9 januari, 2022 – Livet efter 80

I går kväll såg jag Stjärnorna på slottet och då var det Carolas dag. Jag har inte så mycket till övers för henne, men hon skötte sig relativt bra tycker jag. Sen skulle jag ju ha velat ställa några frågor till henne, men det gick ju inte förstås. Sjunger bra gör hon i alla fall. Det kan ingen ta ifrån henne!

Sedan började Gudfadern I på SVT1 och då la jag mig i soffan med den goda julklappspläden över mig, men det blev alldeles för behagligt, så jag kunde inte hålla mig vaken. Jag låg där och blackade en timme sen gav jag upp och gick till sängs och jag har inte brytt mig om att se fortsättningen av den heller. Jag har ju sett de här filmerna ett antal gånger.

I dag har det varit rätt grått och trist väder och väldigt halt, så jag har hållit mig inomhus och passat på att se Gudfadern II, för filmerna finns på SVTPlay så man kan se dem när man vill och den är jättebra och musiken enormt vackert.

Nu har jag nr 3 kvar och den var väl inte så bra, men det ska trots allt bli spännande att se den nu, för den är omklippt av Coppola och kallas The Godfather Coda – The Death of Michael Corleone. I ursprungsversionen var Claudio med i en scen som medverkande i ett folkmusikband. Det ska bli intressant att se om den scenen finns kvar eller om Coppola klippt bort den. Sitter jag rakt upp och ner i fåtöljen ska jag nog kunna ta mig igenom den filmen också utan att somna.

Ha en skön söndagskväll!

Uppdatering 20.45: Coppola var varsam med saxen och Claudio finns med i den nya versionen också. Släktens filmstjärna sitter längst till höger.

Jag tog fel buss när jag skulle till Visby och hamnade i Burgsvik i stället, men jag var inte speciellt ledsen för det, för Burgsvik såg väldigt trevligt ut och dessutom träffade jag en gullig kvinna, som också är från Klintehamn och hon är dessutom medlem i vår SPF-förening.

Vi gick och fikade och sedan följde jag med henne hem. Hon bodde på ett väldigt konstigt ställe, det var i någon slags lada, tillsammans med tre, fyra ganska otäcka karlar, så jag stannade inte så länge och när jag kommit därifrån upptäckte jag att både plånbok och mobil var borta. Jag gick tillbaka och krävde att de skulle lämna ifrån sig mina tillhörigheter, men de skrattade bara åt mig och när jag hotade med polisen skrattade de ännu mer. Polis i Burgsvik?!

Vad skulle jag nu göra? Jag måste få hjälp på något sätt, kreditkorten måste ju spärras och jag måste få kontakt med dem hemma, för nu var klockan helt plötsligt nio på kvällen och jag hade åkt hemifrån tidigt på morgonen. Efter mycket letande både på kaféer, restauranger och i affärer utan att lyckats hitta någon som kunde hjälpa mig, började jag gå mot Klintehamn och efter en stund kom jag fram till ett hus där jag ringde på och en kvinna kom och öppnade. När jag talade om vem jag var och vad som hänt, visste hon genast allt om mig och jag fattade inte hur det kunde komma sig.

”Känner du inte igen mig?”, sa hon. ”Jag är ju prästen som begravde Åke”. Visst ja, det var Elisabeth Sjölander, nu visste jag! Jag fick låna hennes mobil för att ringa hem, men jag kom ju inte ihåg ett enda mobilnummer, så jag ringde till mig själv och fick svar och sedan ordnade allt upp sig och jag vaknade. Jag låg en lång stund och funderade på det här, innan jag gick upp.

Hur många mobilnummer kan du utantill? Förr hade man massor av telefonnummer i huvudet och behövde aldrig använda telefonkatalogen annat än om man skulle ringa till någon okänd. Jag minns ännu många gamla en-, två-, tre-, fyr- och femsiffriga telefonnummer, men dagens 10-siffriga mobilnummer är knepigare och dessutom är det så enkelt att leta fram dem i mobilen, så man behöver inte komma ihåg dem.

Jag ska nog ta och försöka lära mig åtminstone Eva, Bosse och Kristers utantill, så att jag kan ringa dem, om jag skulle bli utsatt för något liknande. Jag älskar ju ”den nya tekniken”, men nog är man bra utsatt när den inte är tillgänglig.

Dagens ordspråk:
Ett brustet rep kan knytas ihop, men knuten känns alltid.

Trevlig söndag!