Dag: 12 februari, 2020

Ny leksak

av Ingrid, publicerad i Dagbok

I dag var jag på Konsum/Posten och hämta ut en ny skrivare som jag skickat efter. Min gamla skrivare skriver i och för sig fortfarande ut, men den orkar inte kopiera och skanna längre. Funktionen finns, men resultatet är allt annat än godtagbart, så sista halvåret har jag lånat en skrivare av bostadsrättsföreningen och den ska ju lämnas tillbaka nu när jag går ur styrelsen. Det var en Brother och den har varit väldigt bra och snabb som bara den, men den skrev bara ut i svart/vitt. Nu har vaktmästaren varit och hämtat den, och den nya är på plats.

Min gamla skrivare var en Epson och den har jag varit mycket nöjd med, så det blev en av samma märke, men lite uppgraderad. Den är liten och nätt, men känns väldigt ömtålig med svaga plastdetaljer,  som man nog bör ta det väldigt försiktigt med. Farten på utskrifterna är ungefär densamma som på min gamla och det räcker bra för min del. Jag har ju sällan speciellt bråttom.

När jag kom hem hade jag lite att pyssla  innan allt var installerat och klart, men nu fungerar den som den ska, trådlöst och allt och jag kan skriva ut från mobilen också. Jag fattar inte att skrivarna kan vara så billiga, eller egentligen fattar jag det, för det är ju färgpatronerna de tjänar pengar på. Jag köpte en extra omgång patroner, för de som följer med skrivarna brukar inte räcka länge, så räkningen landade på knappt 1000:-.  Skrivaren kostade 498:- och färgen 490:-.

Ha en skön onsdagskväll!

Hennes nya namn

av Ingrid, publicerad i Film

Solen lyser i dag också, men det är blåsigt som vanligt. Jag ska strax ge mig iväg ut på bygden och se om jag kan få justeringsmännen att godkänna protokollen jag skrivit.

Jag gjorde ju en lasagne igår och jag gjorde en stor form, så då passade jag på att bjuda Carina och Bosse på kvällsmat och då hade de med sig den här vackra tulpanbuketten.

Igår var det premiär på HBO av den andra delen av filmatiseringen av Elena Ferrantes Neapelkvartett och den hämtar sitt innehåll från boken Hennes nya namn. Jag har just läst boken (för andra gången), för jag hade glömt hur det gick efter det dramatiska slutet på Lila och Stefanos bröllop.

Jag såg två avsnitt på raken och det är en fantastisk serie. Speciellt en scen i slutet av andra avsnittet där Elena strosar runt i kvarteret i Neapel och betraktar folklivet är imponerande vackert fotograferad. Alltså, jag är ingen filmrecensent så jag vet inte riktigt hur man ska uttrycka sig, men jag såg den här scenen om och om igen och när jag stängt av tv:n och skulle gå och lägga mig, loggade jag in på HBO på datorn och såg den en gång till och då tog jag skärmdumpar av några av de vackra ansiktena också. De är som skulpturer! Vilken känsla man förmedlar; alla gråtande och skrikande barn, mamman  som halvt vansinnig av ilska rusar efter sitt barn och hotar att krossa alla ben han har i kroppen, kvinnor som skvallrar, grälar eller skrattar, män som gestikulerar och handlare som ropar ut sina varor…..

Detta bildspel kräver JavaScript.


När hon betraktar folklivet inser Elena, att det är det här livet Lila vill undvika. Hon kan inte finna sig i att bli slagen och våldtagen av sin man och hon vill inte ha barn, för i och med en graviditet är kvinnan fast i slitet, armodet och eländet. Lila är en fri själ och låter sig inte underkastas. Stefano kan slå henne så mycket han vill, hon lär inte ge sig…

Det blir nog ett par avsnitt i dag också!

Dagens ordspråk:
Framgång är konsten att göra misstagen så att ingen ser dem.