I dag skippade jag solstolen och bestämde mig för att gå på en promenad i stället och under tiden skulle jag lyssna på Britta Marakatt-Labba, en samisk konstnär som främst är känd för sina broderier.
När Kerstin och Hassine varit här har vi diskuterat lite om avstånd och hur och var man ska gå och jag var absolut säker på att den absolut kortaste vägen mellan Odvalds och Sicklings var genom skogen bakom vårdcentralen, över vägen och sedan gamla järnvägen, genom Rodebjers hage och ut på 140-vägen, men det visade sig att det är 200 meter längre än att gå via Södra kustvägen. Det var ju lite försmädligt, men nu är det bevisat i alla fall.
Medan jag gick lyssnade jag alltså på Britta Marakatt-Labba och hon var riktigt bra. Med sin vackra norrländska dialekt berättade hon om hur det känns att bli kallad lappdjävel i tvättstugan. Hon berättade om hur hennes pappa blev ihjälkörd när hon var fem år och lämnade hennes mamma ensam med 10 barn. Hon berättade också att hon själv var det sista barnet i samebyn som var född i en kåta och om hur illa samebarnen blev behandlade i skolan. Ett helt underbart och väl genomtänkt musikval gjorde hennes sommarprat till ett av de bättre.
Ännu är det enormt vackert på vägrenarna med cikoria, tistlar, renfana och pukvete bland annat och så ett och annat stiligt kungsljus.
Trevlig fortsättning på fredagen!
Livet efter 80 