Man får passa på….

.…. att njuta av den fina onsdagsmorgonen, för om SMHI spått rätt lär det vara den sista fina vårdagen på ett tag och i morgon ska vi ha vinter igen. Jag hoppas givetvis att det inte ska bli snö och väldigt kallt, men lite regn vore inte helt fel, för det behövs nog nu.

Jag har suttit ute och druckit morgonkaffe och löst dagens Lyckokvadrat och Sudoku i GA och det var ljuvligt skönt. En sån här vårmorgon gör att livet känns värt att leva.

I dag tänker jag bara lata mig och njuta av dagen, för igår blev det en ordentlig motionsrunda. Tisdagens plan höll nämligen och efter lunch tog jag en promenad för att hälsa på hos Bosse o Carina. Jag skulle inspektera deras gäststuga igen, för nu har den fått lite möbler också. Jag tog vägen genom skogen som jag brukar göra, men det var lite för tidigt egentligen, för stigen genom hagen var ännu rätt sur och man fick se sig för var man satte fötterna. Dessutom hade någon ridit där och det vet väl alla hur det ser efter en häst, när det inte är riktigt torrt i marken ännu.

När jag kom fram var Bosse inte hemma, men Carina som tur var, så jag hade inte gått förgäves. Hon visade stugan och sen satt hon och jag och pratade en stund innan jag fortsatte hemåt. När jag skulle gå hem gick jag via samhället. Den vägen känns längre än via skogen, men är egentligen lite kortare. När jag nu var i de trakterna tog jag en sväng ner till industriområdet också, för där skulle det finnas en checkpoint och den hittade jag ganska enkelt.

Det blev en ordentligt promenad på över 6 km och 10 000 steg

Jag såg en italiensk film på Netflix igår kväll, som faktiska var riktigt intressant. Filmen, som heter Min pappa Rocco Chinnici, har verklighetsbakgrund och handlar om en italiensk utredningsdomare i Palermo, som leder ett korståg mot den organiserade brottsligheten – en kamp som kostade honom livet. Han spränges i luften av maffian 1983, med en fjärrutlöst bomb i en bil, utanför sitt hem.

Dagens ordspråk:
Man får ta seden dit man kommer.

Trevlig onsdag!