Fadren och pannan

Vårt Odvaldsbibliotek har lånat ut Karins Sminoffs trejde bok om Janakippo till mig och eftersom den ska lämnas tillbaka snarast läste jag halva boken igår.

Jag tycker ju att hon är väldigt bra och det speciella sätt hon skriver på gör att det blir ett väldigt driv i texten. Att inte använda kommatecken gör att det blir korta kärnfulla meningar. I den tredje boken dör Bror och Janakippo lämnar  Smalånger för att delta i en utställning i Stockholm. Där kommer hennes förflutna åter i kapp henne, samtidigt som nya möjligheter öppnar sig.

Ett kapitel fick mig att först skratta så att tårarna rann och sedan fortsatte de rinna ett bra tag till av saknad efter min egen eldare. Det var kapitlet om fadrens kärlek till pannan. Fadren, som annars var en väldigt elakt man, hade denna enda kärlek, värmepannan och han lärde Janakippo och bror att sköta den. Janakippo berättar:

Just nu  var jag tacksam för de oändliga lektionerna i en vedpannas mystik. Rattar som skulle vridas två millimeter. Varken mer eller mindre. Spjäll som först skulle öppnas helt. Och efter trettiotvå sekunder stängas med en fjärdedel. Och sedan en fjärdedel till varannan minut tills draget var perfekt. Inte för snålt så att det blev skorsstensbrand. Men inte heller för kråkorna. Vi turades om min bror och jag. Att lyssna på fadren när han sjöng sin herres lov. I pannrummet var han aldrig arbetselak. Höjde inte ens rösten. Det sista han gjorde innan vi gick ut var att klappa pannan på plåten……

Jag hade en make som också älskade sin panna

Det räckte inte med sotarens regelbundna besök, här är det några kanaler i pannan som ska ses över och då var det bra att vara utrustad med pannlampa. Det var något som jag aldrig gjorde under de år som eldandet var på min lott. Under alla år jag var hemma skötte jag pannan utan några större problem. In med ved – ut med aska och den brann dygnet runt, visserligen med ett par skorstensbränder som följd, men de redde upp sig.

Sen började jag först plugga och sedan jobba och eldningen tog Åke över. Helt plötsligt blev en enkel syssla rena vetenskapen. Bosse installerade ackumulatortankar, så att man kunde braselda och att kolla alla manometrar och hålla koll  på värmen i tankarna blev väldigt viktigt.

Under min tid som eldare använde jag en DN som tändmedel om det skulle råkat slockna i pannan, men nu dök det upp tjärved, tändved och andra sorters ved som skulle matas in i pannan vid vissa tillfällen. Jag vågade nästan inte lägga in en vedbit för gjorde jag det tog jag säkert fel sort. Är det inte typiskt hur karlar kan komplicera saker.

Här är maken nöjd och belåten och redo att lämna pannan för en stund

Ser du manometrarna på väggen? När alla tre stod på nästan 100º kom Åke triumferande in och rapporterade det. Jag hoppas att du känner kärleken till honom i min text och inte tycker att jag driver med honom.

Dagens ordspråk:
Göm när du har, så har du när du behöver.

Trevlig torsdag!

24 reaktioner till “Fadren och pannan

  1. Nejdå inte driver du med din käre Åke.
    Vi hade ju också vedeldning i Arkhyttan. Det var definitivt min syssla, men det var ju jag som var hemma om dagarna, om än mest ute i stallet.

    Jag har lyssnat på alla tre böckerna och tyckte också väldigt mycket om dom.
    Kram/Kicki

  2. Jag har också lyssnat på alla tre böckerna. Lättlyssnade 😀
    Nej då, jag känner kärleken från dig till din käre make. Vi är alla så olika.
    Min make nr 2 var likadan, petnoga med allt, så in i bänken, men jag höll god min, för allt blev ju bra! Jag saknar alla hans bestyr med att få sladdar på plats, t ex.
    Önskar dig en fin dag! Kram!

  3. Och den kärlekslågan brinner nog lika stark än idag!
    Men man måste ju se det dråpliga i livet och kunna skämta om det😜
    Trevlig torsdag!🥰

  4. Inte driver du med Åke utan när du skriver om hans arbete med pannan så lyser kärleken helt klart igenom. Det behöver ingen tvivla på!

    Jag har läst alla tre böckerna och tyckte mycket om dem!

    Kram och god torsdag!

  5. Här är en som också läst alla tre böckerna. Mycket bra! Verkligen ett annorlunda sätt att skriva på som fångade mig direkt.
    Ja det där med eldande är ju en vetenskap för sig. Det finns en bok som skrivits om ved.- hur man hugger, staplar och torkar. Sålts i mer än 100 000 i Norge där den först gavs ut. Översatt på flera språk.
    Vi har vedpanna med ackumulatortank och dessutom egen skog där vi tar ut vår ved själva. Bra på många sätt – ger både motion och värme längs vägen.

    Ha en bra kväll 🙂
    Kram

    1. Vi tog också ved från skogen och det är verkligen en process innan den kommer så långt som in i pannrummet. Det var barnens jobb att på stapla in ved på eftermiddagarna så det skulle räcka ett dygn. Hela familjen var engagerad i eldandet.
      Kram

  6. Känner absolut bara kärlek och värme i din text – och fina bilder! Jag har inte läst hennes böcker, men jag har tänkt göra det 🙂
    Ha en fin kväll!
    Kram

  7. Nej då, inte saknades det kärlek i din beskrivning av din eldare, som komplicerade en förut enkel sak! Det var nästan så att jag blev tårögd när jag läste det!
    Må så gott, kram, Monica

  8. Förstår att du saknar honom. Det är tungt att bli ensam efter många år tillsammans.

    Ja, eldning kan göras hur komplicerad som helst. Själv är jag inte främmande för att använda stockholmsnäver, detta lite föraktfulla ord påhittat av norrlänningar för att idiotförklara oss i huvudstaden. Men det fungerar faktiskt riktigt bra. Oavsett om man ska göra upp eld ute eller i spisen. Hade kanske inte använt det i spisen om inte sotaren tipsat om att det är bra att börja med det för att få värme i skorstenen och slippa att det ryker in.

    *När jag googlar så påstår google att stockholmsnäver är T-sprit, bensin och liknande. Så nej, det använder jag inte. Jag har lärt mig att stockholmsnäver är värmeljus. Stearin är perfekt att få igång eld med. Man kan ju köpa (dyra) papper med stearin som man ska tända med. Jag tycker ljusstumpar fungerar bra och värmeljus såklart. 🙂

    Hoppas din fredag blir bra.
    Kram

    1. Jag tror att det stod en och annan flaska stockholmsnäver i flaskor pannrummet också efter att Åke tagit över eldningen.
      Han braseldade ju och det gjorde inte jag. Jag såg bara till att det aldrig slocknade.
      Kram och tack detsamma till dig!

  9. Vad fint du skriver om Åke, och fina bilder. Jag har inte haft vedpanna sedan vi hyrde ett hus på 80-talet medan vi byggde, minns att jag ofta fick den att gå i kok 🙂 Eftersom jag inte varit här och hälsat på så länge läste jag lite om din livskamrat, kärlek och vän. Man blir alldeles rörd när man läser om er. Trist bara att döden kommer i vägen. Den gillar vi inte alls.
    Kramiz

    1. Vi hade verkligen ett väldigt gott äktenskap och jag saknar honom mycket. Samtidigt är jag medveten om att han fick precis som han ville. Ett snabbt slut. ♥
      Kram

  10. Ja karlar har ju en förmåga att göra sånt de ska göra till ett uppdrag och verkligen komplicera saker…lite komiskt blir det ibland.
    Böckerna du skriver om var inget för mig. Jag började läsa den första och läste flera kapitel men jag tyckte den var skitdålig så jag slutade både att läsa den och fundera på att läsa de andra två.
    Men vi är ju alla olika…
    Där kräftorna sjunger av Delia Owens kan jag däremot rekommendera. Där har vi en författare som kan skriva tycker jag!

    1. Ja vi är alla olika och tur är väl det. I dag har jag läst ut den tredje delen och tycker fortfarande att de är väldigt fascinerande och bra.
      Tack för boktipset! Jag ska kolla med mitt Odvaldsbibliotek om den finns inne.

Kommentarer är stängda.