En flottyrkokt kaka med många namn är fettbånsn. Namnet donas, efter engelskans doughnuts, degnötter, kom kanske med emigranter som återvände. På svenska heter fettbånsar munkringar.
Min svärmor Rut var just en av de där emigranter som återvände till Sverige efter att ha varit i Amerika i flera år. Hon kom från Deje i Värmland och bosatte sig i Boston, där hon träffade Adolf från Stenstugu på Gotland. Hon gjorde alltid stor succé på kaffekalasen på Stenstugu när hon bjöd på doughnuts och de var verkligen läckra när man fick dem precis nyfriterade. Jag tittade på när hon gjorde dem, men jag lärde mig aldrig göra dem själv. 😏
Kylan och snöandet håller i sig, men i dag är det lite lugnare snöfall än igår i alla fall. Nu har jag suttit här inne och tryckt i flera dagar, så jag behöver verkligen få komma ut och röra på mig lite. Hoppas att det kan bli av lite senare i dag. Nu är det snart dags att börja fundera på lunchen.
Dagens ordspråk: Alla måste få ha rätt att ha fel.
Attans vilken vinter det blev i år! Igår kväll var det -13,6 när jag gick och la mig, men som tur är har väl molnigheten och snöfallet gjort att det bara är -3,9º nu på förmiddagen.
I dag passar det alldeles utmärkt att koka en kytsneipe (köttsoppa) och i lördags fick jag hem den där purjolöken som jag missade, så nu står fläskläggen i en gryta och puttrar på spisen.
Det hade Åke gillat, för han tyckte om sån där rejäl husmanskost och i dag tänker jag lite extra på honom. Det här datumet, den 8 februari 2012, somnade han in för evigt och jag saknar honom varje dag och fortfarande kan jag ibland höra hans andetag bredvid mig i sängen precis innan jag vaknar. ♥
♥Han saknas mig♥
Jag brukar försöka åka till kyrkogården med blommor den här dagen, men i år får det vara, för nu är så det kallt, så några blommor skulle nog inte kunna överleva. Det får räcka med tanken och ett extra ljus här hemma.
♥ Min egen tuffing ♥
Dagens ordspråk: Diplomati är att låta någon annan få som man vill.
Februari startar med en kylig måndag, men det är klart att det inte går att jämföra med hur kallt det är i de nordliga delarna av vårt avlånga land. I natt har vi haft -7º, vilket en gotlänning tycker är kallt, men nu har det stigit till -1,5º, så det går åt rätt håll i alla fall och det är ganska soligt. Någon skrev att februari är den sista vintermånaden och har vi tur så stämmer det, men mars kan vara nog så bister, åtminstone på den här ön.
Men nu tar vi en månad i taget. Jag har kollat väderleksutsikterna några veckor framåt och det ser ut som om det inte kommer att bli någon större förändring; det blir lite kallt, lite sol, lite snö. En rätt ordinär februarimånad på Gotland alltså.
När det är måndag tycker bloggvännen Carita att vi ska förgylla dagen med en bild och vad kan passa bättre än månadsbilden från min Walesalmanacka.
Det kan bli kallt i februari.
Men det kan också hända att en mild luftström breder ut sig
över havet mellan Island och Skottland.
Då blir det blidväder.
/Min 10-årskalender 1983-1992
Februari är en riktig olycksmånad då mycket ont hänt genom åren: Branden på övervåningen, bilolyckan där svärfar och hans gode vän dog, andra bilproblem, akutbesök hos tandläkaren och Åkes och andra släktingar och vänners bortgång icke att förglömma. Allt ont kan hända i februari! Nu gäller det att ligga lågt och ta det försiktigt, så att man klarar sig igenom månaden och får uppleva en ny vår. Jag behöver klippa mig, men det får nog vara tills jag är färdigvaccinerad, så jag får gå med min coronafrisyr ett tag till.
Dagens ordspråk: Inget lär befrämja kreativiteten så som brist på pengar.
…kalla det för mål! Så brukade mamma säga när hon serverade något som kanske inte direkt fick en att tänka på ”mat”. Det är kanske konstigt att man, när man är så gammal som jag, sitter och tänker på mammas sätt att uttrycka sig, men det gör jag ofta och jag tror att mina systrar gör likadant.
Igår, när jag körde ner till Kustgrillen för att köpa Pad Thai, slank jag in på Konsum för att köpa årets första semlor. Det var inte helt lätt att hitta dem, men jag tänkte att de ju i alla fall måste förvaras i en kyl, så efter lite snurrande runt mellan hyllorna gick jag ner till mejeriavdelningen och där hittade jag dem.
Jag hittade dem till slut
En kartong fick följa med hem
Söndagsfrukost
Så nu är semmelpremiären avklarad och jag fick två goda mål, för igår kväll åt jag en som kvällsmål och i dag den andra som morgonmål. Jag äter dem med varm mjöl och kanel och man får vara snabb, så att bullen inte blir för uppblött.
Igår kväll satt jag och såg sista avsnittet av Stjärnorna på slottet då det var Charlotte Perellis dag och det var väl som förväntat. Hon gjorde bra ifrån sig och det var ett roligt drag att bjuda hem oss till hennes vackra lyxvilla i Djursholm. Dåligt planering tycker jag dock att SVT gjort, som satte in henne hos Carina Bergfeldt i fredagens intervjuprogram. Visst är Charlotte en duktig sångerska, men att två dagar i rad få höra hur hon och den nuvarande maken träffades kändes lite onödigt – så intressant är hon inte!
Januari avslutas med en solig och fin söndagsmorgon, men det blåser och är någon grad kallt. Google säger att det är -2 som känns som -7, så vi får väl se om det blir någon motionsrunda senare i dag. Innan det här är uppdaterat kanske solen redan har försvunnit?
Dagens ordspråk: Det är bättre att ha levt rik, än att dö rik.
Det regnade igår kväll och det regnade tidigt i morse, men nu är det riktigt fint väder med sol och nästan ingen vind och vi har 3,5º varmt. Jag har varit ute en sväng med bilen, för jag ville åka till Åkes grav med lite årsdagsblommor. I dag skulle han ha fyllt 93 år. Tänk så åren går!
Han fick en bukett här hemma också
På hemvägen åkte jag in till Stenstugu och pratade med Eva en stund. Hon skjutsar mig till Hemse i morgon kväll när jag ska till vårdcentralen för att få vaccinsprutan, för jag tycker inte om att köra när det är mörkt.
Igår kväll var det Ernst Billgrens dag på Stjärnorna på slottet och i fredagskväll var han med i På Spåret. Jag måste säga att jag har svårt att begripa mig på den mannen. I På Spåret gjorde han dock bättre ifrån sig än förra gången, men inte kan man påstå att han bjöd på sig själv igår kväll. Jag är lika frågande efter programmet som jag var innan. Vem är han egentligen? Själv påstod han sig inte ha några djupare känslor och det är min uppfattning om honom också. Ska man tycka lite synd om honom? Eller vill han bara framstå som en ”Übermensch”? Ola Rapace verkade i alla fall enormt imponerad.
Dagens ordspråk: Ju lägre lön, desto större betydelse har den.
…våra katter häromdagen och tankarna började mala….
Många katter passerade revy under åren på Stenstugu, för på en gård hör det liksom till att man har katt. De höll efter råttorna och mössen både ute och inne. De flesta var ladugårdskatter och levde på vad de kunde få tag i och mjölk, för varje gång vi mjölkade fylldes kattbacken på.
Fast visst hade vi katter inne också, även om de egentligen var ladugårdskatter och tillbringade åtminstone nätterna utomhus. De hade ju den trygga ladugården att söka värme och skydd i. Eva och Bosse hade sina katter och när Krister var liten hette katten Kalle.
De enda katter som Åke och jag fäste oss vid var Svarten och Grållen. Åke hittade dem på höloftet och de var så söta. Jag gick och tittade på dem ibland, men hade väl egentligen ingen tanke på att ta in dem. Men så blev kattmamman sjuk och dog och då fick jag ta ansvaret för kattungarna. Givetvis var det tänkt att de skulle bli ladugårdskatter de också, men de var ju så söta….. De var kullsyskon, Svarten och Grållen, även om de troligen bara var halvbröder, för de var väldigt olika till utseende och även till sättet, trots att de var uppvuxna under samma förhållanden. Var och en av dem hade färdigheter som den andra inte delade.
Ser du vad Svarten gör? Det är vinter och kallt och han fryser om tassarna, så han har placerat båda framtassarna på svansen. Ibland lyckades han med konststycket att få en tass från bakbenen att hamna på svansen också. Tänk så klokt att använda svansen som värmedyna!
Svarten hade flera färdigheter som han var ensam om. Bland annat var han en duktig ekorrjägare. Under de elva åren han fanns på gården plockade jag upp ett antal ekorrsvansar från gräsmattan. För svansen var tydligen det enda som inte var ätbart. Nu kan jag ju knappast garantera att inte Grållen var skyldig till någon av resterna, men jag såg honom i alla fall aldrig med någon.
Grållen på väg ner från vårt sovrum. Så fort fönstret stod öppet tog han den vägen när han skulle ut eller in. Något som Svarten aldrig kom på.
Dessutom var Grållen jätteduktig på att lösa sudoku och korsord. Något Svarten struntade totalt i. Här sitter han på kökssoffan, men ofta satt han på bordet och fascinerades av pennan och suddgummit.
Jag saknar dem väldigt, men skulle ändå inte vilja ha någon katt eller något annat djur igen. Det känns som om jag är färdigt med det!
Dagens ordspråk: Livet är som en cykel. Slutar man trampa faller man av.
Det är någon enstaka plusgrad i dag igen och det har ramlat ner en massa blötsnö på morgonen, men nu, vid elvatiden, tittar solen fram och det glittrar så vackert när den lyser på de våta björkarna och de små lamporna i min utebelysning ser nästan ut som om strömmen var på. Jag var tvungen att kolla att den verkligen var avstängd.
Det börjar bli dags för snöplogning igen.
Jag kom sent upp i dag och har suttit länge vid köksborden, druckit mitt morgonkaffe, löst sudokut i GA och tittat på snön. Jag gillar inte snö, men visst är det vackert att titta på och man får väl glädja sig åt att barnen får åka pulka och göra snögubbar.
Januari och februari är en månad med många minnen och också påminnelser om hur förgängligt livet kan vara. I dag är det nio år sedan Åke fick den stroke som ändade hans liv. Sedan kommer hans årsdag, dödsdag och begravningsdag. Numera brukar jag tänka att även om han inte fått den där stroken hade han ändå knappast funnits i livet i dag, men det är en klen tröst. Vi kunde väl fått vara två några år till!
Förr var januari en månad då i ofta var ute och reste tillsammans. Åke fyllde år den 24 januari och vår första gemensamma utlandsresa gick till Rom det året han fyllde 50. Sedan blev det många vändor till Gran Canaria och även till Marocko, Azorerna och Madeira just under januari månad. Då var det stiltje inom jordbruket, alla kalvningar var avklarade och det gick lätt att få tag i avbytare, men vi var aldrig borta mer än en vecka. Längre kunde inte Åke vara hemifrån.
Åkes 80-årsdag firade vi i Las Palmas.
Många härliga minnen har jag i alla fall att tänka tillbaka på.
Dagens ordspråk: Barn gör som du gör, inte som du säger.
Min svärmor Rut var just en av de där emigranter som återvände till Sverige efter att ha varit i Amerika i flera år. Hon kom från Deje i Värmland och bosatte sig i Boston, där hon träffade Adolf från Stenstugu på Gotland. Hon gjorde alltid stor succé på kaffekalasen på Stenstugu när hon bjöd på doughnuts och de var verkligen läckra när man fick dem precis nyfriterade. Jag tittade på när hon gjorde dem, men jag lärde mig aldrig göra dem själv. 😏
Livet efter 80 