Då blev jag riktigt rädd…

Den här torsdagen har Orsakullan tänkt sig ämnet; Då blev jag riktigt rädd..

Man ska tackla sina rädslor sägs det ju, så varför inte, för visst har det varit många episoder genom åren då man varit riktigt rädd.

Väldigt rädd blev jag
när jag var på Björkhaga med Eva o Bosse och Marie, Evas lekkamrat, när de var i 8-10 årsåldern och Marie helt plötsligt var borta. Jag hittade henne ganska snart, men det var några gastkramande minuter av skräck, innan jag fick se en liten lintott långt bortom själva badstranden. Där gick hon med sin håv och jagade sandflundror.

Och rädd blev jag när jag övernattade hos Bosse och Carina för att passa Fridolf när de var bortresta. Vi låg och sov i godan ro, när Fridolf plötsligt började skälla som en galning. Genom sovrumsfönstret såg jag strålkastarljuset från en bil spela över skogen och efter en stund bankade det på dörren. Jag gick upp och öppnade dörren lite, lite och frågade vad det rörde sig om och därute stod en man som frågade om jag hade något gevär. Det visade sig att han kört på ett rådjur. Snabbt svarade jag att jag inte hade det och drog kvickt igen dörren.

Jag är inte åskrädd, men när himlen ser ut så här kan man befara det värsta och ungefär så såg himlen ut den dag för många år sedan, då jag stod ute på gården och diskade mjölkspann. Svärmor ropade och frågade om jag inte skulle komma in. Äsch då, inte skulle jag det! Helt plötsligt kom det en blixt och sekunden efter en skarp knall som kändes i hela kroppen. Jag blev så rädd så hela jag skakade och då lydde jag svärmors råd och gick  in.

Riktigt rädd blev jag också när jag en dag hittade en knöl i ena armhålan. Det tog några dagar innan jag tog mod till mig och fick en läkartid. Till min stora lättnade visade det sig bara vara en irriterad svettkörtel!

Det var ett axplock av sådant som skrämt upp mig!

19 reaktioner till “Då blev jag riktigt rädd…

  1. Det som skrämt mig allra mest här i livet var när min son fick en hjärtinfarkt 2013. Jag var så rädd att han skulle dö ifrån oss!

  2. Vilket otroligt intressant ämne! Har naturligtvis gjort ett inlägg jag med på det, kunde inte låta bli – men mitt ämne skulle nog hetat ”Då kände jag skräck…”. Det var nämligen en gång jag faktiskt var övertygad om att jag skulle våldtas och dö. En fruktansvärd upplevelse! Och inte en enda bild har jag lagt in – tyckte inte det passade.
    KRAM/Susie

  3. Tänk att man ofta väldigt detaljerat kommer ihåg skräckupplevelser.
    Annat glöms bort eller finns bara fragment i minnet.
    Borde väl egentligen vara tvärtom – man borde få glömma eländet..
    Men man ska väl förstås lära av misstagen….

  4. Joodå, jag har varit riktigt rädd flera gånger. Men jag som är högkänslig har också lätt för att prata och skriva, det är viktigt.
    Kram, Gerd

    1. Vi har nog alla haft ögonblick av rädsla. Det skulle vara konstigt om men levde i en så skyddad tillvaro att rädslan inte fanns som en del av livet. Kram

  5. Man blir onekligen inspirerad av att läsa om dina skräckupplevelser och dina kommentatorers!
    Alla har vi varit med om saker, som etsat sig fast i hjärnan.
    Jag blev riktigt rädd en gång för ca 5 år sedan. Min man hade åkt in till lasarettet för att göra ett ”arbetsprov” på hjärtat, ren rutin. Men så ringde han och sa att dom släpper inte ut mig, jag blir inlagd direkt och det blir en by-pass-operation.
    Jag ringde ner till min syster och pep i luren: ”Kan du komma”, och hon var hos mig innan jag lagt på luren, nästan.
    Det är tryggt att ha sin syster så nära!
    Må så gott, kramar, Monica
    P.S. Operationen gick bra! D.S.

    1. Oj, så dramatiskt och vilken tur att du hade din syster som stöd i den situationen. Och så att operationen gick bra förstås! Kram

  6. Alla dina upplevelser skulle garanterat skrämt mig också! Dock är jag imponerad över att då vågade öppna när det knackade på dörren mitt i natten. Jag är inte säker på att jag hade gjort det…

    Kram

  7. Riktigt skrämmande upplevelser finns nog för alltid kvar i minnet, men som tur är ligger de ofta långt ner i minnesarkivet. Jag har också några … och de kan lätt plockas fram, men jag väljer att låta dem ligga kvar i det undermedvetna, men ett av dem handlar också om ett riktigt åskväder och ett om ett barn i fara … ryser när jag tänker på det.
    Kram

    1. Cancern är nog en stora skräcken för de flesta. Det sägs att man inte ska fråga sig om man kommer att få cancer utan nöja sig med att undra vilken form av den hemska sjukdomen man kommer att drabbas av. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s