Förr i tiden, när barnen var små och var roade av det, hade vi alltid ett julpussel. Det la vi upp på bordet i salskammaren och där hjälptes alla åt med det. Åke var väl måttligt intresserad förstås, men han beundrade vår flit i alla fall och så tyckte han att det var praktiskt att veta var jag höll till om det var något han ville. Vi eldade i kakelugnen, så att det blev riktigt varmt och skönt där inne och så fort jag hade en stund ledig smög jag in där och lurade dit någon bit. Först när det började bli dags för julkalas fick vi snabba på och göra det färdigt. Många hade vackra motiv och de finaste klistrade vi sedan upp på kartong och så blev det tavlor av dem. Jag har för mig att de hamnade på väggarna i Bosses rum.
Sen den tiden har det inte blivit av att pussla, men jag har sett i en hel del bloggar att många pusslar och när jag jobbade på Kupan tänkte jag prova på det igen och köpte några askar, men det visade sig att det saknades bitar och då tappade jag lusten och kastade dem och sen har det inte blivit av.
Så fick jag ett pussel i julklapp av Eva i år och igår började jag med det, vilket fick till följd att jag höll på att bli utan mat. Först vid halvfyra-tiden kunde jag slita mig och laga till en försenad lunch och datorn fick vila helt förutom ett snabbt inlägg i bloggen. Jag drivs ju alltid av att saker och ting ska göras färdiga, men i det här fallet får jag nog inse att jag ska lugna ner mig lite.
I dag har jag sorterat bitarna, ramen är klar och vänstra hörnet växer så sakteliga till sig och mitt i motivet har jag börjat lägga Eiffeltornet och trots att jag varit så flitig fick jag fick jag lunch redan klockan ett. 😉
Dagens ordspråk:
Det är aldrig för sent att få minnen för livet.
Trevlig lördag!
Livet efter 80 