November fortsätter i samma stil som tidigare och i dag har vaktmästaren kört en vända och sandat här. Jag vet inte om det är halt på vägarna, men helagotland.se rapporterade precis nu, att det varit tre viltolyckor inom loppet av en timme här på ön. Rådjuren är ute och rör på sig!
Igår putsade jag fönstret och bytte gardiner i köket, men är inte riktigt nöjd med resultatet och ska nog göra ett nytt byte i dag. Man roar sig så gott man kan!
När lunchen var avklarad och jag var färdig i köket satte jag mig och läste och även den här gången läser jag en bok av en gotländsk författarinna, Ingrid Thunegard, som skriver om sin far.
Baksidetext:
Ett barn förväntas älska sin fader. Älska den storartade. Men dina barn dansar mestadels vid dina fötter.
I samband med en begravning utlöses vitt skilda minnen av en uppväxt med en far som förblir ett mysterium. En far som aldrig ger sig. Dottern Livia gör ett tappert försök att förstå vad som driver honom. ”Denne märklige man”, som församlingsprästen uttrycker det.
Den dag fadern på egen hand, i ett anfall av svartsjuka på den nyss jordfäste mannen i granngraven, själv gräver upp hustrun tillika Livias moder ur jorden, faller denne märklige man på hennes lott. Omvända roller inträder, men som läkaren vid rådfrågning kortfattat säger: Ni har fått ett åldringsproblem i familjen.
– Jo tack, svarar Livia. Men för den vetskapen behöver jag ingen telefontid.
Ingrid Thunegard är syster med en av mina fd klasskamrater och jag har faktiskt övernattat hos dem någon gång i tonåren. Inte anade jag då att ”Fadern” var en så knepig person. Boken är ingenting man blir glad av att läsa, men jag ska nog försöka fortsätta i alla fall.
Posten kommer ju lite hipp som happ nu, men igår var det postdag och då kom Adventskalendrarna från Svenska Spel som jag beställde i oktober någon gång.
Annars är det mest tiggarbrev den här tiden på året och igår kom det från Frälsningsarmén, Läkare utan gränser och Mercy ships och förra gången det var postdag var det Diakonia, Synskadades riksförbund och Hjärt/Lungfonden som ville ha pengar. De sänder kalendrar, julkort, brevmärken och julklappsadresser och vill ha betalt för dem och gärna lite till. Och tiggarbreven kommer inte bara till den fysiska brevlådan utan via mejl och sms också. Det är nackdelen med att man en gång fallit och skickat in ett bidrag.
Jag är ju säkert inte ensam om att få den här uppvaktningen, men i år har jag bestämt mig. Efter att ha öppnat några av tiggarbreven åker de nu direkt i soporna. Vill jag ge något till välgörenhet i jul, gör jag det för att jag vill det och inte för att jag känner mig tvungen.
Nu hör jag att centrifugen är i gång. Det är dags att gå och hänga upp dagens tvätt!
Trevlig tisdag!
Livet efter 80 