Kategori: Nostalgi

Titeln till boken om mitt liv

av Ingrid, publicerad i Bloggteman, Nostalgi

Jag har ju ännu ett uppdrag kvar att redovisa i dag, Orsakullans bloggutmaning den här torsdagen går ut på att klura ut titeln till boken om mitt liv. Det har inte varit lätt minsann, för jag har problem redan när det kommer till att sätta rubrik på mina blogginlägg. Men jag har efter mycket grubblande kommit på titeln och det får bli Ingerittan . Det kallades jag för hemma ibland och så skaldade man:

Ingerittan satt på taket
Ingerittan ramla ner
Ingerittan slog ihjäl sig
Ingerittan finns ej mer

Vi hade ett hembiträde när jag var barn, som sjöng en massa visor och trallade och rimmade och skojade med oss barn och jag tror nästan att det var hon som hittade på det här.

Ingerittan; det är faktiskt mitt enda, sällan använda smeknamn.

Jag läste någonstans att man skulle kontrollera titeln på sin kommande bok väldigt noga innan man bestämde sig,  så att man var säker på att det inte redan finns någon med samma namn och jag har kollat. Någon bok med titeln Ingerittan finns inte när man googlar, så den blir jag ensam om.

Trevlig kväll!

En låttext som berör mig är…

av Ingrid, publicerad i Bloggteman, Musik, Nostalgi

….texten till Jessica Anderssons bidrag i Melodifestivalen 2010 och den talade direkt till mitt hjärta. Jag lyssnade på låten om och om igen under en lång period, men sen har den fallit i glömska. När vi nu fick i uppdrag av Orsakullan att redovisa en låttext som berör, var det den första som dök upp i mitt huvud. Här är den, med text och allt!

Try to close my eyes, as you walk away
Now I realise, there’s so much more to say
Make me understand, darling, take my hand
Cause I did it all, I did it for love.

Here I stand again, wondering what to do
With my loneliness, you know that I’m missing you
Wonder how will I fall asleep tonight?
But I did it all, I did it for love.

Baby please, don’t walk away
I get down on my knees, I’m begging you, stay
Baby, baby please, it’s just hurting me so
I cannot let you go, let me wait till tomorrow

Tell me what to do, tell me what to say
Cause you always knew, I did it for love.

Please, don’t walk away
I get down on my knees, I’m begging you, stay
Baby, baby please, it’s just hurting me so
I cannot let you go, let me wait till tomorrow

Now I close my eyes, as you walk away
And I realise, there’s nothing more to say
And I understand I can’t hold your hand
But I did it all, I did it for love.

Låtskrivare: Kristian Wejshag / Lars Di

Jag har för mig att jag blev lite hånad för min dåliga musiksmak av vissa familjemedlemmar, när jag erkände att jag älskade den här låten, men jag var inte ensam om det, visade det sig. Den hamnade på 8:de plats i finalen i Globen och den gick in på Svensktoppen den 9 maj 2010  och blev även titulerad ”Årets låt 2010” på samma lista. Sammanlagt låg låten på listan i 97 veckor.

Trevlig onsdag!

Nog är det konstigt

av Ingrid, publicerad i Djur, Nostalgi

Vi hade två katter på Stenstugu när vi flyttade till Odvalds, Grållen och Svarten, bröder ur samma kull, uppvuxna tillsammans, men ändå så olika. Var och en hade sina speciella hyss.

Grållen gick ut och in genom vårt sovrumsfönster på andra våningen på nätterna när det var sommar och fönstret stod öppet. Det gjorde aldrig Svarten! Han kanske helt enkelt inte ville.

Och varför är fönstret stängt nu då?
Tänker ingen öppna och släppa in mig.

Svarten hade andra egenheter. Han var specialist på ekorrjakt. Jag vet inte hur många ekorrar han släpade hem. Det enda som blev kvar av dem var ekorrsvansen, så den avslöjade honom. Den snälle Grållan höll sig till mössen! I alla fall såg jag aldrig honom med någon ekorre.

Man tycker att två katter uppvuxna under exakt samma förhållanden borde bete sig likadant, att de skulle lära sig av varandra, men tydligen inte.

Katter är egensinniga!

En oanad talang jag har…

av Ingrid, publicerad i Bloggteman, Djur, Nostalgi

Gårdagen med Gertrudsgillet blev väldigt trevlig, men upplägget var lite annorlunda i år än tidigare.  Eftermiddagen började med kaffe, sedan blev det årsmötesförhandlingar och efter det underhållning och inte förrän fram mot halv fem blev det mat. Då var jag jättehungrig. Maten smakade mycket bra och allra bäst var Janssons frestelsen. Den var väldigt god. Några minuter före sex var jag hemma igen.

I dag har jag haft besök av två killar som skulle kolla ventilationen. Föreningen har beställt en OVK, Obligatorisk VentilationsKontroll och jag hade för dåligt flöde i min fläkt, så den ökade de på, plus att de öppnade ventilerna över fönstren, men dem har jag stängt till igen. Man kan ju inte släppa ut den goda värmen. Jag får öppna dem igen när det blir lite varmare, för ännu är det kallt ute och i dag blåser det som attan.

Så var det det där med den oanade talangen som Orsakullan vill ha reda på. Jag kan bara komma på en enda oanad talang! För övrigt är jag synnerligen ordinär och talanglös.

Nej, det enda som dök upp som en oanad talang var min goda hand med kor. När jag kom till Stenstugu var den totalt oanad inte bara för mig, utan även för omgivningen. Förutom mjölkning och det dagliga arbetet i ladugården, har jag hjälpt till att förlösa många kalvar och jag kunde till och med sätta dropp på kor när de fått kalvförlamning.

När en kossa är nykalvad och mjölken rinner till,  kan hon får kalvförlamning. Kalciumhalten i blodet blir för låg och hon blir liggande och kan inte resa sig. Då fick man ringa efter veterinären och han kom och gav kossan dropp med kalciumlösning. Den sattes inte in i någon åder, utan tömdes sakta in under huden och där la vätskan sig som en bulle och sögs upp av kroppen.  Efter någon halvtimme var kossan återställd och kunde resa sig. Jag fick lära mig att göra det själv och då ringde veterinären bara in ett recept till apoteket och så fick vi åka ner och hämta lösningen och sedan satte jag droppet.

Jag var till och med ute på andra gårdar och hjälpte till med det. Fast nu var det lite skryt, det hände nog bara en gång att veterinären ringde och frågade om jag kunde hjälpa en granne.

Nu regnar det igen!

 

Då blev jag riktigt rädd…

av Ingrid, publicerad i Bloggteman, Nostalgi

Den här torsdagen har Orsakullan tänkt sig ämnet; Då blev jag riktigt rädd..

Man ska tackla sina rädslor sägs det ju, så varför inte, för visst har det varit många episoder genom åren då man varit riktigt rädd.

Väldigt rädd blev jag när jag var på Björkhaga med Eva o Bosse och Marie, Evas lekkamrat, när de var i 8-10 årsåldern och Marie helt plötsligt var borta. Jag hittade henne ganska snart, men det var några gastkramande minuter av skräck, innan jag fick se en liten lintott långt bortom själva badstranden. Där gick hon med sin håv och jagade sandflundror.

Och rädd blev jag när jag övernattade hos Bosse och Carina för att passa Fridolf när de var bortresta. Vi låg och sov i godan ro, när Fridolf plötsligt började skälla som en galning. Genom sovrumsfönstret såg jag strålkastarljuset från en bil spela över skogen och efter en stund bankade det på dörren. Jag gick upp och öppnade dörren lite, lite och frågade vad det rörde sig om och därute stod en man som frågade om jag hade något gevär. Det visade sig att han kört på ett rådjur. Snabbt svarade jag att jag inte hade det och drog kvickt igen dörren.

Jag är inte åskrädd, men när himlen ser ut så här kan man befara det värsta och ungefär så såg himlen ut den dag för många år sedan, då jag stod ute på gården och diskade mjölkspann. Svärmor ropade och frågade om jag inte skulle komma in. Äsch då, inte skulle jag det! Helt plötsligt kom det en blixt och sekunden efter en skarp knall som kändes i hela kroppen. Jag blev så rädd så hela jag skakade och då lydde jag svärmors råd och gick  in.

Riktigt rädd blev jag också när jag en dag hittade en knöl i ena armhålan. Det tog några dagar innan jag tog mod till mig och fick en läkartid. Till min stora lättnade visade det sig bara vara en irriterad svettkörtel!

Det var ett axplock av sådant som skrämt upp mig!

Jag mötte Lassie…

av Ingrid, publicerad i Bloggteman, Nostalgi

Gårdagens solsken har förbytts i regn och rusk, så ändras vädret inte blir det nog en innedag. Jag köpte hem mjölig potatis häromdagen när jag var på Konsum, så i dag tror jag att jag ska ta och göra lite kroppkakor. Jag fick så mycket fyllning över sist jag gjorde det, så den är det bara att ta fram ur frysen.

I dag är Orsakullan nyfiken på hur vi kommer att tolka dagens uppgift – Jag mötte Lassie
Jag drar till med hela tre versioner:

1.

2.

De första filmerna om Lassie kom i början på 40-talet och givetvis var jag och mina systrar på Klinte bion och satt där och grät över den tappra hundens äventyr.

Fotot av Klinte bio har jag lånat av kusin Göran.

 

3.

När jag var barn (nu är vi där igen) hade vi en distriktssköterska i Klintehamn som hette Karin och hon hade en collie, som i och för sig inte hette Lassie utan Colliman. Han var en stilig svart/vit hund med lång vacker nos. Det sägs att hundägare ofta väljer hundar som harmonierar med deras eget utseende, men i det här fallet stämde det inte, för syster Karin borde ha valt en betydligt mera trubbnosig hundras.

Givetvis hemsökte jag henne och Colliman mer eller mindre dagligen och han och jag fick åka med henne när hon åkte runt på landsbygden och gjorde omläggningar, gav sprutor och vägde bebisar. Vi satt oftast i bilen, men ibland fick jag följa med in och ibland  fick jag följa med när hon ställde upp med Colliman i Brukshundsklubbens tävlingar.

Colliman hade matproblem – han åt inte med mindre än att han matades med sked. Jag var duktig på det, så jag fick ofta mata honom. Konstigt nog har jag inga minnen av att jag var ute och gick med honom. Syster Karin kanske tyckte att han var en för stor och stark hund för mig….

Det var min version av Jag mötte Lassie…

Trevlig onsdag!

När jag mötte sorgen

av Ingrid, publicerad i Bloggteman, Nostalgi

Den här lördagsmorgonen jagade solen upp mig redan vid sjutiden, men jag hann inte mer än ur sängen, så var den försvunnen bakom molnen igen och det ser ut att bli en grå och regnig dag, precis som det varit i stort sett hela veckan.

Bloggutmaningen i dag handlar om sorg – Orsakullan har valt rubriken När jag mötte sorgen.

Sorg kan man uppleva av många olika anledningar, beroende på var i livet man befinner sig. Som barn kan det innebära stor sorg att man inte får den där julklappen man väntat sig, att man får gå tillbaka med hundvalpen, som man släpat med sig hem, eller att  man inte får åka till moster Greta och morbror Olle, när väskan är packad och allt. Att busschauffören inte släppte in en ensam femåring med en liten väska i bussen, är ju inte så konstigt, men mamma pratade om hur jag sprang efter den och grät när den körde iväg utan mig. Det var sorg!

Som tonåring möter man ofta sorgen när vänner och kanske framför allt den man trott sig vara älskad av, sviker och då är det verkligen sorg på allvar, för aldrig är väl känslorna så starka som under de här åren.

Om sorgen innebär att en människa har lämnat det här jordelivet, så fick jag uppleva det för första gången i tioårsåldern, när Tant Lina, pappas Mostis gick bort.

Farmor Ebba och tant Lina
Foto lånat från kusin Göran

Tant Lina, som egentligen hette Carolina var farmor Ebbas syster, hon var ogift och hon bodde i Klintehamn tillsammans med sin bror och hans familj och jag var ofta där och hälsade på när jag var ute och ”rände i stugorna”, för tant Lina var så snäll.  När hon hade syjunta brukade jag vara med och sitta där bland tanterna och sticka. Jag kommer ihåg att jag stickade på en röd tröja och jag kan ännu minnas hur det lite sträva garnet kändes i mina svettiga  händer och stickningen blev så hård, så hård. Jag tror aldrig att den där tröjan blev färdig.

När tant Lina dog var jag var lite drygt 10 år och hennes begravning var den första jordfästning jag var med på och jag har faktiskt inga minnen av den. Det kanske var så känslosamt och jobbigt, så att jag omedvetet har förträngt händelsen. Men jag sätter en blomma då och då på tant Linas grav och tänder ett ljus för henne till Allhelgonahelgen.

En skön lördag önskar jag alla!