När jag mötte glädjen…

I morse sov jag gott och när jag vaknade kvart över åtta, förstod jag att det måste vara mulet, för inga solstrålar letade sig in genom gliporna i persiennen.

Det kom en staräur när jag satt och drack morgonkaffet

Igår kväll satt jag och zappade mellan Morden i Midsomer och Melodifestivalen. Det är långa reklamavbrott på kanal 8 och det passade alldeles utmärkt att titta till Mellon då och då, men röstningen följde jag, för det tycker jag är spännande och så är Sarah Dawn Finer så himla bra i sin roll som Lynda Woodruff. Att John Lundvik skulle vinna visste jag redan efter deltävlingen, så rätt låt vann. Tycker i alla fall jag!

Till dagens bloggutmaning!

Orsakullan har fått i hop omväxlande uppgifter och i dag har hon valt; När jag mötte glädjen..

Jag tror att de flesta föräldrar känner, att den allra största glädjen och lyckokänslan i livet var, när man fick ta emot sitt nyfödda barn och så var det för mig också, men det finns mycket annan glädje i livet och jag har ett alldeles speciellt minne, som många av de som följt mig genom åren nog redan känner till. Jag mötte glädjen mycket tidigare och inte på förlossningen på Visby lasarett.

Som barn var jag väldigt förtjust i bebisar och hundar, men alldeles speciellt i hundar. I stort sett alla i Klintehamn som hade hund fick besök av mig och erbjudande om hundpromenader. Givetvis försökte jag övertala mina föräldrar att vi skulle skaffa hund, men pappa var stenhård på den punkten. Ingen hund!

En jul, jag kan inte riktigt komma ihåg vilket år det var, var det så konstigt när vi veckan före julen var och lekte hos kusin Göran, för hans mormor såg man aldrig till. Hon bodde tillsammans med familjen och hade ett rum i ena ändan av huset.

Men på julafton fick vi reda på orsaken; hon hade suttit där och försökt hålla en liten taxvalp tyst, så att inte den stora hemligheten skulle röjas innan julafton. De hade köpt en hund till oss. När jag fick se den där lilla hundvalpen uppfylldes jag av en sådan glädje  så det går inte att beskriva. Jag ryser nästan ännu när jag skriver det här. Vi hade fått en hund!

Det ser ut som om det är cirkuskonster på gång

Ruff blev en kär familjemedlem och pappa, som varit så mycket emot tanken på en hund i familjen, älskade honom. Ruff låg i hans rum och sov om nätterna och när pappa var bortrest och ringde hem för att förfråga sig om hur vi hade det, var alltid första frågan: ”Hur är det med min lille pojk?”

Sedan jag blev ensam har många undrat över varför jag inte skaffar mig en hund, jag som tycker så mycket om dem? Men nej! Omsorgen om djur har styrt så många år av mitt liv, så nu vill jag vara fri och kunna komma och gå som jag vill.

Trevlig söndag!

18 reaktioner till “När jag mötte glädjen…

  1. Jag kan verkligen förstå din glädje! Som liten ville jag så gärna ha en hund men det var ett blankt nej alla år. Som vuxen såg jag till att ändra på det och det har jag inte ångrat en sekund!

    Kram och ha en fin söndag!

  2. Det är inte svårt att förstå din glädje. Mina föräldrar var också emot att skaffa hund, men så småningom kom Nadine in i vårt hem, en liten schäfervalp. Som du vet har jag haft två hundar, men väljer att inte skaffa fler. Det går åt mycket tid och den är jag inte säker på att jag har varje dag. Kram

    1. Ja, kan förstå det och nu har det ju tillkommit en annan sak man måste tänka på; hur länge orkar jag ta hand om en hund och hur många år har jag kvar, vem går bort först, jag eller hunden? Kram

  3. Åh vad jag tjatade om att få en egen hund, när jag var 13 år kom jag hem med en valp, som även blev kvar.
    Visst finns det många glädjeämnen i livet. Förutom lyckan när barnen föddes, så var även lyckan och glädjen stor för varje föl och varje valpkull som föddes.
    Kram/Kicki

  4. Jag kan föreställa mig din glädje över att äntligen fått en hund! Och hunden kunde smälta din pappas hjärta ❤

    Det är många tankar, det där med att skaffa djur. Jag, som är kattmänniska, fick i alla fall ha katt när jag växte upp, en som kom och mötte mig vid skolbussen. Sen har det funnit både hundar och katter i mitt liv. Men inte längre.
    Dock har jag en favvo bland mina barns husdjur och det är Diego. Att jag kan älska honom så 😀 men åren går.
    Kram, Gerd

    PS. Arvingarna skulle ju inte passa att vinna Mello. Jag bara menade att låten var lättsam och fastnade i huvudet på mig 😀
    DS

    1. Nu ska vi se – vad är Diego för slags husdjur? Förutom min passion för hundar älskar jag katter också och allra med älskade jag Grållen och Svarten och dem saknar jag oerhört.
      Kram

      1. Diego är en blandrashund. Hälften Jack Russel hälften Fox Terrier. Mycket lyckat, men han har hunnit bli 11 år nu. Jag är ju kattmänniska men denne Diego har snott mitt hjärta. Kram

  5. Jag minns också min första hund Lurvas. Han följde med i 15 år och var en snäll och klok hund. Sedan har jag haft hund och pappa hade hund och nu har Kinabror hund och han känns nästan som min eftersom vi bor på samma gård och han är lika mycket med mig som hos honom. Du har rätt i att man blir bunden av djur. Jag har en katt men ingen som kan ta hand om den annars skulle jag kunna följa med Kinabror när han far till Skåne (jag har ju min son där) men det går ju inte.

    1. Vi hade ju alltid katter på Stenstugu, men de var vana att vara i ladugården, så när vi åkte bort var det bara att ordna med någon som såg till att det fanns mat är till dem.
      Kram

  6. Förstår glädjen när det äntligen kom in en hund i familjen! Så som jag längtade när jag var liten … men ingen hund blev det! När jag flyttade hemifrån skaffade jag min första hund – en boxer … åhh vad jag älskade honom! Ytterligare ett par hundar följde och vår sista övertog jag från mamma när hon blev sjuk. Han blev 17 eller 18 år gammal och efter honom har det inte blivit någon mer. Jag vill, men inte Lasse … ja, så då får det vara så. Lyckligtvis får jag ju låna sonens hund Olle ibland 🙂
    Kram

    1. Man får trösta sig med lånehund. Jag har ju sonen Fridolf som jag kan gå ut med om jag har lust.
      Kram

  7. Jag minns, att du har berättat att när du fått den lilla taxvalpen, så låg den på dina fötter under bordet när ni satt och åt och du var såå lycklig!
    Jag har aldrig haft någon längtan att ha en hund, men vi hade faktiskt en labrador när barnen var små.
    Och nu har jag ju min systers taxar, som bor granne med oss och som vi passar ibland! Dom är jag väldigt fäst vid…
    Kramar, Monica

    1. Taxar är inte så vanliga nu tycker jag. Jag känner bara till en enda här i samhället, men i samma period som vi fick vår var det väldigt vanliga.
      Varm kram!

    1. Visst är det en otroligt glädje när man får en sån där liten valp. Tyvärr får man ju inte ha kvar dem så länge. Kram

Kommentarer är stängda.