Lördagen den 10 september 2011 flyttade vi till Odvalds, så i fredag var det alltså 10 år sedan flytten från Stenstugu och hit. Sönerna med sambos hjälpte oss med själva flytten av allt stort och tungt på lördagen och sedan sov vi första natten i vår nya bostad, för när sängarna flyttats hit, var det ju inte mycket att be för. Sen tog det ju ett tag innan allt var på plats och bilen gick i skytteltrafik mellan Stenstugu och Odvalds i många dagar innan jag var nöjd.
Att sedan Åke gick bort, efter bara drygt ett halvår här, var ju ingenting vi kunnat förutse, Det var bara att finna sig i att jag i fortsättningen skulle leva ensam och det har inte varit lätt att vänja sig av med att alltid ha någon att prata med, att alltid ha någon att somna tillsammans med och någon att vakna tillsammans med. När jag ser på tv och det är något roligt som får mig att skratta högt, ekar skrattet på ett väldigt pinsamt sätt.
Fast nästan 51 års lyckligt äktenskap har gjort att jag känner att Åke fortfarande är med mig. Just på morgnarna förnimmer jag, under några tiondels sekunder efter att jag vaknat, att han finns där på den högra sidan i sängen och det känns gott.
Den vi köpte lägenheten av var sonen till en äldre dam, som just hade avlidit 95 år gammal. Jag hade ju precis fyllt 71 år, så då tänkte jag, i ett lite dystert ögonblick: ”Tänk om jag blir lika gammal som Inez, då ska jag sitta här i 24 år.” Det kändes oändligt, men åren går och nu har jag suttit av 10 av de 24 åren och sämre skulle det ha kunnat vara. Jag trivs jättebra här, även om det är lite trist och ensamt ibland.
Ha en skön söndag!
Livet efter 80 