Det var mulet i morse och det hade nog kommit några droppar regn under morgontimmarna, för det var väldigt blött ute, men nu skiner solen igen och det ser ut att bli en fin dag.
Nu är det inte bara fruntimmersvecka, utan i dag börjar dessutom rötmånaden, i Allnakku kallas dagen för Råitus dag. Råitu är den tid på sommaren när det föds vanskapta kalvar och andra missfoster, köttet ruttnar, smöret härsknar, brödet möglar och mjölken surnar och vi drabbas av sommarsjuka (maginfluensa) och så ska vi ha det till den 23 augusti.
Förr var det vanligt med rötmånadshistorier i tidningarna, men jag tror inte att de förekommer så ofta numera. De fungerade nästan som aprilskämten, det gällde att försöka reda ut om de var sanna eller inte.
Namnsdag, den här näst sista dagen i fruntimmersveckan, har Emma och jag känner bara en med det namnet och egentligen känner jag inte till henne heller, för jag har aldrig träffat henne, men under årens lopp har jag tänkt mycket på henne och skrivit om henne flera gånger och det är Åkes farmor.
År 1876 köpte Åkes farfar August och hans hustru Emma gården Stenstugu. August var skeppare och småbrukare och paret fick sju barn, den äldsta, Amalia, föddes 1877 och min svärfar Adolf, som var yngst i syskonskaran, 1894. 1897 dog August i Stockholm, där han också blev begravd, och Emma blev änka med alla de sju barnen att ta hand om och försörja. Det hade hon ju ingen möjlighet att klara, utan barnen ackorderades ut bland släktingar och andra bönder i bygden. 1908 dog hon, bara 53 år gammal. Det är svårt för oss moderna människor att föreställa oss hur det kan ha varit vid Stenstugu på den tiden. Det måste ha varit ett otroligt armod!
Emma ligger begravd på Fröjel kyrkogård och i graven bredvid ligger hennes son Gustav, som dog 1965. Han bodde på Stenstugu hela livet och blev aldrig gift.
Dagens ordspråk:
Min dräng har också en dräng.
Livet efter 80 