10 år på Odvalds

Lördagen den 10 september 2011 flyttade vi till Odvalds, så i fredag var det alltså 10 år sedan flytten från Stenstugu och hit. Sönerna med sambos hjälpte oss med själva flytten av allt stort och tungt på lördagen och sedan sov vi första natten i vår nya bostad, för när sängarna flyttats hit, var det ju inte mycket att be för. Sen tog det ju ett tag innan allt var på plats och bilen gick i skytteltrafik mellan Stenstugu och Odvalds i många dagar innan jag var nöjd.

Det ser lite ödsligt ut, men Åke kan i alla fall få sitta i soffan och se på teve
Och en vecka senare hade vi besök av Åkes syster (som inte är med på bilden) vår fd granne Sven-Olof och hans sambo Irma och svåger Bengt. I dag är det bara Irma kvar, alla tre herrarna är avlidna.

Att sedan Åke gick bort, efter bara drygt ett halvår här, var ju ingenting vi kunnat förutse, Det var bara att finna sig i att jag i fortsättningen skulle leva ensam och det har inte varit lätt att vänja sig av med att alltid ha någon att prata med, att alltid ha någon att somna tillsammans med och någon att vakna tillsammans med. När jag ser på tv och det är något roligt som får mig att skratta högt, ekar skrattet på ett väldigt pinsamt sätt.

Fast nästan 51 års lyckligt äktenskap har gjort att jag känner att Åke fortfarande är med mig. Just på morgnarna förnimmer jag, under några tiondels sekunder efter att jag vaknat, att han finns där på den högra sidan i sängen och det känns gott.

Den vi köpte lägenheten av var sonen till en äldre dam, som just hade avlidit 95 år gammal. Jag hade ju precis fyllt 71 år, så då tänkte jag, i ett lite dystert ögonblick: ”Tänk om jag blir lika gammal som Inez, då ska jag sitta här i 24 år.” Det kändes oändligt, men åren går och nu har jag suttit av 10 av de 24 åren och sämre skulle det ha kunnat vara. Jag trivs jättebra här, även om det är lite trist och ensamt ibland.

Ha en skön söndag!

21 reaktioner till “10 år på Odvalds

  1. Jag förstår mer än väl att du saknar att ha Åke vid din sida för visst blir det tomt och ensamt. Även om sorgen förbleknar så stannar tomheten kvar. Så skönt att du trivs bra men också roligt att Stenstugu finns kvar i familjen. Det måste kännas väldigt bra.

    Kram och god söndag!

  2. Det måste väl ändå kännas skönt att ni hann bo båda tillsammans i er nya bostad innan Åke gick bort? Det skulle ha varit värre att flytta ensam! Och Stenstugu finns ju kvar i familjen!
    Fina bilder från ert hem, det ser så hemtrevligt ut, tycker jag!
    Ja tiden går, vi har bott här året-om i 24 år nu…
    Gråväder här idag och en kort regnskur.
    Ha det gott, kram, Monica

    1. Jag är verkligen tacksam att vi hann flytta, så att jag har minnen av Åke härifrån också.
      Här har det varit uppehållsväder hela dagen men lite mulet från och till.
      Kram

  3. Fina minnen, men sorgligt att alla herrar har gått bort 😢
    Ja, inte är det lätt att vänja sig vid att livskamraten är borta, då man ofta har nåt man vill säga honom eller henne, och då finns där ingen att vända sig till.
    Men vänner och olika fritidsintressen, ibland även ett jobb, kan hålla oss uppe.
    Kram!

  4. Jag förstår väldig väl hur ensamt det kan vara för dig att bo ofrivilligt själv. Att ens make går bort är en stor förlust. Våra män lämnade ju jordelivet ungefär vid samma tidpunkt.
    Både du och jag har fina hem som vi trivs med och det är viktigt. Goda minnen är också värdefulla, men saknaden finns alltid där.
    Varm kram, Gerd

  5. Förstår att det känns ensamt efter ett långt lyckligt äktenskap. Tyvärr blir inte livet alltid som man tänkt sig. Men det är gott att du ändå trivs i din bostad och du verkar ha ett bra liv. 🙂
    Ha en fin fortsättning på söndagen!
    Kram

    1. Åke var ju så mycket äldre än jag, så helt krasst var jag väl kanske beredd på att få leva mina sista år ensam om jag skulle få förbli frisk.
      Ha en fin söndagskväll! Kram

  6. Tänkte precis som andra skrivit att det var bra att du ändå har gemensamma minnen där du nu bor, men visst var ett halvår väldigt kort. Och det är så konstigt med tiden, att det redan gått tio år där gissar jag känns lite underligt. Vi flyttade till den förra lägenheten (vägg i vägg med vår nuvarande) för ganska exakt 14 år sedan, och det är verkligen ett så annorlunda liv. Men tiden rinner mellan fingrarna. Kram

  7. Elisabeth Rehn, som blev ”nästan president” i Finland, har ett stort fotbollsintresse som hon delade med sin man Ove. När han dog insåg hon att en stor del av idén med att se fotboll på TV var att man kunde hålla på var sitt lag och envist diskutera rätt eller fel i domsluten. Samma var det med mig och trav , som min man 1978 – 2009 deltog i, tittade på live och i TV, hur mycket som helst. Vi höll på olika hästar och kuskar, skrek och skrattade och ”hade oss”. Jag kunde bara inte se på trav när jag blivit ensam…

  8. Jag kan så väl känna den tomhet, ensamhet och saknad som kan drabba dig, mer eller mindre med jämna mellanrum.
    Jag känner detsamma då det gäller min förra man och han avled 2004 men vi hade levt ihop i cirka 35 år och då blir man verkligen en del av varandra. Sorgen avtar, men saknaden finns kvar.
    Du bor så fint så jag kan mycket väl förstå att du trivs. Och, jag tror det var bra att Åke kunde få bo där också ett tag.
    Fina bilder du visar, trevligt att få se.
    Sköt om dig Ingrid.
    Kram!

  9. Tänk att vi kärringar verkar ha längre livstid än våra gubbar, fast ofta är det väl beroende på att dom är några (i vårt fall 5) år äldre. Jag förstår att du saknar Åke oerhört, men ni fick en massa härliga år tillsammans iaf. Fast det hjälper inte när man har blivit ensam, om det så är bara 10 år eller 50 så är det nog saknaden lika hemsk.
    KRAM/Susie

    1. Åke var 13 år äldre än jag, så det var väl ganska naturligt att det var jag som blev ensam och det var nog lika bra. Åke skulle haft väldigt svårt att klara sig utan mig.
      Kram

  10. Vilken ljus och trevlig bostad ni fick även om det måste ha varit en stor omställning då för tio år sedan. Och jag förstår din saknad efter Åke. Även om Håkan inte är död bor han inte här längre och det är sååå tomt. Att ha någon att prata med även om det med tiden blev lite ”ojämnt” för oss saknar jag men vi kan fortfarande skratta tillsammans och det är guld värt. Första november har vi varit gifta i 52 år. Så nog har vi hunnit växa ihop alltid även om vi bodde särbo många år. Kram !

    1. Det måste vara väldigt svårt att se en älskad livskamrat förändras och försvinna bort i dimman mer och mer. Jag är faktiskt glad att jag slapp uppleva det.
      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s