Så är det lördag igen och som vanligt uppmanar lokförare Åke oss att hoppa på tåget. I dag hade han tänkt sig något som har med svunnen tid att göra. Och svunnen tid finns det mycket av i mina arkiv. Både i minnesarkivet och i fotoarkivet.
Och jag dyker rakt ner i vad ungdomarna väl kanske kallar forntiden.
Farmors bur med kanariefåglar har också fått komma ut i solskenet och på filten ligger en stor kudde, som jag har fått mig berättat, att jag kallade för gugga och gugga måste jag ha, om jag skulle kunna sova. Tala om svunnen tid!
Några rader om farmor Ebba. Hon föddes 1874 och gifte sig 1903 med Victor Andersson och fick i rask följd fem pojkar (mellan 1904 och 1911). Hon fick dock inte behålla Victor så länge, för 1922 dog han av halsböld. Han var då bara 56 år och nu stod hon ensam med sina pojkar, ett stort hus och en järnhandel att ta hand om. Hon var dock en handlingskraftig kvinna och skaffade hjälp till järnaffären tills två av sönerna, min pappa och hans yngste bror, kunde ta över den. Huset lät hon modernisera och bygga till och på tomten byggdes det ett uthus där hon hade grisar och höns.
21 september 1942, 68 år gammal, snubblade hon i farstutrappan och ramlade så olyckligt att hon bröt nacken. Det berättade mamma om många gånger, för det var hon som hittade farmor när hon skulle hälsa på tillsammans med min, då 3 månader gamla lillasyster Barbro. Mamma knackade på dörren, men ingen kom och öppnade, så eftersom dörren var olåst, gick hon in och där låg farmor död nedanför trappan. Vilken chock!
Jag har givetvis inga minnen av farmor Ebba, jag var ju nyss fylld 2 år när hon gick bort, men mitt flicknamn, Svanborg, påminner mig om henne, för ”pojkarna Andersson” bytte namn från Andersson till Svanborg.
En del hjälp med fakta i det här inlägget har jag fått från kusin Görans släktforskningssida.
Trevlig lördag!
Livet efter 80 