Man får passa på….

.…. att njuta av den fina onsdagsmorgonen, för om SMHI spått rätt lär det vara den sista fina vårdagen på ett tag och i morgon ska vi ha vinter igen. Jag hoppas givetvis att det inte ska bli snö och väldigt kallt, men lite regn vore inte helt fel, för det behövs nog nu.

Jag har suttit ute och druckit morgonkaffe och löst dagens Lyckokvadrat och Sudoku i GA och det var ljuvligt skönt. En sån här vårmorgon gör att livet känns värt att leva.

I dag tänker jag bara lata mig och njuta av dagen, för igår blev det en ordentlig motionsrunda. Tisdagens plan höll nämligen och efter lunch tog jag en promenad för att hälsa på hos Bosse o Carina. Jag skulle inspektera deras gäststuga igen, för nu har den fått lite möbler också. Jag tog vägen genom skogen som jag brukar göra, men det var lite för tidigt egentligen, för stigen genom hagen var ännu rätt sur och man fick se sig för var man satte fötterna. Dessutom hade någon ridit där och det vet väl alla hur det ser efter en häst, när det inte är riktigt torrt i marken ännu.

När jag kom fram var Bosse inte hemma, men Carina som tur var, så jag hade inte gått förgäves. Hon visade stugan och sen satt hon och jag och pratade en stund innan jag fortsatte hemåt. När jag skulle gå hem gick jag via samhället. Den vägen känns längre än via skogen, men är egentligen lite kortare. När jag nu var i de trakterna tog jag en sväng ner till industriområdet också, för där skulle det finnas en checkpoint och den hittade jag ganska enkelt.

Det blev en ordentligt promenad på över 6 km och 10 000 steg

Jag såg en italiensk film på Netflix igår kväll, som faktiska var riktigt intressant. Filmen, som heter Min pappa Rocco Chinnici, har verklighetsbakgrund och handlar om en italiensk utredningsdomare i Palermo, som leder ett korståg mot den organiserade brottsligheten – en kamp som kostade honom livet. Han spränges i luften av maffian 1983, med en fjärrutlöst bomb i en bil, utanför sitt hem.

Dagens ordspråk:
Man får ta seden dit man kommer.

Trevlig onsdag!

Nu är det hög tid

Det är ett strålande vackert vårväder i dag och det blåser inte alls lika mycket som igår. Jag kunde till och med gå ut till soprummet i en kortärmad tröja utan att det kändes obehagligt. Vi (jag!) grämer oss över kyla och blåst, men naturen kämpar på och när jag passerade en av de stora björkarna fick jag se att de redan börjar skifta i grönt och små, små blad börjar spricka ut från knopparna.

På morgonen har jag suttit ute med min kaffekopp och gjort manikyr. Det är så behändigt när man kan sitta ute och göra det. Dels ser jag så bra då och så slipper jag skräpa ner i köket med nagelflisor och damm.

Sen stod jag i vardagsrummet och tittade mig omkring och kände att nu är det hög tid att göra någonting av julgrupperna. Till att börja med har jag satt ut dem så att de får avhärdas lite dagtid, sen får jag ju ta in dem på nätterna förstås, men efter några dagar ska jag nog kunna plantera om dem.

Nu blev det skrivpaus, för syster Kerstin ringde, men nu ska jag uppdatera det här och sen får vi se vad jag gör av resten av den här dagen? Jag vill sitta ute och lösa korsordet i GA och kanske läsa något kapitel i boken jag håller på med och jag vill gå på en promenad. Nog är det härligt när man kan göra som man vill!

Dagens ordspråk:
Ingen har så stort hus att han inte behöver en god granne.

Trevlig tisdag!

Skam den som ger sig

Igår gick jag ut på en promenad efter lunch. Jag tänkte göra ett försök att hitta den där checkpointen som jag letat efter två gånger förut och det passade bra att gå i skogen, för det blåste rätt isiga vindar.

I Vallekvior har all snökrokus vissnat och i stället är det nu den Gotländska Nunneörten som blommar längs vägkanten.

När jag kom in i skogen funderade jag på hur jag skulle gå och tog en lite annorlunda väg än förra gången. På kartbilden fanns det en stor sten alldeles ute vid stigen och när jag trott mig hitta rätt bumling gick jag in i terrängen där, korsade efter ett tag ett vattenfyllt dike och lite längre in i skogen fick jag, efter en liten stunds klivande bland tuvor och nerfallna träd, syn på vad som skulle kunna vara ett röse och det var precis vad jag letade efter. Enligt gps:en var jag på rätt ställe. ”Här måste det vara”, sa jag högt! Och där stod den!

Tredje gången gillt

När jag letat mig ut till stigen igen dök det helt plötsligt upp två personer från skogen. ”Vi är ute och orienterar,” sa mannen, som på något sätt var bekant och efter lite frågor fram och tillbaka visade det sig att vi varit på samma bussresa med Karlsson till Gardasjön i april 2003, ganska precis för 18 år sedan alltså. Det var en väldigt trevlig resa där vi även besökte Venedig och sedan Bodensjön och Mainau på tillbakavägen.

Paret, som nu bodde i Visby, var hängivna hittaut:are. De åker Gotland runt och letar checkpoints och det här var den sista de hade kvar i Klintehamn och de höll med om att just nr 121 varit i knepigaste laget, eftersom den låg rakt ute i terrängen och det inte fanns någon stig dit.

När jag kom hem kollade jag i mina fotoalbum, för de där första bussresorna var jag väldigt organiserad och tillsammans med fotona sitter kartor, deltagarlistor och ett referat från respektive resa. Det har jag haft glädje av många gånger när jag stött på folk som vi har åkt tillsammans med på olika resor. Jag är lite ansiktsblind och har svårt att känna igen folk ibland. Jag vet att jag eventuellt kan ha sett dem, men sen är det blankt.

Venedig 2003

Innan jag satte på eftermiddagskaffet och parkerade framför tv:n för att se McLeod´s Döttrar tog jag mig en dusch. Jag litar inte helt på det där fästingmedlet när man går i så snårig terräng.

I dag lyser en ganska blek sol och det var -1,5º i morse, men temperaturen lär väl stiga under dagen. Få se om jag kommer ut något den här torsdagen. Jag väntar på besök av en ordförande, så det beror lite på när hon kommer.

Dagens ordspråk:
I krig och kärlek är alla medel tillåtna.

Trevlig torsdag!

April går i blått

Igår hade jag en riktigt slappardag. Jag gick här inne och trampade hela dagen utan att göra något vettigt. Då och då gick jag ut på terrassen och stod där och tittade mig omkring en stund och så gick jag in igen. Jag satt vid datorn och jag satt framför tv:n.

Jag kanske behövde en sån dag, för i dag är det fart på mig igen. Jag började dagen med att förbereda en kålpudding och nu är kålen färdig och riset också och jag väntar bara på att köttfärsen ska tina upp. Det är snart dags för lunch och då tar jag en portion risgrynsgröt, för jag kokade så mycket ris att det räcker till en portion till lunchen. Kålpuddingen får jag ta till kvällen.

När jag var färdig med kökssysslorna gick jag ut och funderade på om jag inte skulle ta och göra i ordning på uteplatsen och i kökshörnan. Solen lyser så vackert i dag och även om det bara är 6º i skuggan så kändes det väldigt behagligt på terrassen. I rabatten kunde jag konstatera att den går helt i blått nu. Visserligen börjar påskliljorna visa färg, men det blåa dominerar.

Balkansippa
Ormöga
Hyacint
Nu har jag tagit fram trädgårdsmöblerna på terrassen, samlat ihop resterna av den trasiga ängeln och satt fågelbadet och regnmätaren på plats. Solstolen är också framme (och invigd). Kökshörnan har också fått både bord och stolar, hörnhyllan är på plats och pensékrukorna jag planterade i lördags också.
Nu kommer eftermiddagssolen in i kökshörnan och fortsätter det här fina vädret kan jag nog sitta ute och dricka eftermiddagskaffe i dag.

Nu gäller det att fundera ut vad jag ska ha på hörnhyllan? Jag har julgrupperna som det börjar bli dags att göra något åt och de skulle kunna bidra med en rumsen och en slideranka och om man sedan kompletterar med några storblommiga penséer borde det kunna bli rätt fint. Längst ner på hyllan brukar jag ha kryddväxter.

Dagens ordspråk:
Gräset är alltid grönare på andra sidan staketet.

Trevlig tisdag!

En riktig pärla

I morse pratade man om regn och snö fram på dagen, så jag bestämde mig för att passa på och gå ut på en söndagspromenad medan vädret ännu var någorlunda. Dessutom fuskade jag mig ju ifrån gårdagens promenad, så jag kände verkligen pressen. Det är ett tag sedan jag var vid dammen, eller viltvattnet kanske man ska säga. Jag ville se om det fanns några tussilago där, för det har jag inte sett förut i vår. Det var riktigt skönt väder och det är så vackert där nu med fåglar och blommor och markägaren håller så fint och röjt överallt. Det är en riktig liten pärla.

När jag kommit en bit längs dammen hittade jag ett par små blå vantar och tittade mig omkring för att se var jag skulle kunna hänga upp dem någonstans, men så fick jag se en vuxen med ett barn med sig lite längre fram, så jag tog vantarna med mig och visst var det deras. Barnet var en lite pojke och han visade stolt upp en ihåligt vasstrå där det satt en gråsugga.

Väl hemma igen har jag ätit en sen söndagslunch och nu kan jag med gott samvete koka mig en kopp kaffe och sätta mig tillrätta framför tv:n igen.