Premiär – Hope Valley

Visserligen är det bara lite drygt fyra grader varmt i skuggan, men solen skiner så vackert och det blåser inte så mycket i dag, så i morse tog jag med mig min kaffemugg och gick ut och satte mig och det var riktigt skönt. Blåmesar och talgoxar lockade på partners och på avstånd hörde man måsar som skränade, spireorna och schersminhäcken börjar grönska och dvärgsälgen är full av små luddiga knoppar. Det våras!

IMAG2274
Årets första morgonkaffe på terrassen

Jag tillbringar mycket tid i Hope Valley just nu tillsammans med lärarinnan Elisabeth, mounti Jack, borgmästare och kafeägaren Abigail och många andra. When hope the heart heter serien som tydligen gått på Hallmark från början, men jag har hittad den på Netflix. Det är en lång serie med många avsnitt, men jag ransonerar dem. Det får räcka med tre stycken om dagen, för det mesta i alla fall.

Hope Valley är en kanadensisk gruvort och alla som bor där ställer upp för varandra och hjälper till för ingen ska bli utanför eller lida nöd. Elisabeth är en otroligt duktig pedagog, älskad av sina elever och hon löser alla problem både när det gäller barnen och deras föräldrar. Sen finns det ju skurkar förstås, riktiga fulingar som stjäl och rånar och begår alla möjliga brott, men dem tar montie Jack och hans medhjälpare hand om och förpassar till häkte och fängelse.

Men den största skurken av dem alla är Henry Gowen, representant för gruvan och borgmästare i Hope Valley när serien börjar. Hans slarv med säkerhetsföreskrifterna gör att gruvan exploderar och 47 arbetare omkommer och han förskingrar stadens kassa. Men även han får efter många vändor ge sig för godheten och vid pass avsnitt 40 är även han en god samhällsmedborgare.

När spänningen börjar mattas och ett äventyr går mot sitt slut kommer diligensen och ur den kliver det någon spännande man med ett okänt förflutet, eller en vacker kvinna och så är det full fart igen. Det är en riktig feel-good serie!

Nu ska jag skriva ett protokoll från gårdagens möte, för min ersättare dök inte upp. Trevlig torsdag!

Dagens ordspråk:
Det har aldrig funnits ett bra krig eller en dålig fred.

 

Direkt till återvinningen

Igår var det dags för två nya avsnitt av Hennes nya namn, filmatiseringen av Elena Ferrantes bok med samma namn. Del fem handlade om vistelsen på Ischia där vänskapen mellan Lila och Elena knakar i fogarna när Lila inleder ett förhållande med Elenas stora kärlek Nino Sarratore. När de sedan kommer tillbaka till Neapel börjar Elena plugga igen och tappar kontakten med Lila. Nu är planen att hon ska söka till ett universitet i Pisa.

En dag när hon går och flanerar i Neapel kommer hon av en slump till gatan där skoaffären ligger och går dit för att prata med Lila och upptäcker att även Nino är där och Lila talar om att hon är gravid med honom och att hon ska lämna Stefano.Innan jag gick till sängs gjorde jag färdig ramen på pusslet och upptäckte att det saknas tre bitar. Jag letade och letade och klockan blev över tolv innan jag kom i säng. I dag har jag plockat ner alla bitar, inte en och en, men väldigt noggrant i alla fall, i asken och de där kantbitarna finns inte. Jag blev verkligen besviken, så nu hamnar pusslet i återvinningen och det är kanske lika bra, för jag fick rätt ont i ryggen av pusslandet.

I dag är det mulet, men än så länge uppehållsväder och då och då kan man ana att det finns en sol däruppe någonstans. Carina ringde igår och frågade om jag ville gå med på Hamnkaféet och äta kroppkakor i dag och det ville jag först inte, men så ångrade jag mig.  Varför skulle jag inte det? Jag blir lite deppig när det är så här grått och trist och då känns det mesta tungt och motigt, men det blir ju inte roligare för att jag sitter inne och trycker, så nu är det utflykt till hamnen på gång. Det ska bli spännande att få smaka på Hamnkaféets kroppkakor, för de är rätt berömda.

Dagens ordspråk:
Man ska mena allt man säger, men man behöver inte säga allt man menar.

 

Skvättiväg – HBO

Det verkar vara varannandagsväder, för efter den soliga och fina tisdagen är det en regnig onsdag och det är mörkt och kulet.

Kameuforbia – Skvättiväg

Den här blomman  kallas alltså för Skvättiväg och det gör den för att den skvätter iväg sina frön för att föröka sig. Jag fick den av en av grannarna när de var här på julkalas och den har redan producerat flera frön. Man kan nästan se på jorden i krukan att det ligger små frön där. Jag har läst mig till att den sedan tappar de nedre bladen och får en stam med bladkronan högst upp. Det ska bli spännande att se om jag lyckas hålla den vid liv.

avdelare42

Igår vad det dags för två nya avsnitt av Hennes nya namn. HBO släpper nya avsnitt på tisdagarna och de beskriver handlingen i  Hennes nya namn så här:

Under en semester i Ischia återförenas de två tonårstjejerna med sin gamla barndomsvän Nino Sarratore, som nu studerar på universitet. Det oväntade mötet förändrar deras relation för alltid och gör att deras liv tar riktning in i två olika världar. Lila blir en skicklig försäljningsassistent i en elegant skoaffär i centrala Neapel som ägs av den mäktiga familjen Solara. Elena fortsätter med sina studier och förbereder sig på att lämna staden för studera vidare på universitetet i Pisa.

Jag är som vanligt mest imponerad av skildringarna från Neapel, det är otroligt skickligt gjort och ett riktigt tidsdokument.

Tisdagskvällen avslutade jag med en film, regisserad av Lasse Hallström – Dear John – hette den. En liten söt bagatell att fördriva ett par timmar med innan det var dags att gå till sängs.

Dagens ordspråk:
Bättre ett ärligt nej än ett falskt ja.

Hennes nya namn

Solen lyser i dag också, men det är blåsigt som vanligt. Jag ska strax ge mig iväg ut på bygden och se om jag kan få justeringsmännen att godkänna protokollen jag skrivit.

Jag gjorde ju en lasagne igår och jag gjorde en stor form, så då passade jag på att bjuda Carina och Bosse på kvällsmat och då hade de med sig den här vackra tulpanbuketten.

Igår var det premiär på HBO av den andra delen av filmatiseringen av Elena Ferrantes Neapelkvartett och den hämtar sitt innehåll från boken Hennes nya namn. Jag har just läst boken (för andra gången), för jag hade glömt hur det gick efter det dramatiska slutet på Lila och Stefanos bröllop.

Jag såg två avsnitt på raken och det är en fantastisk serie. Speciellt en scen i slutet av andra avsnittet där Elena strosar runt i kvarteret i Neapel och betraktar folklivet är imponerande vackert fotograferad. Alltså, jag är ingen filmrecensent så jag vet inte riktigt hur man ska uttrycka sig, men jag såg den här scenen om och om igen och när jag stängt av tv:n och skulle gå och lägga mig, loggade jag in på HBO på datorn och såg den en gång till och då tog jag skärmdumpar av några av de vackra ansiktena också. De är som skulpturer! Vilken känsla man förmedlar; alla gråtande och skrikande barn, mamman  som halvt vansinnig av ilska rusar efter sitt barn och hotar att krossa alla ben han har i kroppen, kvinnor som skvallrar, grälar eller skrattar, män som gestikulerar och handlare som ropar ut sina varor…..

Detta bildspel kräver JavaScript.


När hon betraktar folklivet inser Elena, att det är det här livet Lila vill undvika. Hon kan inte finna sig i att bli slagen och våldtagen av sin man och hon vill inte ha barn, för i och med en graviditet är kvinnan fast i slitet, armodet och eländet. Lila är en fri själ och låter sig inte underkastas. Stefano kan slå henne så mycket han vill, hon lär inte ge sig…

Det blir nog ett par avsnitt i dag också!

Dagens ordspråk:
Framgång är konsten att göra misstagen så att ingen ser dem.

Tjernobyl

Natten till lördagen den 26 april 1986 inträffade en mycket allvarlig reaktorolycka i kärnkraftverket i Tjernobyl norr om Kiev i Ukraina, det var reaktor fyra i utkanten av staden Prypjat som förstördes genom en explosion och ett moln med radioaktiva partiklar spreds med vindarna över stora delar av Europa.

Invånarna i Prypjat tog med sig familjen och gick ut på en järnvägsbro för att se på det spektakulära ljusskenet från kraftverket. De visste ju inte bättre, utan de stod där och njöt av det vackra skådespelet. I dag kallas bron för dödens bro, för ingen som stod där den 26 april 1986 lever i dag.

Jag har pausat mitt Netflix-abonnemang och aktiverat HBO i stället och nu har jag sett de fem avsnitten av filmen Chernobyl. Det är en fantastisk bra och tänkvärd film och väldigt skrämmande.

1986 pluggade jag på Komvux och i maj var vi på skolresa i Stockholm och när vi åkte hem hörde vi turister som var väldigt fundersamma över hur det här radioaktiva nedfallet skulle drabba Sverige. Till exempel var man osäker på om man skulle våga dricka mjölken på Gotland. Nu blev vi inte så påverkade av nedfallet här på ön. Värst blev det för Gävletraktens del och det gjorde att det blev efterfrågan på hö från andra delar av Sverige och vi levererade genom Lantmännens försorg ett eller ett par lastbilslass hö från Stenstugu till de drabbade bönderna.

Hela den här tragiska händelsen som har kostat så många människor livet och fortfarande dödar, skulle förmodligen inte behövt hända om politikerna i Sovjet lyssnat på forskarna och tillsatt kompetent folk i stället för partikamrater. Michail Gorbatjov som vid  tiden för Tjernobylkatastrofen var Generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistparti lär senare ha sagt att det var den händelsen som blev Sovjetunionens fall.

Se filmen!
Om inte annat för att se Stellan Skarsgård i en praktroll som Boris Shcherbina, en höjdare inom partiet som ansvarade för regeringens utredning.

Frisk luft har ingen dött av

Solen skiner fortfarande, men det blåser som attan, det upptäckte jag när jag gav mig iväg på min förmiddagspromenad  och när jag kom ut på Donnersgatan och tog kursen upp mot Klinte kyrka ångrade jag mig nästan, men som sagt, lite frisk luft har ingen dött av, så jag fortsatte.

Jag hade tänkt gå runt Bönders, men kortade ner min promenad och genade över Wallins åkrar, så att jag kom ut i Vallekvior strax ovanför Vallegårdarna. Jag gick ju inte på åkrarna förstås, om nu någon trodde det, utan på en åkerväg.  Och det var inte bara vinden som fick mig att lämna landsvägen, för det var en hemsk trafik och otroligt slabbigt och otäckt när man hela tiden måste hålla sig precis vid vägrenen.

De vackra Vallegårdarna
När jag kom hem fick jag se de här snödropparna i en rabatt hos närmaste grannen.

Jag kom hem precis lagom till lunch (Ugnsgratinerad blomkål med ostsås och falukorv) och sedan har jag uppdaterat hemsidan för Italiens vänner Gotland och lämnat in ett referat på helagotland.se från SPF:s månadsmöte i måndags.

När jag har uppdaterat det här inlägget ska jag se de två sista avsnitten på säsong två av You.
Det börjar se kärvt ut för Joe Goldberg, men jag tror inte att jag behöver bekymra mig så mycket för honom, för nu ska säsong tre spelas in, så han måste ju överleva de här sista avsnitten av säsong två i alla fall.

Trevlig fortsättning på dagen!

 

Vi har en hög – Ferrante

Det körde ihop sig när jag var och fick nya vinterdäck i november, för just den dagen blev det ett långvarigt strömavbrott. Jag hade en tid inbokad på verkstaden för att få de nya däcken monterade och dem fick jag på, men jag ville ha nya sommardäck också och dem hann de inte åtgärda, eller rättare sagt, jag hann inte vänta, för jag hade en tid att passa på Hemse vårdcentral.

– ”Vi ringer när de är klara.”

Ingen ringde, men det är klart att det var mitt i värsta ruschen med däcksbyten så jag tog det med ro. Sen blev det helg och jag tänker på mina sommarhjul då och då, men det är ju långt till våren. I dag, den här första riktiga vardagen efter jul ringde jag dock och frågade efter dem.

– ”Ja, vi har en hög”, fick jag till svar. ”Men jag tror inte de är klara. Vi ringer.”

Och nu är det dags för service påstår Golfen! Det kan den känna sig snuvad på, för i år får den nöja sig med ett byta av motorolja.

Så är de åtta avsnitten av Hennes fantastiska väninna slut, men flera medier rapporterar att det kommer en andra säsong, som ska baseras på bok nummer två i Neapelkvartetten; Hennes nya namn. Jag hoppas verkligen det, för jag tycker att det varit en helt fantastisk serie. Jag har läst alla böckerna och jag har sett den här serien förut, men kan inte få nog. Nu är jag inne på att läsa om böckerna.

Någon recensent skrev att serien saknar driv och det kanske den gör och jag vet precis vad Åke skulle ha sagt: ”Den är för seg”, men ändå är den väldigt spännande och berörande. Ingen kan väl glömma Lila´s reaktion i slutscenen av det sista avsnittet när den hatade Marcello dyker upp på hennes bröllop (och dessutom i de handgjorda skorna), trots att Stefano försäkrat att han skulle se till att rivalen inte skulle komma. Det var en så naken förtvivlan över  Stefanos svek, så man kände direkt, att det där blir inget lyckligt äktenskap. Det kommer Lila aldrig att förlåta! Måtte det vara sant att en fortsättning följer!

Nu ska jag börja plocka undan det juligaste och så ska alla de ordinarie dukarna strykas. De har legat till sig i klädkammaren sedan jag tvättade dem före jul.

 
Dagens ordspråk:
Barn gör som du gör, inte som du säger.

Fredagsmys? – The Irishman

Fredag i dag, vad är fredagsmys för dig?

Det är frågan som Orsakullan ställer i dagens bloggutmaning 31 dagar i januari.

Som ensamstående pensionär får man kämpa lite för att få till någon mysfaktor på helgerna. Det gäller verkligen att anstränga sig för att inte alla veckans dagar ska vara en enda räcka av vardagar, men jag tycker att jag lyckas rätt bra. Lördagar och söndagar är t ex mobilens morgonpip avstängt och jag sover så länge jag vill.

Den här fredagen ska jag försöka göra det lite mysigt för några grannar som jag bjudit in till kvällen.

Det är väl inte så svårt att gissa vad jag tänker bjuda på.

Untitled 1Igår kväll satt jag och såg på The Irishman, Martin Scorseses gangsterfilm där Joe Pesci, Robert DeNiro och Al Pacino spelar de tunga huvudrollerna. Det är en lång film, närmare bestämt tre timmar och 29 minuter, så det var ju tur att jag började se den tidigt på kvällen. Har man sett Gudfadern-filmerna känns mycket igen, även om den här handlar mer om fackföreningsrörelsen i USA under Kennedys tid och speciellt Jimmy Hoffa (Al Pacino), än rena maffiastrider. Skådespelarna har givetvis åldrats och det känns nästan lite vemodigt att se  när deras rollkaraktärer till slut hamnar i fängelse, på sjukhus och slutligen dör. Inte blev de här tuffingarnas ålderdom så mycket bättre än någon annans.

Dagens ordspråk:
Tomt huvud ger trötta fötter.