Igår var det dags för två nya avsnitt av Hennes nya namn, filmatiseringen av Elena Ferrantes bok med samma namn. Del fem handlade om vistelsen på Ischia där vänskapen mellan Lila och Elena knakar i fogarna när Lila inleder ett förhållande med Elenas stora kärlek Nino Sarratore. När de sedan kommer tillbaka till Neapel börjar Elena plugga igen och tappar kontakten med Lila. Nu är planen att hon ska söka till ett universitet i Pisa.
En dag när hon går och flanerar i Neapel kommer hon av en slump till gatan där skoaffären ligger och går dit för att prata med Lila och upptäcker att även Nino är där och Lila talar om att hon är gravid med honom och att hon ska lämna Stefano.
Innan jag gick till sängs gjorde jag färdig ramen på pusslet och upptäckte att det saknas tre bitar. Jag letade och letade och klockan blev över tolv innan jag kom i säng. I dag har jag plockat ner alla bitar, inte en och en, men väldigt noggrant i alla fall, i asken och de där kantbitarna finns inte. Jag blev verkligen besviken, så nu hamnar pusslet i återvinningen och det är kanske lika bra, för jag fick rätt ont i ryggen av pusslandet.
I dag är det mulet, men än så länge uppehållsväder och då och då kan man ana att det finns en sol däruppe någonstans. Carina ringde igår och frågade om jag ville gå med på Hamnkaféet och äta kroppkakor i dag och det ville jag först inte, men så ångrade jag mig. Varför skulle jag inte det? Jag blir lite deppig när det är så här grått och trist och då känns det mesta tungt och motigt, men det blir ju inte roligare för att jag sitter inne och trycker, så nu är det utflykt till hamnen på gång. Det ska bli spännande att få smaka på Hamnkaféets kroppkakor, för de är rätt berömda.
Dagens ordspråk:
Man ska mena allt man säger, men man behöver inte säga allt man menar.
Livet efter 80 