Det var grått och regnigt i morse och jag såg en granne som gav sig iväg ut på promenad i stövlar och regnrock, men så hurtig var inte jag. Jag avvaktade och molnen skingrades så småningom och det blev ett par soliga och fina timmar runt lunchtid och när jag ätit gav jag mig iväg ut på en Klinterunda.
När jag gick hem längs Donnersgatan, tog jag en sväng in på Sågarvägen. Det måste vara ett förvirrande namn för den som inte bott så länge i Klintehamn som jag gjort, men förr i tiden passerade man Tant Sippans hus , sedan kom man fram till Missionskyrkan och därefter Eklunds damfrisering. Där tar vägen slut i dag, men då fortsatte vägen fram till en såg och snickeriverkstad och på andra sidan låg Klintehamns gamla Idrottsplats. I dag är det ett bostadsområde där. Det är alltså den sågen som gav vägen sitt namn. Hur länge den fanns kvar vet jag inte, men det känns väldigt avlägset. Jag har ett tydligt bildminne av mannen som drev den, men kommer bara på förnamnet Stig, efternamnet har försvunnit – nej, nu dök det upp. Han hette Stig Pettersson!
Missionskyrkan var jag nog inne i någon gång som barn och hos Eklunds Damfrisering gjorde jag min första permanent inför konfirmationen och under åren som gick blev det många besök där.
Februari är här – och den har inte startat bra. Det är en riktig skitmånad då allt elände händer!
Dagens ordspråk:
Inget lär befrämja kreativiteten så som brist på pengar.
Livet efter 80 