång diskmaskinen, men ville inte lämna den obevakad”.
5. Vilken är den sämsta ursäkten du använt dig av i någon situation? Jag vet väl inte om jag har någon speciellt dålig ursäkt. Fast det har hänt att jag ringt till tandhygienisten och sagt att jag inte kunnat komma för att jag är sjuk, fast jag inte varit det. Det är ju en väldigt dålig ursäkt, för man blir ju tvungen att gå dit till slut.
I morse när jag vaknade tyckte jag att solen glimtade till genom springorna i persiennen, men nu är det mulet och regnar lite lätt igen. Igår regnade det i stort sett hela dagen. Jag hade ett ärende till vaktmästarens kontor och genade över gräsmattan och det var så surt så det klafsade om skorna. Jag vet att vi behöver regn, men lite trist är det allt.
Till dagens första utmaning:Orsakullan tycker att vi, den här Kvinnfolksdagen ska skriva om något vi ogillar och varför vi ogillar det. Här kommer något jag verkligen ogillar och det handlar om våra pengar.
Om vi börjar med de nya mynten, så är en- och tvåkronorna verkligen besvärliga att skilja på. Och de måste vara av dålig kvalité, för trots att de inte varit i omlopp så länge, så ser en del av dem väldigt missfärgade och fula ut. Jag, som är så gammal så att jag var med på den tiden då det fanns ett- och tvåöringar, upplever de små kopparfärgade mynten som just det och en viss förvirring kan uppstå i min hjärna, när jag står med dem i handen och ska räkna hur mycket pengar jag har. Femkronan och guldtian får dock godkänt.
Sen är det tvåhundringen som också ställer till det, kanske inte för mig personligen, men i min funktion som kassabiträde med en begränsad växelkassa, är den verkligen en stötesten. På Kupan har vi ett anslag om att vi inte växlar in femhundrasedlar, men tvåhundringar kan vi ju knappast neka att ta emot.
Skulle det bli ebb i växelkassan finns det heller ingen bank dit man kan gå och växla, för den enda bank vi har i Klintehamn numera är Handelsbanken och de hanterar inte kontanter. Att Konsum inte vill agera växlingskontor har jag full förståelse för, men ändå hjälper de oss ibland.
Häromdagen fick jag gå till bankomaten och göra fem uttag á 100:-, för att vi var utan växel. Förr kunde man göra ett uttag på 400:- och fick då fyra hundralappar, men det går ju inte i dag, för då får man två tvåhundringar och det är inte till mycket hjälp.
Riksbankschefen Stefan Ingves har flera gånger krävt att bankerna ska få lagstadgad skyldighet att förse allmänheten med kontanter, men han verkar inte lyckas med det konststycket. För föreningslivet innebär det av vi i Klintehamn, måste köra flera mil när vi ska sätta in pengar, trots att vi har en bank på samhället.
När jag satt och daterade igår blev det helt plötsligt ett förfärligt oväsen från en röjsåg eller motorsåg och när jag tittade ut fick jag se vaktmästaren, som massakerade schersminhäcken och efterhand som han röjde dök en helt ny utsikt upp.
Det regnar i dag igen, så jag har inte så stor glädje av utsikten, men det blev väldigt ljust och fint utanför vardagsrumsfönstret. Jag gillar annars den här häcken som gör att jag känner mig ganska obesvärad när jag sitter på min uteplats. Nu blir det givetvis mera insyn, men häcken växer förhoppningsvis till sig igen. Jag har för mig att förra gången häcken klipptes ner var precis när Åke och jag hade flyttat hit.
Gårdagens kurs då? Ja, jag vet inte jag! Kupan får inte heta Kupan längre, utan nu ska den heta Röda Korsets Secondhandaffär, det ska byggas om och lokalen ska målas i ”Konceptets” färger. Vi ska var kreativa och skyltningen ska vara färgkoordinerad och vi ska bygga upp den på höjden med flera bord ovanpå varandra och stolar hängande på väggarna. Nu är jag ju inte av den kreativa sorten, så jag får väl hålla mig till kassaarbete och städning. Det duger jag till i alla fall.
Hänga kleboningarna* frontade på väggarna får andra göra.
*Allnakku i dag: Kleboningg är en gammal benämning på klädedräkt. Har man gamle kleboninggar kan det nu vara dags att hänga ut dem till vädring, så att inte kledsmakken, malen, förstör dem.
Även om det är många år sedan mina föräldrar gick bort minns jag dem med glädje och tacksamhet.
Mamma Runa
Mamma, Stockholmsbruden som hamnade på Gotland. Det låter så modernt med cykelsemester på Gotland, men det är inte alls något nytt påfund, för under just en sådan träffades mamma och pappa. Efter många kringelikrokar, så blev de ett par, men då i Stockholm, så där är jag född. Men jag var bara ett par år när vi flyttade till Gotland.
Mamma var en duktig sömmerska och hon sydde inte bara till oss barn utan även för andra, men inte i så stor utsträckning. Hon fick tre barn på mindre än sex år och så omodernt som vi bodde de första åren, hade hon nog full sysselsättning med barn och hushåll. Hon sydde allting till oss, till och med ytterkläder.
Det var roligt att ha en mamma som var från Stockholm, för då fick vi ofta åka dit och hälsa på släkten. Lite fintaliga blev vi också och ibland blev vi retade i skolan för att vi pratade annorlunda än de andra barnen. ”Har du varit ute på hamnpiren?” kunde någon lustigkurre fråga.
Mamma blev ensam med oss tre tonårsflickor, när hon var bara 44 år och då fick hon jobb på Åvallegården (ett pensionärshem), där hon sedan blev kvar tills hon gick i pension. I dag kan jag inte göra annat än att ha dåligt samvete för att jag inte var ett bättre stöd för henne än jag var, då pappa gick bort, men jag får väl ursäkta mig med att jag just då hade fullt upp med att hitta min väg i livet.
När jag själv fick barn var mamma ett stort stöd, som jag alltid kunde vända mig till och nu sydde hon flitigt igen. Eva fick många fina klänningar.
Mamma med Eva i famnen, min syster Barbro och så jag.Pappa Helge
Det bästa med pappa var allt han lärde oss om naturen. Han var en genuin friluftsmänniska, som i sin ungdom varit aktiv i idrottsföreningen i Klintehamn och spelat både fotboll och bandy. Vi hade inte bil, så det blev många och långa cykelturer och innan vi var så stora att vi kunde cykla själva, spände han fast en cykelkärra på sin cykel och där placerade han en låda, där vi barn fick sitta/ligga. Jag kan inte låta bli att jämföra de cykelturerna med bilutflykterna Åke och jag bjöd våra barn på när det blev söndag. Hur roligt kan det ha varit för dem att åka ut och se på åkrar? Jag önskar att de fått uppleva lite mer av det mina föräldrar gav mig och mina systrar.
Syster Kerstin har somnat
Pappa skrev underbara brev, brev som jag önskat att jag hade kvar i dag, men mamma var en kastare, så de finns inte kvar (tyvärr har jag nog ärvt det draget av henne). När jag gick på läroverket i Visby fick jag brev från pappa adresserade till ”Lindrigt studerande Ingrid Svanborg”. Han hade en härlig humor och det fanns väl nästan ingen i Klintehamn som han inte hade öknamn på. Landsfiskalen kallade han till exempel för Landsvägsgalen.
Jag sörjer över att pappa aldrig fick träffa sina barnbarn, för han hade varit en underbar morfar.
Det är nästan -3º och det snöar lite lätt, men jag hoppas att det inte blir så mycket av det. Jag vill inte ha mera snö! I dag är det lite av varje på programmet; på förmiddagen ska jag och vår ordförande i bostadsrättsföreningen jobba med GDPR och i eftermiddag ska jag på en utbildning i Röda Korsets nya koncept för secondhandaffärerna.
Nu till dagens uppgift från Orsakullan; När jag gick i skolan… .
Högstadiet/Realskolan är ju avklarad, så då börjar vi från början den här gången.
Här går jag i klass 2 för Helena Eklund. det är jag till höger i den randiga klänningen och stora vita rosetten
I dag finns det en stor fin skola i Klintehamn, men när jag skulle börja var den gamla skolan redan för liten för alla barn, så klass 1 och 2 gick jag i Baptistkapellet. Jag trivdes väldigt bra i skolan och älskade min småskollärare. Det var b-skola, så hon undervisade två klasser samtidigt. En väldigt stor fördel med Helena, var att hon hade hund och jag var otroligt förtjust i hundar.
Här i klass 4 för Annie Brodén. Nu är klänningen rutig
Även i klass 3 och 4 var det b-skola, men då fick vi flytta från kapellet till den vanliga skolan. I klass 5 hade jag min farbror som lärare och det fungerade bra, tyckte i alla fall jag. Jag har för mig att vi var en av de första klasserna som fick läsa engelska och det stämmer nog, för när jag kollat har jag läst mig till att engelska blev obligatoriskt från årskurs 5 åren 1952/1953. Lärarna var väl kanske inte så språkkunniga, så vi fick följa en kurs via radion. Radion var över huvud taget ett viktigt inslag i undervisningen och vi fick på lektionstid lyssna på till exempel när forskaren och upptäcktsresanden Sten Bergman berättade om sina resor och annat spännande.
Klass 5 för farbror Knut. Jag är trean från vänster i mittenraden.
I 6:an fick vi lämna samhället och gå i gamla Kyrkskolan som låg mitt emot Klinte kyrka och i dag fungerar som församlingshem. Det var en bit dit, men någon skolskjuts var det inte tal om, utan vi fick cykla. Tänk att vi hade tamburen som både matsal och gympasal! Om det kanske inte var så trevligt hade vi ju hela Klinteberget som skolgård och utflyktsområde. Efter klass 6 fortsatte jag sedan skolgången i Visby.
Man gick i skolan även på lördagar. Fria lördagar infördes någon gång under de år jag gick på realskolan.
Skolmat förekom inte till att börja med. De första åren fick man antingen gå hem och äta lunch eller också ha mat med sig. Jag minns faktiskt inte när skolmaten infördes i Klintehamn, men det kan ha varit när jag gick i 3:an eller 4:an.
Skoltiden var en lycklig tid och jag kan inte komma ihåg att det förekom någon mobbning. Betyg hade vi givetvis och det var betyg från första klass.
…den frågan ställer Orsakullan i dag den 5 mars, när det är tisdagen efter fastlagsöndagen. Kärt barn har som bekant många namn och den här tisdagen kan kallas fastlagstisdagen, fettisdagen eller semmeldagen. Nu är det 47 dagar kvar till påsk och hög tid att ta in påskriset.
Jag åt faktiskt ingen semla i dag, trots att vi gjorde ett helt gäng, utan senast jag åt en, var i torsdags, när mitt yngsta barnbarn kom hit och hade ett tvåpack Eskelunds semlor med sig. Jag åt de ena när vi drack förmiddagskaffe och den andra som kvällsmat med varm mjölk och kanel. Det har blivit rätt många semlor i år och nu känns det som om det räcker, men man ska aldrig säga aldrig.
… från Bulls Press på mitt mejl angående det olämpliga i att ha senila som synonym till gamla. Hoppas att konstruktörerna följer Peters uppmaning!
Hej!
Jag har full förståelse för din reaktion. Det är absolut inte rätt att dra ett likhetstecken mellan gammal och senil. Till konstruktörens försvar kan man säga att det längre tillbaka i tid var mer synonymt än idag. Senil ansågs enligt SAOB vara utmärkande för ålderdomen och ålderssvaghet. I dag vet vi att så inte är fallet utan senilitet är en rubbning av de själsliga funktionerna som dessutom inte alltid kopplas till ålder. I dagens moderna synonymordböcker finns det ingen koppling mellan gammal och senil. En uppmaning går ut till våra konstruktörer och korrlösare att helt avstå från denna typ av nycklar/svar. Vi hoppas de hörsammar detta.
Jag beklagar det inträffade.
Med vänlig hälsning
Peter — Peter Robertsson Chefredaktör/Editor in chief Bulls Press – Stockholm
Jag vet väl inte om jag har någon speciellt dålig ursäkt. Fast det har hänt att jag ringt till tandhygienisten och sagt att jag inte kunnat komma för att jag är sjuk, fast jag inte varit det. Det är ju en väldigt dålig ursäkt, för man blir ju tvungen att gå dit till slut.
Livet efter 80 